Saga om Sexologi

Kärleken och alla lögnerna. Särskilt kärleken, dess gift är som ormarnas, går raka vägen till hjärtat utan att det gör ont, plötsligt är man bara förlorad. – Anne Swärd

För några år sedan skrev jag ett inlägg om olycklig kärlek och smärta, kanske ett av mina personligaste någonsin här på bloggen. Jag tänker på det inlägget när jag läser en intervju med Brian D Earp om möjligheten att medicinera bort olycklig kärlek genom att biokemiskt påverka hjärnan.

Medikalisering är ett fenomen som diskuteras flitigt inom sexologin. Konstruerar vi olika åkommor för att läkemedelsföretag ska kunna sälja medicinering för dem, eller finns det möjlighet att hjälpa människor med sexologiska problem genom medicinering på ett sätt som vi tidigare inte ägnat oss åt? Eller en kombination av de två. De biokemiska processer som kärlek och förälskelse skapar i hjärnan kan liknas med de som sätts igång vid olika former av beroende (här är ett inlägg om förälskelse och kärlek ). Trots att du rationellt kan tänka att något är destruktivt för dig så kan du inte riktigt hålla dig borta. Det är dock intressant att Earp i intervjun drar en parallell till beroende eftersom beroende av sex och kärlek är ett problematiserat fenomen som tåls att diskuteras.

En terapiform som jag älskar att arbeta med är ACT, Acceptance and Commitment Therapy. Jag tror att vi har en problematik i samhället där vi i allra möjligaste mån vill undvika smärta, såväl fysisk som själslig, vilket kan leda till att vi istället skapar lidande för oss själva.  Jag tror att kan finnas en funktion i att ta sig igenom olika upplevelser i livet, som olycklig kärlek, eftersom alla upplevelser formar oss och påverkar oss på sätt som vi ibland inte kan föreställa oss när vi är mitt i det. Samtidigt kan medicinering vid exempelvis ångest eller depression skapa förutsättningar till ett liv för någon som annars inte skulle kunna leva så som de vill leva.

En obehaglig tanke om medicinering mot oönskad kärlek och förälskelse är användande av den för religiösa och/förtryckande skäl, för att få någon att passa in i samhällets normsystem.

I slutet av intervjun slängs en fundering ut kring en medicinering för att kunna vara monogam, det har jag skrivit tidigare om i det här inlägget.

Tipstack Tanja Suhinina.

Läs även andra bloggares åsikter om beroende, Blogg100, förälskelse, kärlek, medikalisering, sexualitet

Stalking, eller stalkning som är termen på svenska, är ett ämne som jag kom i kontakt med i veckan genom ett föredrag av forskaren Susanne Strand. Enligt Strand är det svårt att definiera var gränserna för stalkning går eftersom det är personen som blir utsatt för stalkning som definierar detta. För någon annan hade kanske det där meddelandet eller telefonsamtalet inte varit något konstigt. Det är till och med möjligt att telefonsamtalet för några veckor sedan inte ens hade varit konstigt för personen som nu känner att det är stalkning.

Strand berättar att det främst är kvinnor som blir utsatta och en vanlig grupp av stalkers är ex-partners. När det handlar om kvinnor som stalkar så stalkar de i större utsträckning sin ex-partners nya partner (i heterosexuella relationer, en kvinna).  Det kan handla om sms, samtal, e-post eller lappar. Vissa beställer hem paket till den som de stalkar – helt plötsligt får du nya utemöbler levererade en gång i veckan. Internet har skapat nya arenor för stalkning. Det är otroligt lätt att hitta information om människor, att skicka meddelanden och likes genom sociala medier och att ta reda på var personen bor och arbetar.

Jag tänker åter på det där med ex-partners. De flesta känner igen den förälskade personens vansinne, hela tillvaron domineras av den där fantastiska personen som du nyss träffat och vissa har till och med beskrivit förälskelsen som en psykos. Så kan också uppbrottet vara. Personen som under lång tid har varit vår vardag är plötsligt borta. Vi får inte längre lov att skicka det där spontana meddelandet, eller berätta om det där som hände på jobbet. En möjlig kontaktväg till omvärlden plockas bort. Att känna det där starka behovet att kontakta sin ex-partner är något som jag tror att många kan identifiera sig med – att det sedan går så långt att personen känner sig hotad är en annan sak, tänker vi. För kanske är det inte så konstigt att beteendet utvecklas till stalkning. Ibland har vi människor svårt att förstå att hur vi agerar påverkar andra annorlunda än det påverkar oss själva. Vi får själva en positiv boost av att skicka det där fina meddelandet till vår ex-partner medan ex-partnern känner ett starkt obehag. Vi skickar några till, för det kändes så bra, just då. Stalkern är född. Vi har aldrig själva upplevt vårt handlande som obehagligt, för det är det ju inte, för oss.

Susanne Strand ger exemplet med låten Every Breath You Take av Police. Tänk er känslan att få en sån låt tillägnad er, varje gång ni hör den på radion Every step you take, every move you make – I’ll be watching you. Är det den totala kärleksförklaringen eller ett solklart fall av mycket sofistikerad stalkning?

Om ni är utsatta för stalkning:

Kontakta polisen och rapportera det som hänt er -114 14

Kontakta kvinnojour

Kvinnofridslinjen: 020-50 50 50

Mansjouren, finns lokala sådana runt om i Sverige

Dokumentera det som du blivit utsatt för, spara mejl och sms, finns det vittnen, bilder, meddelanden på telefonsvarare

Konfrontera absolut inte den som stalkar, vänd dig till polisen, de kan och vill göra mycket för att hjälpa dig.

Läs även andra bloggares åsikter om förälskelse, kärlek, Police, relationer, stalking, stalkning

Bild från iheartmyheart.tumblr.com.

I början av året var vi många som skrattade år pseudonymen Kommissarie F. Curiosas krönika i The Local om dejting i Sverige. I krönikan beskrivs en dejtingprocess i Sverige som statiskt följer sina steg och verkar mot sin egen omöjlighet. Processen börjar med att ni träffas på en väns fest, mycket alkohol är inblandat, ni hånglar och/eller har sex, byter nummer (förhoppningsvis rätt siffror och namn), ett sms skickas med texten “vad fint det var att ses igår, vill du ta en kaffe någon dag”, smset analyseras till förbannelse, gärna med vänner engagerade, ni träffas igen över en mycket märklig fika. Efter att ha avslutat fikan med en obekväm kram så tillbringar du den närmsta veckan med att ha ångest över vilka ord du ska använda i ditt nästa sms. Efter detta upprepas föregående steg av fylla och sex, konstig fika och efter 20 år av att närma er varandra på något fler sätt så gifter ni er.

När det gäller nätdejting så får jag en helt annan process beskriven för mig. Där är det som att vi förflyttas tillbaka i tiden. Dejtandet börjar inte med ett one night stand utan med att ett textutbyte. Det finns konstiga fikor, men de föregås inte av hångel eller sex, de föregås av ett intellektuellt utbyte. Vi beskriver oss själva som personer och ställer frågor om den andre, skriver om intressen, framtidsdrömmar och egenskaper. Det är inte riktigt möjligt att vara full eftersom du måste hålla uppe nivån på det som du skriver för att intresset ska fortsätta. Efter några mejl fram och tillbaka kan dejtandet ta olika vägar. Antingen kör ni hardcore och ses direkt över en kaffe eller ett glas eller fortsätter ni den virtuella relationen ett tag i olika kanaler. Middag rekommenderas inte av mina vänner som ger följande förklaring; du vill ha en väg ut, på en middag är du fast i flera timmar med någon som du kanske inte ens tycker om. Kroppsspråk, kroppslukt och röstläge är inget som kan förmedlas i mejl. En något mer rutinerad vän förklarar vikten av Facebook för mig. Du vill bli vän med sin nätdejt så snart som möjligt på Facebook för att se hur personen interagerar med sina vänner och kanske inte minst för att få fler bilder, kanske t o m filmer. Genom videochatt är det också möjligt att ta reda på kroppspråk och röstläge, kvar finns då lukt och känsel att utforska.

På vissa sätt blir nätdejtandet som att ta tillbaka något av spänningen som vi kan se i kostymdramer som Downton Abbey. Vi skapar en känsla av distans och onåbarhet som kanske kittlar oss bort från slentrianen i den mängd one night stands som vi annars skulle lyckas få med oss från stadens klubbar och barer. Baksidan av nätdejtande är känslan av ett resonemangsäktenskap, när du inte kan sluta välja och vraka bland de profiler som erbjuds dig. När du letar egenskaper och karaktärsdrag för att hitta perfektion i det som i slutändan är varma, fysiska människor med lika många fel och brister som du själv har.

Oavsett hur de eventuella relationerna föds så kanske slutprodukten är den samma? Det skulle vara intressant att se forskning på utfallet i förhållande till sättet som relationer börjat. Påverkas en eventuell relation av att ha börjat i en fysisk process triggad av signalsubstanser påverkade av sex och alkohol? Händer det andra saker om den börjar med de belöningssystem som nätdejting triggar? Som individer i samhället är vi i full gång med att utforska det här. I forskning från 2010 så hade 23 % av 1100 tillfrågade svenskar träffats på internet, 13 % träffades på krogen. Min gissning är att andelen som träffats på nätet idag har ökat. Det väcker också frågan om det är möjligt att bli förälskad på nätet och om det finns en virtuell kärlek vid första ögonkastet?

Läs även andra bloggares åsikter om dejting, Downton Abbey, förälskelse, internet, kärlek, nätdejting, relationer, The Local

Bilden kommer härifrån. 

En gång träffade jag en kärlek på en flygplats i Sydfrankrike. Det var natt, försommar och luften så där tung och fuktigt tropisk som den är när man åker utomlands. När vi, jag och mina vänner, utforskar internetdejtandets jaktmarker funderar jag över det där med miljöer, virtuella och fysiska. Föreställningar som finns om vilka som är fina och vilka som är fula, vilket får mig att tänka på Gayle S. Rubins välsignade cirkel. Kanske skulle vi kunna lägga till en tårtbit för internet/inte internet i cirkeln?

Varför det sitter längre in att säga att jag träffat kärleken på en dejtingsajt än på ensydfransk flygplats? Varför tänker jag att miljön där de där första minuterna utspelar sig ska vara avgörande för hur vi kommer att bli? Jag hör talas om människor som mörkar att de träffats på nätet. Som konstruerar romantiska flygplatshistorier för att skriva om sin historia. Jag som älskar internet borde inte ha några problem med det som miljö för romanser. Jag tänker att jag kanske är en generation för tidig. Att det ser annorlunda ut bara några år efter mig, eller tio år kanske. De som fötts in i en digital era. Som lever integrerade med internet på ett annat sätt än vad jag gör.

Fast ändå tänker jag, är det vi som skapar historierna. Här och nu. Kanske i samspel med kontexten, men inte enbart beroende på den. Svek och smärta gör ont även på den vackraste platsen i världen och jag tänker att internet också kan vara min flygplats.

Läs även andra bloggares åsikter om dejting, förälskelse, internet, kärlek, nätdejting, relationer

Bild från http://playdates.tumblr.com/.

Första gången en man krossade mitt hjärta var jag 12 år. Han var 18 år och jag hade skickligt duperat honom under ett halvår. När han förstod hur ung jag var såg han ingen annan utväg än att aldrig mer kontakta mig, trots sin förälskelse. Då jag var 22 år träffades vi igen. Efter ett halvt år krossade han än en gång mitt hjärta. Det gjorde inte lika ont den gången.  

Än en gång är jag olyckligt förälskad och enormt receptiv. Den unga mannen har täta ögonfransar och när han stänger dem och somnar ser han ut som en docka. Jag tänker på honom som något som ges till mig mitt i all olycka.

– Är du en sån som fäster dig lätt vid människor?

Utan den cynism eller den desillusionism som jag befunnit mig i de senaste veckorna ser han på mig. Jag läser i Till sista andetaget av Anne Swärd

Kärleken och alla lögnerna. Särskilt kärleken, dess gift är som ormarnas, går raka vägen till hjärtat utan att det gör ont, plötsligt är man bara förlorad.

Någon jag talar med beskriver kärleken som den sociala konstruktionen och inte mindre verklig för det. Jag får beskrivet för mig hur vårt samhälle saknar fysisk smärta. Det fysiska lidandet är mer och mer fjärran oss. En barnmorska i min klass beskriver hur gravida kvinnor är räddare än någonsin för att föda. Och smärtan det innebär. Många vill gå i KBT innan sin förlossning. Kanske är det därför som vi klamrar oss fast vid det mentala lidandet. Vi är olyckligare än någonsin läser jag. Ändå lever vi i en tid där vi smärtstillar bort minsta obehag och lär oss beteendestrategier för att undvika dysfunktionella sammanhang och relationer.

Är då den olyckliga förälskelsen en reaktion på det? Vissa blir aldrig kära. De går i ett jämnt tillstånd och hittar kanske efter ett tag en partner att slå sig till ro med. För andra är den olyckliga förälskelsen ett normaltillstånd. De verkar söka det själsliga lidandet. Kanske är det bara otur, kanske fattar de ett medvetet val för att få känna i en tid full av Ipren.

Läs även andra bloggares åsikter om förlossning, förälskelse, Ipren, KBT, kärlek, lidande

Under en av våningssängarna på Hotell Freden i Karlstad

En av de starkaste föreställningarna om sexualitet i västvärlden är att det blir finare om det är kärlek inblandat. Den föreställningen kallas ibland kärleksideologin och vi skrev kandidatuppsats bland annat om den. Om att det kan hända att den är i uppluckring, sexuella relationer som baseras på andra faktorer än att du är kär i personen blir allt vanligare. Samtidigt är det min uppfattning att när det handlar om relationer som exempelvis samboförhållanden eller äktenskap så är det ofta otänkbart att de skulle baseras på något annat än kärlek, att de t ex skulle baseras på en bra vänskap och att sexet är grymt. En intervju med Jack Lukkerz fick mig att fundera över det är med kärlek och vår nästan odelat positiva syn på begreppet. I intervjun lyfter Lukkerz negativa aspekter av kärlek, exempelvis att du har oskyddat sex eftersom du är kär i personen, eller att du automatiskt antar att det är en för dig bra person som du blir kär i.

Det slår mig att skildrandet av kärlek som ett enbart positivt begrepp inte är riktigt sanningsenligt, i väst ser vi ofta negativt på kulturer där relationer baseras mer på logiska resonemang eller ekonomiska överenskommelser. Jag tänker på hur jag och mina vänner har tillbringat större delen av våra tonår/vuxenliv med att vara just olyckligt kära och jag kan inte låta bli att i tanken väga det lidandet mot att basera en relation på något annat än den där kärleken, som ytterst sällan är okomplicerad.

I min nya favorittidskrift Journal of Couples Therapy hittade jag artikeln What is love? (Tays, 2001). I samband med att jag skrev om förälskelse och den biokemi som det innebär så diskuterade jag och en vän vad kärlek då var, vilka biokemiska processer som låg bakom kärleken eller om det enbart handlade om en social konstruktion. I What is love? lyfter Tays både de fysiologiska och psykodynamiska komponenterna bakom kärlek.

Tays börjar med att beskriva vad som händer i kroppen, de fysiologiska funktionerna bakom känslan kärlek. Han beskriver hur dessa är väldigt lika de funktioner bakom oro och ångest, men tolkas utifrån varje individ som antingen kärlek eller oro och ångest. Tolkningen av den fysiologiska upphetsning som den andre eller de andra personen/personerna framkallar hos dig blir alltså grunden till hur du upplever situationen. Den tolkningen baseras bland annat på tidigare erfarenheter av relationer till signifikanta andra, exempelvis föräldrar. Här sågar även Tays (2001) begreppet kärlek vid första ögonkastet, Tays menar att det är en feltolkning av de fysiologiska processer som personen framkallat hos dig.

Vad som händer efter denna fas av fysiologisk upphetsning och tolkning av den är att du börjar se din partner mer tredimensionellt, dvs du ser även de negativa aspekterna av personen. Det är ofta här som par söker rådgivning eftersom det kan bli något av en kris att se negativa sidor hos någon du trodde enbart besatt positiva. Här börjar också arbetet enligt Tays (2001) för att förvandla relationen till kärlek. Efter detta följer olika utfall, relationen fortsätter och fördjupas eller tar slut. Här lyfter även Tays det nära förhållandet mellan hat och kärlek, det är liknande fysiologiska reaktioner som ligger bakom båda begreppen och därför kan de befinna sig så nära varandra. Tays resonerar även om varför vi inte blir förälskade/kära av alla vi möter som kanske hade varit bra för oss. Tays menar att känslan av kärlek vid första ögonkastet inte är något som uppkommer i den stunden, i ögonkastet, utan något som kommer utifrån en modell som vi byggt upp inom oss av hur personen som vi vill dela livet med är/ser ut. När någon på något sätt motsvarar denna modell så sätts den fysiologiska upphetsningen igång och vi tolkar detta utifrån vår syn på kärlek.

Slutligen beskriver Tays kärlek som intimitet på steroider och för att känna just intimitet har vi definierat åtta olika förutsättningar; tillit, känsla av egenvärde, positiv inställning till andra, självständighet, tolerans, självinsikt, mod och risktagande och konstruktiva inre modeller för intimitet.

Här är alltså en modell för det mystifierade begreppet kärlek, och även för kärlek vid första ögonkastet. Det finns säkert en mängd andra, men jag tilltalades av modellen eftersom den innebar en kombination av fysiologi och psykologi. I det att beskriva människan som en helhet av gener, kognitiva modeller, beteende, emotioner, fysiologi och individens internaliserade modell av vad kärlek är så kommer vi kanske lite närmre någon sorts konkretisering av begreppet kärlek. Om det sedan är målet får var och en fråga sig, kanske vill vi istället bära med oss drömmen om kärlek vid första ögonkastet och någon som alltid är som i förälskelsens ljus ofelbar.

Läs även andra bloggares åsikter om forskning, förälskelse, Jack Lukkerz, kärlek, kärleksideologin, modell, psykologi, sexualitet

Filmen Blue Valentine får mig och min vän att vrida oss i soffan och se chockat på varandra. Vi har länge problematiserat parförhållanden och frågat oss om den monogama tvåsamheten är ett realistiskt alternativ. I snabba skiftningar mellan Dean och Cindys första förälskelsetid och deras nuvarande tillstånd av förakt för varandra och de som de blivit tillsammans så slungas vi in i deras historia. En historia som inte befinner sig i det där mellanläget där vi befinner oss större delen av förhållanden, mellan den nästan psykotiska förälskelsen och den avgrund som förhållanden tenderar att störta ner i om vi inte aktar oss, utan i de två ytterligheterna som förstärker det absurda i att människor som en gång älskat så mycket kan bli så fel tillsammans.

Jag läser på om förälskelse, om känsloläget där signalsubstanserna försätter oss i ett tillstånd där vi utan kritisk blick idealiserar en annan människa och mister förmågan att se personens sämre sidor. Förälskelsen tar ofta mycket energi och varar bara under en begränsad tid. Det är nästan ironiskt att det är tillståndet förälskelse som vi sedan baserar en trygg stabil tillvaro med en annan person på. Jag kan tänka att det nästan hade varit mer logiskt att basera förhållanden på en relation till en person som gör dig riktigt uttråkad. Så blir inte heller alla förälskelser till förhållanden, vissa stannar just där och fyller en funktion i de minnen som de lämnar.

Blue Valentine är fascinerande eftersom den inte bjuder oss på historien mellan de två ytterligheterna. Ibland i parterapi så ber vi partnerna att tänka sig tillbaka till tiden då de var nyförälskade och minnas vad det var som gjorde att de föll för varandra och hur det var att knulla flera gånger om dygnet. Blue Valentine får mig att fundera över det absurda i den idén. Mycket vatten flyter efter det att människor mötts och kanske är det just det vattnet som gör att de stannat med varandra och blivit ett vi. Kanske är det mer logiskt att nyckeln till deras relation finns på vägen än i början, att nyckeln finns i det där ingentinget som inte skildras i Blue Valentine. Ingentinget som är tillståndet mellan förälskelsen och avgrunden, ingentinget där vi definierar vårt förhållande, det som är vi.

Läs även andra bloggares åsikter om Blue Valentine, film, förhållanden, förälskelse, relationer