Saga om Sexologi

Kvällen innan sitter jag i min soffa, slötittar på en svensk deckare och svajpar i en dejtingapp, detta är själsdödande tänker jag och tänker på olika romantiska möten jag haft med människor i mitt liv. Vad är det vi befinner oss i och hur blev det såhär?

Liv Strömquist Den rödaste rosen slår ut

Jag återgår till att skriva med en gammal kärlek om vårt fantastiska möte och förvirrar mig in i nostalgin. Det är min revolution tänker jag. Jag vägrar lämna det som varit, jag vägrar konsumera mer.

När jag läser Strömquists senaste bok så tänker jag att vi är ovana vid kvalitet, vi är ovana vid att få filosofer, forskare invävda i de texter som vi läser. I tyckandets tid är Strömquist bok något exceptionellt, men det ligger också ett ansvar i det. Hur reagerar vi när vi väl möter referenser – är vi kritiskt granskande eller är vi så ovana vid det att vi köper allt direkt då? Ändå håller Strömquist snarare en resonerande, utforskande ton än en mässande.

Jag funderar på vad jag ska göra med det jag läser, samma känsla som det kan ge en att läsa genusvetenskap eller som forskaren Carin Holmberg bakom Det kallas kärlek ställdes inför. Hur lever vi i den heterosexuella tvåsamheten, eller jakten på den när vi är smärtsamt medvetna om de strukturer som omgärdar den? Vad gör vi med det vi lärt oss? Och finns det något hopp om kärleken? Det hade kunnat bli deprimerande, om Strömquist bara lämnade oss med vetskapen om att det är skit och skitsvårt. I en tid av extremt fokus på individens ansvar att vara sin egen lyckas smed ger hon oss strukturerna bakom att du inte fått den där relationen, det där barnet, den där kärleken. Och det känns som en lättnad. Folkbildare läser jag i en text om henne och är redo att hålla med. I serieform så ger hon tröst. Det är inte ditt fel.

I Strömquists tidigare böcker tycker jag att hon har skildrat den manliga och kvinnliga könsrollen var för sig, i den här boken ligger fokus på interaktionen mellan människor och det gör det ännu mer intressant. För i en tid av jakt på Hollywoodkärleken lever vi i just den interaktionen. De teman som jag möter bland annat lidandet som kärlek kan ge upphov till. I en tid av smärtlindring är det lidandet provocerande. I den djupa kärleken till en annan person lider vi. Och det är helt ok. Det är ett lidande att under en rimlig tidsperiod vila i och ett lidande att vara stolt över. För oavsett slutresultat eller produktionstal har vi vågat, vi har vågat i en tid av utrotningshot mot kärleken, att sätta jaget och självförverkligandet åt sidan och helt gå upp i en annan person.

Strömquists Den rödaste rosen slår ut ger mig trots sitt faktaspäckade innehåll mer frågor än svar. Jag plågar mina vänner med boken en hel helg och när den är över är boken redan framtida utlånad gånger fem. Det finns mycket jag skulle kunna skriva här, men jag tänker jag lämnar över till själva boken för den är läsvärd.

Den kvällen slutar jag svajpa. För att nästa morgon återuppta det. Kanske kommer den inte finnas i appen – den livsomvälvande kärleken, men jag är inte redo att ge upp riktigt än. Och jag känner mig stärkt i vetskapen att fast det kommer att göra ont igen och igen så är det värt. För jag har klivit utanför mitt konstruerade jag och helt hängivit mig en annan person. Och det är kärlek.

Andra texter av mig på liknande teman:

Medicinera bort olycklig kärlek

Den olyckliga förälskelsen

Ett ”maybe attending” till kärleken

Saga om Sexologi dissekerar begreppet kärlek med hjälp av Timothy M. Tays

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, litteratur, sexualitet

Under våren har jag burit runt på Esther Perels Vill ha dig i väskan. En medeltjock pocket som har revolutionerat min syn på parförhållandet och erotiken och lusten. Boken ingår i kursen Sexualupplysning, prevention och rådgivning som vi läser den här våren på masterprogrammet i sexologi. Vid första anblick skiljer sig inte Perels bok från andra självhjälpsböcker om hur våra förhållanden ska bestå, men efter att ha läst något kapitel så inser jag att detta är något annat. Perel för en analyserande, ibland nästintill filosofisk diskussion kring erotik och lust i långa förhållanden. Utifrån olika områden som bland annat otrohet, föräldraskap och maktspel så presenterar Perel förhållningssätt och funderingar som startar något i tanken om den långa relationen. Perel formulerar t ex finurligt att vi förväntas vara monogama i ett promiskuöst samhälle.

Ett av de vanligaste problemen som jag stöter på hos vänner i långvariga relation är att paret i början haft ett levande sexliv, men redan efter något år knappt har sex längre. Inte sällan är det dessutom så att någon av partnerna vill mer, vilket skapar en obalans som ofta tar sig uttryck på fler sätt än bara i förhållande till sexualiteten.

Perel presenterar en intressant teori kring detta knuten till ett revolutionerande resonemang kring närhet och osäkerhet. Hon beskriver hur trygghet och behovet av trygghet påverkar vårt förhållningssätt till den andre parten i förhållandet. Hur jakten på den andre övergår i ett tillstånd av ömsesidig fångenskap, ett tillstånd som på få sätt ger utrymme för erotiken. Perel skriver så här

“I vuxna relationer återspeglas denna dynamiken bara alltför väl. Vi söker en partner som är ett stabilt, pålitligt ankare. Samtidigt förväntar vi oss att kärleken ska vara en gränsöverskridande upplevelse som lyfter oss i den grå vardagen.“

Perel beskriver hur vi ofta strävar efter en villkorslös närhet i förhållandet, detta blir dock problematiskt eftersom närheten, till motsats vad många tror, inte nödvändigtvis ger bra förutsättningar för erotik. Istället kräver erotiken ett visst mått av avstånd, att aktörerna är skilda individer och kan definieras som detta. Vi knyter den andre tätt till oss på jakt efter den sanna närheten, men egentligen kanske vi då istället eliminerar erotiken. Sättet vi gör detta på beskriver Perel som att vi

”penetrerar vår partner mentalt. Vi pratar, vi lyssnar, vi bekänner och vi jämför. Vi visar upp vissa delar av oss själva samtidigt som vi förskönar, förändrar och döljer andra delar”

Istället kanske vi kan välja att leva med osäkerheten, och på så sätt kan behålla erotiken i förhållandet? Genom att låta den andre vara en avgränsad individ och samtidigt definiera oss själva som individer så kan vi behålla den spänning som initialt gjorde oss intresserade av den andre. Vi måste helt enkelt stå ut med den osäkerhet som avståndet som definierar oss skapar.

Det är inga universallösningar som presenteras, men förhållningssätten som utifrån Perels 20-åriga erfarenhet som parterapeut kan vara intressanta att ha i åtanke. Jag känner dock att jag kan lyfta viss kritik kring att boken kretsar kring en västerländsk kulturell syn på sexualitet och förhållanden och att de kliniska exempel som presenteras nästan uteslutande behandlar heterosexuella relationer, något som skulle kunna sägas osynliggöra homo- och bisexualitet. Med en medvetenhet om detta så är Perels bok läsning som jag rekommenderar.

Läs även andra bloggares åsikter om Esther Perel, förhållanden, litteratur, lust, njutning, relationer, sex, sexualitet, terapi, Vill ha dig