Saga om Sexologi

Foto: Pleasure. Foto: Gabriel Mkrttchian.

I måndags startade SVT Kortfilms serie Sex och makt. Först ut var Ninja Thybergs Pleasure. I filmen möter vi Marie som är porrskådis i förberedelserna innan teamet ska filma.

I en intervju i DN berättar Thyberg att hon ville skildra andra dimensioner av den färdiga produkt som porr är när vi möter den på exempelvis en porrsajt. Känslorna bakom, samspelet mellan porrskådisarna innan de går in i den tillrättalagda roll är en del, en annan är de fysiska förberedelser som Marie gör för att klara av att göra en “double anal”. Hon börjar själv med att värma upp med en buttplug för att vi sedan ska få se sminkösen hjälpa henne att töja ännu mer med en större version. Det fysiskt slitiga jobb som sexarbete är glöms ofta bort som aspekt i diskussionen. I förberedelserna finns nästan något rituellt och en tolkning av Maries beslut att göra en “double anal” är att det är en form av uppror.

I flera av scenerna i filmen skildras det patriarkala sammanhang som inspelningsplatsen är, hur Marie gång på gång förlöjligas och förringas av sina manliga motspelare. Där det finns makt finns det motstånd, Maries beslut kan givetvis ses som att hon är ett offer som inrättar sig i strukturen, men en alternativ tolkning är att hon är jävligt stark. Och utifrån det sammanhanget som hon befinner sig i demonstrerar den styrkan genom handling. Jag tänker att det här kan generaliseras, idén om kvinnan som det svaga könet, offret, är en enorm förenkling. Vi har genom historien kämpat utifrån de förutsättningar som funnits, kämpat med våra kroppar och vårt intellekt. Att se den kampen som svaghet är för mig helt orimligt oavsett om den utspelar sig på en porrfilmsinspelning eller förlossningsavdelning.

Filmen är sevärd, hos mig väckte den starka känslor och Thyberg lyckas i sin avsikt att skildra något annat än det 15 minuter långa klippet som du hittar på en porrsajt.

Robert Jacobsson skriver också om Pleasure.

Läs även andra bloggares åsikter om Ninja Thyberg, Pleasure, porr, SVT

De vanligaste sökorden just nu för min blogg förutom “sagasexologi” och “saga om sexologi” är “hubot sex”. Intresset för hubotar och sex verkar vara mycket stort. Jag frågar mig vad det är som gör att nyfikenheten är så stor? En sak har jag konstaterat och det är att serien Äkta människor påverkar en. När jag för hundrade gången börjar prata om hubotar med en vän som inte ser serien tittar hon trött på mig och suckar, blicken säger “sluta tjata om de där jäkla hubotarna”. Sexualitet är ett av de teman som presenteras i Äkta människor. Med vissa hubotar följer ett programmeringskort där du kan ställa in din hubot i erotiskt läge. Vi får också besöka Hubot Heaven (ett annat vanligt sökord på min blogg) där hubotar framför sexshower, både i grupp och privata. En annan sysselsättning på Hubot Heaven är omprogrammering av hubotar. Så att de ska bli mer som ägaren vill ha dem, sexuellt. Jag funderar på vilka önskemål som kan ligga bakom drömmen om det kravlösa sexet, som jag tänker att en hubot kan stå för.

Under Sexdagarna som jag medverkar i talar vi mycket om kommunikation och sex. Om hur digitala medier har förändrat kommunikationssätt och hur viktig kommunikationen är för att förhållanden ska fungera. I förhållandet hubot människa leker vi med tanken om en envägskommunikation där den ena partens önskemål blir lag. Det kan inte bli några missar eftersom det är människan som definierar förhållandet. Samtidigt problematiseras hubotarnas roll i serien. Är de verkligen utan känslor? Vad är känslor och vad säger att vi inte lärt oss dem på samma sätt som hubotarna?  I diskussionerna kring Sexdagarna blir det också tydligt hur många olika normer kring sexualitet som vi förhåller oss till. Vad är fulsex och vad är finsex? Kan vi säga fitta och kuk? Kanske är en tjusning med hubotsexet att det ger människorna en chans att kliva utanför normerna utan att behöva riskera att bli dömd för det. Vill du köra lite BDSM så kan du göra det utan att riskera att bli stigmatiserad. Kanske är sökhistoriken på hubot och sex så hög för att vi bär en dröm om något annat. Om sexuell frihet. Samtidigt är den sexuella friheten i förhållande till en hubot komplicerad eftersom den kanske blir frihet på någon annans bekostnad. Frågan väcks hur mycket önskan om sexuell frihet är värd, hur mycket ansvar och eventuellt obehag vi är beredda att ta för att kommunicera den?

Läs även andra bloggares åsikter om hubot, kommunikation, normer, sex, SVT, Äkta människor

En av de enligt mig mer intressanta tv-serierna just nu är serien Äkta människor som går på SVT 1 på söndagar klockan 21.00 och finns även att se på SVT Play. I serien har människor skapat hubotar, en sort robotar som ser ut som människor och innehåller avancerad programvara som gör att de lär sig att interagera med omvärlden på ett mer och mer “mänskligt” sätt.

Hubotarna kan göra mycket av det som människor kan och de används främst till sådant som människorna inte hinner eller tycker är jobbigt. En hubots roll i en familj får mig att tänka på rollen som barnflicka och jag kommer ihåg hur det var när jag var 18 år och kom till en av Paris rikare förorter. Modern i familjen där jag skulle arbeta insåg snabbt hur hon skulle utnyttja sin hubot på bästa sätt och snart fanns 12 timmar barnvakt per vecka schemalagt utöver mina ordinarie timmar och om de inte utnyttjade tjänsten så flyttades timmarna helt sonika över till nästa vecka. Snabbt hade jag flera dagars barnpassning att utföra och den omsattes istället i “städa hela huset”. Även Katrine Zytomierska verkar ha uppfattningen att hennes barnflicka är en hubot. Någon som utan känslor ska leva för familjen som hon arbetar för och bortse från sina egna behov. Känslan av att vara livegen är något som jag kommer att bära med mig, att befinna sig i ett varmt sammanhang, som en familj ofta är, men ändå inte riktigt räknas. Inte räknas som något annat är ett ting som förenklar familjens liv.

Vad som är intressant i Äkta människor är hur människorna gör våld på sina värderingar och sin integritet. Jag tänker att det att göra våld på dessa hos sig själv inte enbart innebär att du själv kompromissar utan också att du får människorna i din omgivning att kompromissa med sina värderingar och sin integritet. Kompromissandet skapar ringar på vattnet som färgar ett helt samhälle.

De flesta hubotar är vackra och sexiga. De är ofysiska på det där sexiga sättet som människor hur mycket de än strävar efter det aldrig når. Hubotarna svettas inte, äter inte och de har inte heller något behov av att du tar hänsyn till deras önskningar, tror människan. Därför fyller hubotarna också i vissa sammanhang en sexuell funktion. I Hubot Heaven beskrivs hur du kan få kravlöst sex och få utlopp för sexuella önskningar som du inte får plats för i din relation. En hubot säger inte emot, den lyder och vill samma sak som du vill. Det finns alltså inget krav på kommunikation. En hubot kan vara skräddarsydd efter just din fetisch. Du behöver inte på ett jobbigt sätt kommunicera din fetisch till din partner utan du kan få den genom att betala för den istället.

Då jag ser Äkta människor slår det mig att just kommunikation är ett nyckelord. Vi överöses med nya former av kommunikation. Mejlhögen växer, snabba sms som ska formuleras med intelligenta och helst inte för tolkningsbara budskap. Vi försöker lösa gåtan kring kommunikation med olika spel. Vi The Gamear oss genom tillvaron med det som vi tror är raffinerade manipulationsstrategier. I ett sådant förhållningssätt till varandra så kanske vi tappar något, känslan för den/de du försöker kommunicera med. Men hur lätt är det att känna när du är uppslukad av att förstå vad som är för på, för av och god etikett i interaktiv kommunikation? Ändå är just det försöket till kommunikation det som jag tror är det viktiga. Det är i försöket att förstå den/de andre-a som vi möjliggöra att behandla varandra med respekt och behålla vår integritet.

Hubotarna ger en illusion av att vara perfekta i sängen eftersom de inte kräver något samspel, de gör som de blir tillsagda. Det kanske ger en idé om att människor inte behöver det där samspelet, men jag tror motsatsen. Det är otroligt viktigt att försöka fortsätta kommunicera, både på ett verbalt och ickeverbalt plan. Äkta människor visar upp en värld där vi bit för bit ger upp kommunikation med varandra för att ta en genväg där några som vi inte räknar till oss servar oss med sådant vi tycker är lite jobbigt att ha och göra med. Som små barn och sex när vi arbetat åtta timmar och handlat och städat och lagat mat.

Kommunikation innebär inte sällan konflikter. Jag vet att jag har skrivit det förr, men en teori om just konflikter är att det är de som driver relationer närmre och framåt, om konflikterna får blomma ut. Det är ofta obekvämt att säga sin mening till sina nära och kanske är det just därför det är till dem som vi kan göra det. Kommunikationens konflikter blir som ett kitt mellan människor och ger möjlighet till öppenhet, värdighet och integritet. I Äkta människor väljer människorna en enklare envägskommunikation och ser sitt samhälle som tömmas på de värden som de tidigare högaktat.

Fler skriver om Äkta människor.

Läs även andra bloggares åsikter om etik, hubotar, Katrine Zytomierska, kommunikation, moral, sex, sexualitet, SVT, Äkta människor

På TV ser jag den dansk-svenska produktionen Bron och fascineras av porträtten av huvudkaraktärerna. En släkting till mig säger “hon är störd” om Saga och en annan menar att Saga är en intressant skildring av den samtida unga kvinnan. Flera av de som recenserat Bron ger kritik mot den nästan parodiska skildringen av Sagas känslokyla, men jag tror att det i porträtten av Saga och Martin ligger en kommentar till moderna könsroller som är minst sagt intressant.

På sexologimastern läser vi Anthony Giddens Intimitetens omvandling, en sociologisk reflektion om hur kärlek och relationer förändras över tid. Giddens beskriver hur vi i den romantiska kärleken letar efter den speciella personen, medan vi i den sammanflödande kärleken letar efter den speciella relationen. I Bron frigör sig Saga från jakten på den speciella relationen, hon frigör sig från jakten på kärleken, hennes nästintill perversa konkretiserande av verkligheten blir svårbegripligt för den äldre mannen som i sin tur vittnar om en manlighet i kris, en manlig sexualitet i kris. Han har steriliserat sig eftersom det får vara nog med barn, han har ont i kuken och hans mjukhet blir förvirrande för den pragmatiska Saga. Giddens kritiserar Foucault och menar att det inte enbart är samhället som tuktar kroppen och på så sätt påverkar individen, utan också det omvända.

I Bron skulle det kunna beskrivas genom Sagas attityd till sin kropp, genom den atityden skapar hon ett motstånd mot en konventionell kvinnoroll i ett patriarkat. Att byta kläder, kränga av sig t-shirten vid skrivbordet, och stå där i bara BH blir en politisk handling. I sin nakenhet är hon inte objekt, hon formulerar sig som subjekt genom sina handlingar och sitt totala ointresse i hur hennes halvnakna kropp tas emot av omgivningen. Hon slutar jobbet åker hem, kör ner handen i byxorna och upptäcker att hon är kåt. Istället för att bjuda på en klassisk onaniscen där vi får se den problematiska unga kvinnanångestrunka så får vi se hur Saga beger sig ut och raggar upp en man som vill knulla. På sitt eget konkreta sätt frågar hon en passande man om han

– Vill ha sex med mig, hemma hos mig?

tydligt för att undvika missförstånd om vad som ska hända mellan dem eller vart de ska gå. Efter samlaget vänder hon ryggen till och somnar. Återigen används kroppen som verktyg för att markera en självständighet och kanske också ett avstånd.

Nils Schwartz på Expressen avfärdar Saga som “en typisk blond kvinnlig svensk feminist- kommissare utan både barn och känslor“. Kanske medvetet, kanske omedvetet, markerar han själv i precis den meningen behovet av skildringar som den av Saga. Han placerar en avsaknad av känslor i sammanhang med en avsaknad av barn. En ung kvinna som till synes inte jagar efter kärleken, den där speciella relationen och kärnfamiljen, antagligen blir det inte mycket mer provocerande än så och i den provokationen är Bron en viktig samhällskommentar.

Fler skriver om Bron.

Bron sänds onsdagar kl 21.00, här kan ni se Bron på SVT-play.

Läs även andra bloggares åsikter om Anthony Giddens, Bron, feminism, genus, kärlek, könsroller, sexualitet, SVT

“Sista gången vi älskade var faktiskt i mitten av 80-talet någon gång” är Tords kommentar till han och hans frus sexuella relation. Det är lång tid som har förflutit sedan dess. Tord har tappat tron på människokärlek och planerar stillsamt hur han ska ta livet av sig. Så flyttar en ny granne in. Hon går under bestämda tider runt naken i lägenheten. Tord har den bästa utsikten från sitt fönster och får tre vänner som kommer för att spana på den nya grannen med strikt turordning och äggklocka som mäter tiden. Alla är dock inte lika nöjda med att den nya grannen går runt naken, andra boende organiserar sig och Tord och hans vänners spanande är hotat. En av Tords vänner frågar sig “Ska allt bli som vanligt nu, ska jag börja mata katter igen?“. Så utspelar sig novellfilmen Den bästa utsikten som finns på SVTplay.

Jag funderar över det där med tid och sexualitet, hur mycket tid vår sexualitet tar. Då jag för något år sedan läste en artikel om högsexuella kvinnor blev det tydligt att de kvinnorna organiserade sitt liv så att sexualiteten tog en större del tid än hos människor med mindre sexuellt intresse. I boken Finna flow av Mihaly Csikszentmihalyi kan jag läsa hur människor klassar kvaliteten på olika upplevelser i vardagen, hemarbete upplevs exempelvis negativt och symboliseras med ett – på barometern lycka, samtal, umgänge, sex får mycket positivt, ++ på samma barometer. Detta kan ställas i förhållande till att sex är något som vi gör mindre frekvent än hemarbete, Csikszentmihalyi menar att om vi exempelvis åt mat 100 procent av tiden skulle detta snart sluta skänka njutning och tillfredsställelse. Csikszentmihalyi skriver också att sex och romantik ger de bästa ögonblicken under dagen, men att de sysselsättningarna är sällsynta för många människor. Med ett undantag skriver Csikszentmihalyi, om sex och romantik är förknippade med ett varaktigt förhållande, det förhållandet bör då även skänka känslomässig och intellektuell belöning.

Jag tycker att detta är ett intressant påstående eftersom jag anser att det kan ifrågasättas. Sexologen Esther Perel som jag skrivit om tidigare lyfter ofta hur tvåsamhet, som Csikszentmihalyi menar är nyckeln till sex och romantik för många människor blir ett ofrivilligt celibat. Vi har en kultur kring tvåsamhet och monogami som gör att om den ene inte är intresserad av sex i samma utsträckning som den andre så förväntas partnerna anpassa sig. Att se sex och romantik som något som enbart ryms inom en relation mellan två personer är också något smalt. Tord, hans fru och vänners spanande på den nakna grannen skulle jag i allra högsta grad vilja säga är en sexuell sysselsättning, som dessutom inbegriper flera personer, både medvetna och omedvetna. Så även fantasier och drömmar om sex och romantik. Alla människor har inte samma behov eller inställning till sex, så att ge någon sorts universallösning på att låta sexualiteten ta mer tid och på så sätt öka de bästa ögonblicken i livet tror jag inte på. Jag tänker dock att det kan vara intressant att fundera över sin inställning till sex, vilken plats sex har i ditt liv, hur du förhåller dig och hur du önskar förhålla dig. I Csikszentmihalyis forskning har sex, samtal och umgänge en rubrik och hobbyer, idrott och biobesök en annan. Jag leker med tanken att kanske är det dags att slå ihop rubrikerna, kan inte sex ses som en hobby? Och i så fall, hur mycket tid vill du avsätta till sex?

Läs även andra bloggares åsikter om Den bästa utsikten, Esther Perel, Mihaly Csikszentmihalyi, romantik, sex, sexualitet, SVT, tid

“Jag tycker inte att en man ska säga att en annan man är söt”

I fredagens Skavlan, som f ö var under all kritik som helhet kläckte Skavlan ur sig det här snygga uttalandet, ca 35 min in i programmet. Bästa sändningstid, statlig TV som vi betalar för – jag tycker inte att det här är ok.

Läs även andra bloggares åsikter om homofobi, Skavlan, SVT

Jag har under min influensatid sett dokumentären Fyra decennier av sex som SVT har visat de senaste lördagarna. Den fick mig att fundera på analsex eftersom det är ett fenomen vars betydelse och värdering har skiftat totalt under bara tio års tid. Under slutet av 1990-talet drev tidningen Darling kampanjen Vägra Analsex. I kampanjen konstateras följande: analsex är överexponerat, analsex gör bara ont och kan inte framkalla någon njutning för tjejen samt att bara en liten klick av befolkningen (jämförbar med den lilla klick som sysslar med S&M) hänger sig åt analsex. Överallt talades det om hur oskyldiga tonårsflickor gick med på analsex eftersom deras pojkvänner ville ha det, Aftonbladet kallade in experter för att undersöka farorna med analsexet. Det talades om en ökning av skador på ringmuskeln på sjukhusen och andra hemskheter som var frukten av ökningen av analsex. Porrindustrin sågs som bovar i dramat.

Inom sexologin hör man ofta uttrycket “inget nytt under solen” i vårt fall innebär det att människor antagligen alltid experimenterat och haft analsex, det har bara inte varit något som man pratat om öppet. Jag kan komma på minst två kulturella (religiösa?) skäl till att man även tidigare haft analsex. Dels för att undvika graviditeter, dels av en tanke att behålla slidkransen intakt.

Här är ett verk av Édouard-Henri Avril från sekelskiftet 1800-1900

Idag låter det lite annorlunda. Hanna Fridéns svar 2008 på en fråga om analsex är mer präglat av en informativ ton och befinner sig långt borta från fördömandet under 1990-talet. Där Darling kanske problematiserade i lite väl hög grad finner vi istället 2008 en total avsaknad av densamme. Samma sak med Vecko Revyns analsexspecial som iofs väckte många upprörda röster, men inte från unga tjejer utan snarare från deras mammor (läste de Darling?). I Vecko Revyn möter vi 2008 följande punkter om analsex: information om varför man kan uppleva analsex som skönt samt hur man har analsex utan att skada sig.

Vi är alla barn av vår tid, varför vi tycker att vissa saker är tabu är ofta mer knutet till de kulturella strömningar som finns just nu än till fakta. Därför är information viktigt, därför är det viktigt att unga och gamla som funderar på vad analsex innebär och hur det går till kan få tillgång till den kunskapen. Unga människor kollar på porr och då har de redan sett analsex. De har däremot inte sett förberedelserna eller fått veta varför det fysiskt kan vara skönt eller göra ont. Det känns inte rätt att slakta Darling tio år efter att något skrivits, men jag vill uppmärksamma en sak som lever kvar hos vissa av oss nämligen synen på kvinnan som offer för mannens sexualitet. Att det är viktigt att lära unga tjejer att säga nej till alla hemskheter som män försöker tvinga dem till? Eftersom rädslan är för vad de säger ja till så föreslår jag att vi istället lär dem vad det är de kan säga ja till så får de själva ta beslutet.

Vill ni veta mer om analsex så finns RFSU’s praktika här

Läs även andra bloggares åsikter om analsex, Darling, RFSU, SVT, Vecko Revyn

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=SiFKZysBKaQ]
En intervju av Malena Ivarsson med den italienska ex-politikern och fd porrstjärnan Ciccolina (Ilona Staller).
Från Malenas glansdagar i Fräcka Fredag på SVT.

Läs även andra bloggares åsikter om Ciccolina, Fräcka Fredag, Malena Ivarsson, SVT