Saga om Sexologi

Den tropiska värmen ligger över Sverige och appen Tinder gör sitt intåg i svenskarnas sex- och dejtingliv (funkar också runt om i världen). Länge har det saknats en motsvarighet till bögarnas Grindr för flator, bi och heteros, men så med en frenesi som jag sällan skådat så introducerar mig min vän på en uteservering för appen.

Data hämtas från din Facebookprofil. Du ställer in preferens, män, kvinnor, män och kvinnor (ännu ingen annan könstillhörighet) och vilket avstånd personen får befinna sig på. Med snabba klick bläddrar du förbi olika personer i din närhet och klickar ja eller nej på dem. När ni matchar så får du en notifikation och möjlighet att skicka ett meddelande. Du kan bara kontakta de som “gillat” dig. Kanske kan det sägas vara ytligt, på några få bilder, en kort beskrivning och gemensamma likes på Facebook så ska du kunna avgöra om personen är något för dig, samtidigt är det inte med samma ytlighet som vi spanar in någon på krogen?

Ja ja ja ja nej ja ja ja, vi går genom fulla uteserveringar och min vän överför taktiken till den fysiska världen. Vem vet, kanske kan det göra oss lite modigare, kanske kan vetskapen om att många skulle klicka ja på dig på nätet ge den där självkänslan som gör att du tar chansen. Internet är bra för självorganisering säger en annan vän och kanske kan vi dra slutsatsen att internet är bra för ditt sexliv.

Tillägg: Givetvis fungerar Tinder också för dig som definierar dig som man som söker efter en man.

Läs även andra bloggares åsikter om app, dejting, flator, hetero, sex, Tinder

Bild från iheartmyheart.tumblr.com.

I början av året var vi många som skrattade år pseudonymen Kommissarie F. Curiosas krönika i The Local om dejting i Sverige. I krönikan beskrivs en dejtingprocess i Sverige som statiskt följer sina steg och verkar mot sin egen omöjlighet. Processen börjar med att ni träffas på en väns fest, mycket alkohol är inblandat, ni hånglar och/eller har sex, byter nummer (förhoppningsvis rätt siffror och namn), ett sms skickas med texten “vad fint det var att ses igår, vill du ta en kaffe någon dag”, smset analyseras till förbannelse, gärna med vänner engagerade, ni träffas igen över en mycket märklig fika. Efter att ha avslutat fikan med en obekväm kram så tillbringar du den närmsta veckan med att ha ångest över vilka ord du ska använda i ditt nästa sms. Efter detta upprepas föregående steg av fylla och sex, konstig fika och efter 20 år av att närma er varandra på något fler sätt så gifter ni er.

När det gäller nätdejting så får jag en helt annan process beskriven för mig. Där är det som att vi förflyttas tillbaka i tiden. Dejtandet börjar inte med ett one night stand utan med att ett textutbyte. Det finns konstiga fikor, men de föregås inte av hångel eller sex, de föregås av ett intellektuellt utbyte. Vi beskriver oss själva som personer och ställer frågor om den andre, skriver om intressen, framtidsdrömmar och egenskaper. Det är inte riktigt möjligt att vara full eftersom du måste hålla uppe nivån på det som du skriver för att intresset ska fortsätta. Efter några mejl fram och tillbaka kan dejtandet ta olika vägar. Antingen kör ni hardcore och ses direkt över en kaffe eller ett glas eller fortsätter ni den virtuella relationen ett tag i olika kanaler. Middag rekommenderas inte av mina vänner som ger följande förklaring; du vill ha en väg ut, på en middag är du fast i flera timmar med någon som du kanske inte ens tycker om. Kroppsspråk, kroppslukt och röstläge är inget som kan förmedlas i mejl. En något mer rutinerad vän förklarar vikten av Facebook för mig. Du vill bli vän med sin nätdejt så snart som möjligt på Facebook för att se hur personen interagerar med sina vänner och kanske inte minst för att få fler bilder, kanske t o m filmer. Genom videochatt är det också möjligt att ta reda på kroppspråk och röstläge, kvar finns då lukt och känsel att utforska.

På vissa sätt blir nätdejtandet som att ta tillbaka något av spänningen som vi kan se i kostymdramer som Downton Abbey. Vi skapar en känsla av distans och onåbarhet som kanske kittlar oss bort från slentrianen i den mängd one night stands som vi annars skulle lyckas få med oss från stadens klubbar och barer. Baksidan av nätdejtande är känslan av ett resonemangsäktenskap, när du inte kan sluta välja och vraka bland de profiler som erbjuds dig. När du letar egenskaper och karaktärsdrag för att hitta perfektion i det som i slutändan är varma, fysiska människor med lika många fel och brister som du själv har.

Oavsett hur de eventuella relationerna föds så kanske slutprodukten är den samma? Det skulle vara intressant att se forskning på utfallet i förhållande till sättet som relationer börjat. Påverkas en eventuell relation av att ha börjat i en fysisk process triggad av signalsubstanser påverkade av sex och alkohol? Händer det andra saker om den börjar med de belöningssystem som nätdejting triggar? Som individer i samhället är vi i full gång med att utforska det här. I forskning från 2010 så hade 23 % av 1100 tillfrågade svenskar träffats på internet, 13 % träffades på krogen. Min gissning är att andelen som träffats på nätet idag har ökat. Det väcker också frågan om det är möjligt att bli förälskad på nätet och om det finns en virtuell kärlek vid första ögonkastet?

Läs även andra bloggares åsikter om dejting, Downton Abbey, förälskelse, internet, kärlek, nätdejting, relationer, The Local

Bilden kommer härifrån. 

En gång träffade jag en kärlek på en flygplats i Sydfrankrike. Det var natt, försommar och luften så där tung och fuktigt tropisk som den är när man åker utomlands. När vi, jag och mina vänner, utforskar internetdejtandets jaktmarker funderar jag över det där med miljöer, virtuella och fysiska. Föreställningar som finns om vilka som är fina och vilka som är fula, vilket får mig att tänka på Gayle S. Rubins välsignade cirkel. Kanske skulle vi kunna lägga till en tårtbit för internet/inte internet i cirkeln?

Varför det sitter längre in att säga att jag träffat kärleken på en dejtingsajt än på ensydfransk flygplats? Varför tänker jag att miljön där de där första minuterna utspelar sig ska vara avgörande för hur vi kommer att bli? Jag hör talas om människor som mörkar att de träffats på nätet. Som konstruerar romantiska flygplatshistorier för att skriva om sin historia. Jag som älskar internet borde inte ha några problem med det som miljö för romanser. Jag tänker att jag kanske är en generation för tidig. Att det ser annorlunda ut bara några år efter mig, eller tio år kanske. De som fötts in i en digital era. Som lever integrerade med internet på ett annat sätt än vad jag gör.

Fast ändå tänker jag, är det vi som skapar historierna. Här och nu. Kanske i samspel med kontexten, men inte enbart beroende på den. Svek och smärta gör ont även på den vackraste platsen i världen och jag tänker att internet också kan vara min flygplats.

Läs även andra bloggares åsikter om dejting, förälskelse, internet, kärlek, nätdejting, relationer

I februari 2010 använde jag mig av forskningsmetoden naturlig observation för att undersöka hur det var att gå på en fetischfest. Jag har länge intresserat mig för fenomenet nätdejting, jag hade dock en känsla av att det var svårt att bilda mig en uppfattning om fenomenet utan att veta hur det fungerar. I veckan använde jag mig därför av forskningsmetoden deltagande observation för att undersöka hur nätdejting egentligen fungerar. Det som kännetecknar en deltagande observation är att forskaren själv går in i de processer som studeras. Metoden används exempelvis av antropologer och ger en möjlighet att studera ett fenomen inifrån och få insikter som kanske skulle varit svåra att få som en passiv iakttagare.

Jag startar, med hjälp av en vän, upp ett konto på en gratis nätdejtingsida. Vi väljer tillsammans ut vilka bilder som jag ska ha på min profil och utifrån hennes presentationstext formulerar jag några ord om mig själv. Sedan fyller jag i vem jag letar efter. Det finns oändliga möjligheter att styra vad jag ska söka efter för personer, utseende i form av kroppsbyggnad, hårfärg etc, barn, husdjur, ursprung, personlighetsdrag, sysselsättning, åsikter, värderingar och intressen.

Först är jag försiktig i mitt kontaktsökande, min vän hånar mig när jag lägger egna kommentarer (osynliga för mottagaren) till profiler som jag tycker är intressant.

– Här skriver jag “kanske?”

Efter någon timme blir jag modigare. Helt plötsligt är min vän som uppslukad av sin dator, jag sneglar mot hennes skärm.

– Men du är ju på Facebook!

– Ja, men jag chattar ju med min vän som hade en sida på nätdejtingsidan!

– Men det här är ju till för att träffa nya spännande människor, inte de vi redan känner.

För helt plötsligt slår det mig, där är ju min vän, och en till vän, en gammal stamkund, ett ex, stora delar av mitt sociala nätverk har börjat nätdejta, men få talar om det. Jag läser deras profiler och det blir tydligt för mig att de varit med ett tag. De har koncisa och charmiga texter, väl valda profilbilder och efter ett tag sitter även jag och chattar på Facebook med en vän som har en profil. Eftersom jag hittar flera av mina Facebookvänner på nätdejtingsidan så funderar jag på vad som är skillnaden mellan forumen. En tydlig skillnad är att på nätdejtingsidan ser du vem som varit inne på din sida och hur många gånger de varit inne. Det är en avslöjande funktion, men också en funktion som möjliggör möten.

Så plötsligt börjar det lysa vid min inkorg, jag får mejl. Många mejl. Vissa kortare om mitt utseende, andra längre om min påstådda intelligens och välformulerade frågor om min personlighet. Jag besvarar något och bara någon minut efter lyser det rött igen. Han har svarat. Jag vänder mig mot min vän

– Här har vi suttit och väntat i dagar på svar på mess från olika personer, så finns det alla dessa människor som svarar på bara någon minut

Hastigheten är dock också en stressande faktor med nätdejtingsidan, allt går så snabbt, en av hos ger kommentaren

– Det känns som om jag konsumerar män

Efter ett tag upptäcker jag att jag inte är ensam om den stressande känslan. All kommunikation ska gå snabbt, svarar jag inte tillräckligt snabbt på mejl får jag inget svar. Här finns ingen tid för eftertanke eller att spela svår. Efter några timmar letar jag och min vän snabbt och kallt igenom 100 profiler och klickar iväg mejl till de fem som väcker intresse. Det blir tydligt för mig att det är viktigt att veta vad du letar efter och vad du vill, annars är du vilse. Det finns inte plats för funderingar om våra katter skulle tycka om varandra eller varför killen har en bild på en manet i sitt fotoalbum.

Jag får en negging “du är snyggare utan hipstamaticfilter” och jag får ett mycket otrevligt mejl. En kille som skrivit att jag är snygg skickar några minuter efter ett mejl där det står att jag, min otacksamma fitta, borde tacka för komplimanger. Jag anmäler honom och nätdejtingsidan upplyser mig om att han fått en varning och att jag kan blockera honom.

Morgonen efter min nätdejtingoskuld är tagen lyssnar jag på Loney Dear och textraden

all I want is a state of hope

får en helt ny innebörd för mig. För det är just den funktionen som jag tror att nätdejting fyller för många, det är en sysselsättning som till motsats från sliriga krogkvällar erbjuder någon form av hopp, ett hopp om att inte behöva vara ensam när du egentligen vill vara nära någon.

Läs även andra bloggares åsikter om dejting, internet, kärlek, nätdejting, relationer