Kärleken och alla lögnerna. Särskilt kärleken, dess gift är som ormarnas, går raka vägen till hjärtat utan att det gör ont, plötsligt är man bara förlorad. – Anne Swärd
För några år sedan skrev jag ett inlägg om olycklig kärlek och smärta, kanske ett av mina personligaste någonsin här på bloggen. Jag tänker på det inlägget när jag läser en intervju med Brian D Earp om möjligheten att medicinera bort olycklig kärlek genom att biokemiskt påverka hjärnan.
Medikalisering är ett fenomen som diskuteras flitigt inom sexologin. Konstruerar vi olika åkommor för att läkemedelsföretag ska kunna sälja medicinering för dem, eller finns det möjlighet att hjälpa människor med sexologiska problem genom medicinering på ett sätt som vi tidigare inte ägnat oss åt? Eller en kombination av de två. De biokemiska processer som kärlek och förälskelse skapar i hjärnan kan liknas med de som sätts igång vid olika former av beroende (här är ett inlägg om förälskelse och kärlek ). Trots att du rationellt kan tänka att något är destruktivt för dig så kan du inte riktigt hålla dig borta. Det är dock intressant att Earp i intervjun drar en parallell till beroende eftersom beroende av sex och kärlek är ett problematiserat fenomen som tåls att diskuteras.
En terapiform som jag älskar att arbeta med är ACT, Acceptance and Commitment Therapy. Jag tror att vi har en problematik i samhället där vi i allra möjligaste mån vill undvika smärta, såväl fysisk som själslig, vilket kan leda till att vi istället skapar lidande för oss själva. Jag tror att kan finnas en funktion i att ta sig igenom olika upplevelser i livet, som olycklig kärlek, eftersom alla upplevelser formar oss och påverkar oss på sätt som vi ibland inte kan föreställa oss när vi är mitt i det. Samtidigt kan medicinering vid exempelvis ångest eller depression skapa förutsättningar till ett liv för någon som annars inte skulle kunna leva så som de vill leva.
En obehaglig tanke om medicinering mot oönskad kärlek och förälskelse är användande av den för religiösa och/förtryckande skäl, för att få någon att passa in i samhällets normsystem.
I slutet av intervjun slängs en fundering ut kring en medicinering för att kunna vara monogam, det har jag skrivit tidigare om i det här inlägget.
Tipstack Tanja Suhinina.
Läs även andra bloggares åsikter om beroende, Blogg100, förälskelse, kärlek, medikalisering, sexualitet
I boken Sex is not a natural act & other essays från 2004 resonerar Leonore Tiefer om vilka sexuella problem som kommer att ge upphov till ett viagra för kvinnnor, kommer det handla om orgasmstörning, lustproblematik eller kanske båda två? Enligt Tiefer startar jakten på ett läkemedel för kvinnor motsvarande viagra i samma stund som läkemedelsföretagen inser de ekonomiska vinster som finns i en medicinering och nyligen publicerade DN en text med nyheten att ett viagra för kvinnor förväntas göra intåg på läkemedelsmarknaden. Texten, som jag uppfattar som lika delar en reklamtext från ett läkemedelsföretag som skrämselpropaganda från någon sexualfientlig rörelse, tar bland annat upp problematiken med de potentiella kvinnliga nymfomaner som läkemedlet kan tänkas skapa. Med nymfomani menas ofta överdriven sexualdrift, en diagnos i ICD 10.
Kommentaren om faran med nymfomani tror jag inte är någon tillfällighet. Det är säljande att reproducera bilden av den sexuellt utagerande kvinnan som innebär någon form av samhällsfara. Att prata om nymfomani går också i samma riktning som den samhällsdiskurs som vi ibland möter i media när det gäller sexmissbruk. Vissa praktiker lyfts som ofarliga, normala, önskade, andra praktiker som problematiska, abnorma och oönskade. Samma sak med frekvens av sexualitet. Vi ska absolut vilja ha sex, men inte för mycket. Då skulle det kunna påverka samhället till det negativa. Samtidigt får vi inte vara sexuellt tråkiga, vi ska utforska fast i en lagomgrad som motsvarar de light-BDSM-kit som du kan hitta i de större underklädesaffärerna. Du får gärna konsumera sexualitet, det är en livsstil, men när det gäller t ex frekvens eller antal partners så är det viktigt att inte gå utanför ramarna.
För några år sedan skrev jag om forskning om högsexuella kvinnor. Då kanske främst med vinkeln att de faktiskt finns. Intresset för sex är antagligen lika individuellt som intresset för andra fenomen. Nu kanske jag behöver lyfta de högsexuella kvinnorna igen, den här gången för att de framtälls som en samhällsfara. Jag önskar plats åt alla de som inte passar in i den smala ram av lust och förmåga som normen innebär. De som inte har så mycket lust och de som har lust i överflöd. Skapa nyanser och tolerans. Det sista vi behöver för att främja sexuell hälsa är fler smala normer att förhålla oss till.
Slutligen, med utgångspunkt i Tiefers resonemang om sexualitet och hälsa så tänker jag att precis som det kan vara aktuellt att vid depression att fråga dig hur din kontext, de du omger dig med och din omgivning, ser ut så kan det kanske också vid brist på lust och sexuell förmåga vara aktuellt att undersöka var problematiken du upplever kommer ifrån. Sedan kan du bestämma om du kan vara hjälpt av en medicinering, eller om du helt enkelt bara vantrivs i ditt sammanhang, i kulturen och kan blomstra i en annan kontext än den som du befinner dig i just nu. Är det strukturerna kring sex som skapar din dysfunktionalitet eller finns det ett reellt medicinskt problem?
Ursprungsartikeln från Daily Mail hittar ni här.
Kommentar till artikeln av Naomi McAuliffe.
En tidigare bloggpost om högsexuella kvinnor.
För en problematisering av en medikalisering av sexualiteten läs Leonore Tiefer, exempelvis Sex is not a natural act & other essays.
Läs även andra bloggares åsikter om DN, kvinnor, Leonore Tiefer, medikalisering, män, normer, nymfomani, sexualitet, viagra
