Saga om Sexologi

Bild från http://queering.tumblr.com/.

På lördag kommer jag gå på brunch kl 11.00-13.00 hos Sexvägledarna i Suellska Villan i Malmö med tema sexuellt självförtroende. Daniel Foxhage föreläser och bland annat kommer följande frågeställningar att diskuteras; Vad är sexuellt självförtroende? Hur bygger vi upp sexuella självförtroendet? Kan en öva på relationer?

Facebookeventet hittar ni här.

Föreläsning och brunch kostar 150 kr och du kan förköpa biljetter hos Sexvägledarna på Suellska Villan, Barkgatan 15 i Malmö. Maila på info(a)sexvagledarna.se. RFSU Malmö har ett antal platser kostnadsfritt till medlemmar i RFSU, maila i så fall sara.alfredsson(a)rfsu.se i så fall. Först till kvarn gäller.

Läs även andra bloggares åsikter om RFSU, RFSU Malmö, sex, Sexvägledarna, självförtroende

Bilden kommer härifrån. 

En gång träffade jag en kärlek på en flygplats i Sydfrankrike. Det var natt, försommar och luften så där tung och fuktigt tropisk som den är när man åker utomlands. När vi, jag och mina vänner, utforskar internetdejtandets jaktmarker funderar jag över det där med miljöer, virtuella och fysiska. Föreställningar som finns om vilka som är fina och vilka som är fula, vilket får mig att tänka på Gayle S. Rubins välsignade cirkel. Kanske skulle vi kunna lägga till en tårtbit för internet/inte internet i cirkeln?

Varför det sitter längre in att säga att jag träffat kärleken på en dejtingsajt än på ensydfransk flygplats? Varför tänker jag att miljön där de där första minuterna utspelar sig ska vara avgörande för hur vi kommer att bli? Jag hör talas om människor som mörkar att de träffats på nätet. Som konstruerar romantiska flygplatshistorier för att skriva om sin historia. Jag som älskar internet borde inte ha några problem med det som miljö för romanser. Jag tänker att jag kanske är en generation för tidig. Att det ser annorlunda ut bara några år efter mig, eller tio år kanske. De som fötts in i en digital era. Som lever integrerade med internet på ett annat sätt än vad jag gör.

Fast ändå tänker jag, är det vi som skapar historierna. Här och nu. Kanske i samspel med kontexten, men inte enbart beroende på den. Svek och smärta gör ont även på den vackraste platsen i världen och jag tänker att internet också kan vara min flygplats.

Läs även andra bloggares åsikter om dejting, förälskelse, internet, kärlek, nätdejting, relationer

De vanligaste sökorden just nu för min blogg förutom “sagasexologi” och “saga om sexologi” är “hubot sex”. Intresset för hubotar och sex verkar vara mycket stort. Jag frågar mig vad det är som gör att nyfikenheten är så stor? En sak har jag konstaterat och det är att serien Äkta människor påverkar en. När jag för hundrade gången börjar prata om hubotar med en vän som inte ser serien tittar hon trött på mig och suckar, blicken säger “sluta tjata om de där jäkla hubotarna”. Sexualitet är ett av de teman som presenteras i Äkta människor. Med vissa hubotar följer ett programmeringskort där du kan ställa in din hubot i erotiskt läge. Vi får också besöka Hubot Heaven (ett annat vanligt sökord på min blogg) där hubotar framför sexshower, både i grupp och privata. En annan sysselsättning på Hubot Heaven är omprogrammering av hubotar. Så att de ska bli mer som ägaren vill ha dem, sexuellt. Jag funderar på vilka önskemål som kan ligga bakom drömmen om det kravlösa sexet, som jag tänker att en hubot kan stå för.

Under Sexdagarna som jag medverkar i talar vi mycket om kommunikation och sex. Om hur digitala medier har förändrat kommunikationssätt och hur viktig kommunikationen är för att förhållanden ska fungera. I förhållandet hubot människa leker vi med tanken om en envägskommunikation där den ena partens önskemål blir lag. Det kan inte bli några missar eftersom det är människan som definierar förhållandet. Samtidigt problematiseras hubotarnas roll i serien. Är de verkligen utan känslor? Vad är känslor och vad säger att vi inte lärt oss dem på samma sätt som hubotarna?  I diskussionerna kring Sexdagarna blir det också tydligt hur många olika normer kring sexualitet som vi förhåller oss till. Vad är fulsex och vad är finsex? Kan vi säga fitta och kuk? Kanske är en tjusning med hubotsexet att det ger människorna en chans att kliva utanför normerna utan att behöva riskera att bli dömd för det. Vill du köra lite BDSM så kan du göra det utan att riskera att bli stigmatiserad. Kanske är sökhistoriken på hubot och sex så hög för att vi bär en dröm om något annat. Om sexuell frihet. Samtidigt är den sexuella friheten i förhållande till en hubot komplicerad eftersom den kanske blir frihet på någon annans bekostnad. Frågan väcks hur mycket önskan om sexuell frihet är värd, hur mycket ansvar och eventuellt obehag vi är beredda att ta för att kommunicera den?

Läs även andra bloggares åsikter om hubot, kommunikation, normer, sex, SVT, Äkta människor

Jag sitter högt upp i ett hus i ett dimmigt Morgonmalmö och läser raderna

Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika lite sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!

I fredags hade vi en heldag om parterapi på KBT-utbildningen. Vår föreläsare lyfte acceptans som en del som saknats i traditionell parterapi. Att enbart rikta in sig på beteende eller tankar är inte tillräckligt. Acceptans är ett begrepp som hör till den tredje vågen av kognitiv beteendeterapi. Att acceptera kan innebära att du exempelvis känner psykisk smärta och genomför det där jobbiga samtalet, i förhållande till att känna psykisk smärta och använda den som en anledning att inte genomföra samtalet. Det är möjligt att känna svåra känslor och ändå leva livet, eftersom livet till stor del består av mer komplexa känslor är ett tillstånd av ständig lycka. Genom att acceptera att lycka inte är ett normaltillstånd och att acceptera lidandet som livet ibland innebär så förändras något i vårt förhållningssätt till det.

Vår lärare berättar att just acceptans är något som många terapeuter själva använder sig av. Min vän säger bestämt till mig på tåget – det är möjligt att vara livrädd för att bli sårad och gå in i relationer. Jag tänker också att acceptans kan bli ett sätt att motbevisa oss själva i olika föreställningar som vi har om vad som fungerar och inte fungerar. Dagen med parterapi är underhållande. Klassen delar frikostigt med sig att egna exempel.

Vi talar om inkludering och exkludering. Om föreställningar om kön och vilka roller vi tar i relationer och vad det kan bero på. Begreppet polarisering är intressant, genom den processen förstärks konflikten mellan parterna ytterligare och lidandet ökar. Exempelvis i ett par där temat för konflikten är närhet – distans, den ena parten strävar efter närhet medan den andra gärna vill hålla en viss distans. I polariseringsprocessen närmar sig då parten som vill ha närhet den distanssökande parten ytterligare, vilket då leder till att parten som vill hålla distans ytterligare drar sig undan. En klok person jag känner formulerade en gång det som att distanspersonen helt enkelt inte får tid att längta.

Att leka med tanken vad som skulle hända om personen som törstar efter närhet skulle backa lite är intressant. Jag funderar på om vi inte allt för sällan leker med våra roller. Vi hamnar lätt i en bild av oss själva som statiska på olika sätt. Jag gillar ju närhet och hen vill ha distans.

Åter till Hjalmar Söderberg, för jag tror att det ligger något där. Acceptans handlar inte om att stilla acceptera sakernas tillstånd, att inte välja sin partner eller sin livsväg. ACT, acceptance and commitment therapy, innehåller även en del som går under benämningen värderad riktning. Individen formulerar värden att arbeta mot, exempelvis jag vill ha en kärleksfull relation, men i strävan efter dessa värden så använder vi oss av acceptans för att inte stånga oss blodiga. Kanske väljer vi inte vårt öde, men vi formar det genom livet vi lever och det kan vi välja att göra som passiva åskådare eller som aktörer. Vi kan också välja att vila en stund i de svåra känslorna istället för att tillbringa all vår tid i flykt från dem.

Läs även andra bloggares åsikter om ACT, Hjalmar Söderberg, KBT, kärlek, livet, parterapi, relationer

Jag befinner mig i Östergarns bygdegård på Gotland för att se min morfar Anders Alm spela i föreställningen Kärlek… så in i Norden. Temat är kärlek, men i pausen slår det mig att temat även är något annat. Kärleken som skildras i texterna är nära knuten till drömmar och tankar. För ofta är kanske en kärlekshistoria till större del uppbyggd av de förhoppningar och drömmar som vi har på och om den.

Jag tänker på känslan då du sitter mittemot någon som berättar om en av nattens drömmar. En situation som ofta är obegriplig och långtråkig för den som inte befann sig i drömvärlden. Så tänker jag på något som jag läste i en tjejtidning som tonåring.

Du ska aldrig fråga vad han tänker på

Relationer består till stora delar av tankar om det som varit, drömmar om det som varit eller det som kunde bli, det som aldrig varit. Då vi ibland nästan med tvångsmässighet berättar för varandra över frukostbordet om de oförklarliga händelser som utspelat sig i våra tankar under natten borde vi kanske istället ge tid åt att synkronisera de dagliga drömmarna, berätta om dem, dela dem. Istället behåller vi ofta våra drömmar i vår tankevärld utan att dela dem. Vi sitter där och låter osäkerheten krypa längre och längre in i dem. Ibland är vi så rädda för våra drömmar att vi väljer att skapa nya drömmar att tro på. Tankarna och drömmarna blir som helig mark som vi inte bör närma oss, men hur ska vi då veta?

En man jag känner brukar då vi talar om drömmar säga att människan inte låter bli att förverkliga sina drömmar eftersom hon är rädd för att misslyckas, utan eftersom hon är rädd för att lyckas. Kanske är det samma sak med många av våra relationer. Vi håller dem på säkert avstånd från drömmen, eftersom potentialen i dem är skrämmande. Istället blir det som i visan i föreställningen, Olle Adophlsons Vad tänker hon på?

Vad tänker hon på, vem tänker hon på
Just nu, när hon sitter där och låtsas
Att vi sitter här tillsammans efter middan
Vid en TV-kanna och gör slut på en kväll
Ja, inte är det på mig, det vet jag
I alla fall inte på mig
För det har hon inte gjort sen vem minns när

Vart tänker hon gå, till vem vill hon gå
Just nu, när hon sitter där och låtsas
Att vi sitter här och snart tänker lägga oss
Och snacka lite grann och ha det bra
Ja, inte är det till mig, det vet jag
I alla fall inte till mig
För det har hon inte gjort sen vem minns när

Gör nånting, säg nånting, det är snart försent
Hon har redan hittat någon annan
TV-kväll för TV-kväll klipps trådarna av
Snart finns bara tystnaden och kvällarna kvar

Vart tänker hon gå, till vem vill hon gå
Just nu, när hon sitter där och låtsas
Att vi sitter här och snart tänker lägga oss
Och snacka lite grann och ha det bra
Ja, inte är det till mig, det vet jag
I alla fall inte till mig
För det har hon inte gjort sen vem minns när

Vad tänker hon på, vem tänker hon på
Just nu, när hon sitter där och låtsas
Att vi sitter här tillsammans efter middan
Vid en TV-kanna och gör slut på en kväll
Ja, inte är det på mig, det vet jag
I alla fall inte på mig
För det har hon inte gjort sen vem minns när

Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, kommunikation, kärlek, tankar, visor

Första gången jag som semivuxen fick en separation skildrad för mig var när min favorit Iben Hjejles karaktär Laura avslutade relationen med John Cusacks Rob på filmduken 2000. Kanske är det så att ingen annan händelse i våra liv blottlägger våra svagheter så som en separation. Våra mindre smickrande sidor ställs plötsligt i starkt strålkastarljus. Vi stalkar våra partners, är snikna, snåla och oärliga, egenskaper som tidigare setts under en slöja av en välinarbetad tvåsamhet står vi helt plötsligt ensamma med. Lyssnar vi på popmusik för att vi är olyckliga eller är vi olyckliga för att vi lyssnar på popmusik frågar sig karaktärerna i High Fidelity – försöker vi leva vi i tvåsamhet för att vi är olyckliga eller är vi olyckliga för att vi försöker leva i tvåsamhet? När Cusack tvångsmässigt listar sina värsta separationer gör han det vi alla gör, han frågar sig var det gick fel och varför det gick fel igen? Klyftan mellan vårt samhälle med seriell monogami (du är ihop med en person åt gången fast flera efter varandra) och idealet att leva resten av livet tillsammans plågar oss hela vägen till nästa förhållande.

Mitt i smärtan, i elektriciteten kring ensamheten, kanske vi frågar oss om det var värt det? Kan något liv med någon människa vara värt den smärtan som det kan innebära att lämna hen? När slutar det göra ont och gör det mindre ont nästa gång?

Förra året skrev jag om att hitta den rätte om och om igen. För det tenderar vi att göra, så småningom. Någonstans inom oss bor modet och vare sig det handlar om en ny vänskap eller en ny romantisk relation så kastar vi oss ut och vågar igen. Som självmordsbenägna relationsanarkister slickar vi våra sår och återupptar vi jakten på den rätta, eller en av de rätta.

Läs även andra bloggares åsikter om förhållanden, göra slut, High Fidelity, monogami, smärta

Häromveckan behandlade vi på masterprogrammet i sexologi ämnet att fejka orgasm. Det tipsades om boken Fejkad orgasm, som dock enbart handlar om kvinnor som fejkar orgasm. Jag är intresserad av att veta hur det ser ut bland män och har tidigare gjort lite mycket ovetenskapliga studier och frågat grabbar om de fejkat orgasm, de flesta som jag frågat svarar ja. Jag saknade dock forskning för att påstå att både vissa män och kvinnor fejkar orgasm. I det nya numret av tidskriften Journal of Sex Research kan vi inte bara läsa de svenska sexualitetsforskarna Lotta Löfgren-Mårtenson och Sven Axel Månssons forskning kring unga och pornografi utan även en studie i män och kvinnors fejkande av orgasm.

Under diskussionen i min klass reagerade jag på tonen. Den skilde sig från tonen då jag diskuterat att fejka orgasm med grabbar, de pratade lite skamset om att det var synd om tjejen som de var tvungna att fejka med, hon räckte inte riktigt till. Samma uttrycksätt finner jag i artikeln “I was getting tired and she wasn’t that cute so my dick couldn’t stay hard”. Diskussionen i min klass kretsade kring kvinnans offerroll och förtrycket av kvinnans sexualitet då hon blev tvungen att fejka orgasm.

Muehlenhard och Shippiee finner att 25 % av männen i deras studie fejkat orgasm, det kan ställas i jämförelse med att 50 % av kvinnorna hade fejkat orgasm. Det är alltså dubbelt så många kvinnor som män i studien som fejkat orgasm, men det är också hälften så många män, inte inga män.

Lite hårddraget kan slutsatsen dras, att i diskussionen kring fejkandet av orgasm, oavsett vem som fejkar, är den heterosexuella kvinnan en förlorare. Hon är antingen inte tillräckligt söt för att mannen ska komma eller ett offer för det sexuella förtrycket av kvinnan. Chanserna att sägas bestämma över sin sexualitet är alltså lika med noll för kvinnan. Både i förtrycket av henne och motståndet mot förtrycket är det kvinnans sexualitet som blir lidande.

I studien är skälen till att fejka orgasm hos kvinnor och män relativt lika. Det handlar om att det inte var troligt att orgasmen skulle komma, eller att den skulle ta för lång tid, deltagarna ville att sexet skulle ta slut, ville undvika negativa konsekvenser som exempelvis att inte såra sin partner samt för att få positiva konsekvenser som exempelvis att få sin partner att känna att de presterat bra.

Sexuella skript hos deltagarna i studien:

En idé om hur ett samlag går till, hon får orgasm, han får orgasm, sen är det slut

Sex = samlag och under samlag förekommer orgasm

En man ska ge en kvinna orgasm

Män vill alltid ha sex och det är kvinnans skyldighet att ta hand om mäns sexdrift

Fejkade alla orgasm på samma sätt? Vissa fejkade genom att kroppsligt ge sin partner idén om att de hade kommit, andra använde sin röst för samma sak, i form av skrik och stön, vissa verbaliserade sin orgasm genom att exempelvis säga att de kommit eller hade deltagarna mer vaga beskrivningar av hur de fejkade orgasm.

Studien var gjord i USA, det skulle vara intressant att se en studie i en annan kulturell kontext. Jag är också intresserad av hur fejkandet av orgasm ser ut när det handlar om annat sex än heterosexuella samlag. Studien omfattar även fejkande under oral- och telefonsex, men beskrivningarna är ofta i en heterosexuell kontext.

Fejkande av orgasm kan diskuteras utifrån kulturella strukturer, som skripten jag presenterade ovan, det kan också diskuteras på ett interpersonellt plan, mellan de som har sex. Är att fejka en orgasm att lura sin eller sina partners? Handlar det om oärlighet? De som hade fejkat orgasm hade erfarenheter av fler olika sexuella beteenden än de som inte hade fejkat, som exempelvis att ge oralsex, få oralsex, analsex, få orgasm med en annan person, onanera, få orgasm genom att onanera. De formerna av sex där flest fejkade orgasm var samlag och oralsex. Artikeln Men’s and Women’s Reports of Pretending Orgasm av Charlene L. Muehlenhard and Sheena K. Shippee gav en nyanserad och intressant bild av fejkande av orgasm.

Jag tänker att se hela sexet som misslyckat och falskt eftersom en part fejkat orgasm är att fortplanta bilden av det riktiga samlaget som slutar med en samtidig orgasm. I kritiken av oärligheten i att fejka orgasm tror jag att det blir ännu mer fokus på orgasmen som mål och andra delar av sex glöms bort.

Läs även andra bloggares åsikter om orgasm, fejka, sex, sexualitet, forskning, sexologi.

Under våren och sommaren har jag och filmaren Klara Levin arbetat med ett projekt tillsammans med utgångspunkt i Klaras film Älska med mig. Klara och jag föreläser om och inspirerar till hur man kan prata om relationer, känslor och sex utifrån film i sex- och samlevnadsundervisningen. I morgon har projektet premiär i form av ett Pedagogiskt Café på Pedagogiska centralen för anställda inom skola i Malmö Stad. Projektet är riktat till anställda inom pedagogisk verksamhet för att de sedan ska kunna föra vidare film, reflektion och diskussion till sina elever.

Caféet bjuder bland annat på möjlighet att diskutera filmen direkt med Klara, tips på övningar som kan användas i samband med visning av filmen samt funderingar kring sexualitet, hur man pratar professionellt om sex och vad kärleksideologin innebär.

Med utgångspunkt i den sex- och samlevnadsundervisning som Klara och jag erbjöds, helt inriktad på de biologiska aspekterna av sexualitet, så ville vi bjuda på något annat. Vi kommer inte prata biologi, vi kommer prata njutning, känslor och idéer kring sexualitet.

Arbetar du inom pedagogisk verksamhet och är intresserad av att ta vårt projekt Älska med mig – film och föreläsning/samtal till din arbetsplats så är du varmt välkommen att höra av dig till oss

klaralevin@yahoo.se eller saga@sagasexologi.se

Bilderna är från Älska med mig av Klara Levin.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, sex, film, sex- och samlevnadsundervisning, föreläsning, pedagogik, Klara Levin, Saga Alm Mårtensson.

Den 19 – 20 oktober anordnar RFSU och Malmö Högskola Sexdagarna i Malmö. Under två dagar bjuds det på föreläsningar om bland annat sex- och samlevnadsundervisning, att sälja och köpa sex samt om att prata sex på jobbet. Åsa Larsen på RFSU beskriver dagarna som ett sätt att lyfta fram en positiv sexualsyn och främja sexuell hälsa. Helt i enlighet med den syn på sexualitet som jag brinner för! Mer information om Sexdagarna hittar du på hemsidan, www.sexdagarna.se

Jag ser fram emot spännande föreläsningar och nya idéer!

Läs även andra bloggares åsikter om Sexdagarna, föreläsningar, sexualitet, RFSU, Malmö Högskola.

Under några restaurangbesök så växer idén fram. Jag vill skriva något om flirtande. Jag frågar min man som glatt erkänner, han flirtar. Vi kommer överens om att det ligger mycket mer i flirtande än försök till sexuella kontakter. För vissa kan det vara som en livsstil, med en mängd motiv till att flirta. Jag hittar en studie av David Henningsen, Mary Braz och Elaine Davis. Där får jag vatten på min kvarn. Henningsen et al. beskriver sex olika motiv till flörtande.

Det första För att etablera sexuell kontakt. Människor flörtar med varandra för att så småningom ha sex, kanske är det här det första skälet vi tänker på, men det är inte det enda. Studier har även visat att flörtande även förekommer i relationer som klassas som helt platoniska. Det andra skälet att flörta går under rubriken För att öka intimiteten i en relation. Flörtandet användes för att intensifiera en relation och göra den mer intim. I vissa fall sågs flörtande som något som skulle hållas inom en tvåsamhetsnorm och flörtande med en tredje part ansågs vara otrohet, så behöver det givetvis inte vara. Ofta har par väldigt personliga egenformade inte alltid uttalade regler om vad som gäller i just deras relation. För att det är roligt. Människor flörtade för att fördriva tid, roa sig eller distrahera sig. Den här formen behöver inte ha med sex att göra och kan mycket väl förekomma på arbetsplatser.

I utforskande syfte. Är andra intresserade av mig? Flörtande användes för att ta reda på sitt sociala värde och hur intresserade andra individer var av en. Vill den här personen ha en relation med mig? Detta leder över till det femte skälet I självkänslosyfte genom flörtande så prövas ens sociala värde. Får jag kontakt? Respons på det här beteendet? Slutligen användes flirtande

I instrumentellt syfte, under denna rubriken fann vi flörtande som gav instrumentella vinster, som kanske ett bättre bord på restaurangen. Här sorteras även mer sociala abstrakta vinster in, genom flirtande så kanske människor blir mer benägna att tillgodose mina behov… Livet blir lite lättare med vänligt sinnade människor runt dig.

Jag slängde ut frågan på Facebook och det visade sig att mina vänner svarade att flirtande användes i instrumentella syften och att de trodde att det fungerade sämre i sexuellt syfte. Jag funderade lite på vad jag ansåg gjorde en bra flirtare. En av saker är just en medvetenhet om att beteendet inte behöver leda till sex. Många inom restaurangbranschen är bra på att flirta, ofta är de skyddade av sin yrkesroll och om någon går över den gränsen så finns andra sysslor att rymma till. En bra flirtare finns där i stunden utan förväntningar på framtiden, att bjuda på ett leende eller en blick utan krav på något tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om flirta, jobb, sex, forskning.

Idag är det St Patrick’s Day, vilket är Irlands nationaldag. Jag tänkte dela med mig av en bekantskap som jag gjorde genom en intervju i veckotidningen Village under mitt senaste besök i Irland. Vid första anblick så tror ni kanske att ni är helt på det klara med hur kvinnan på bilden ovan är. En utvikningsflicka, med modernare ord en glamourmodell. Vi har våra egna i Sverige, Natasha Peyre, Carolina Gynning och systrarna Graaf.. Listan kan göras lång. Populära förklaringsmodeller till varför kvinnor väljer en karriär som glamourmodeller är bristande självförtroende, bekräftelsebehov och brist på andra alternativ som unga och attraktiva i den värld där kvinnor sägs värderas utifrån utseende.

Jag undrar om vi skulle kunna leka med tanken att det inte är något yttre tvång som framkallar viljan att bli en glamourmodell. Att det kanske kan handla om ett självsexualiserande som kan ha en mängd olika orsaker. Jag tycker också att Claire Tully, som kvinnan på bilden ovan heter, är ett utmärkt exempel på att bakom varje glamourmodell så står en människa. Med kvaliteter utöver snygga bröst och rumpa.

Franska Coccinelle såg en gång ut som en man men kände sig som en kvinna

Vi fick på psykologin i hösta göra en övning där vi utifrån att granska vår lärare visuellt skulle berätta vem hen var. Vi gissade rätt på många av sakerna, vår lärares civilstatus och om hen hade barn. Människor är bra på att kategorisera, både sig själva och andra. Ibland får vi höra att kategoriserandet är till för vår överlevnad, för artens fortlevnad är det nödvändigt att kategorisera, det är så vi undviker faror och hittar vänner. När jag och mina vänner var i Dublin i vintras bodde vi på ett hostel. Det var ett mycket äckligt hostel och vi satt där i vår female dorm och shotade vodka för att det skulle kännas ok att lägga sig i sängen. En dag fick vi en ny gäst i vårt rum. In klev Alex och jag kände hur min hjärna gick upp i högvarv kvinna? man? man? man? kvinna? kvinna? kvinna? förgäves försökte jag kategorisera individen som stod framför mig i rummet.

Efter ett tag lugnade min hjärna ner sig och jag kunde konstatera att det antagligen handlade om en man till kvinna, dvs en kvinna som hade varit en man. Jag minns att jag tänkte att där Alex stod i sin jeanskjol och rutiga blus så var det ganska tydligt att hon önskade att bli kallad hon. Det gick inte att bortse från de ansträngningar som vår nya rumskompis gjort för att visa sin könstillhörighet. Jag kom därför fram till att det var en kvinna. Ibland stämmer inte vår första instinkt, vår första kategorisering, med hur det verkligen är. Vi är kognitivt välutvecklade, kan resonera och lära oss nya saker. Allt är inte som det först ser ut. En man kan vara en kvinna och en glamourmodell en forskare.

Claire Tully är förutom Irlands enda Page 3-flicka en akademiker med examen i biokemi och immunologi från Trinity Collage i Dublin, Irland. Hon driver välgörenhetsarbete för att uppmärksamma bröstcancer och önskar forska kring HIV på Oxford när hon får råd att utnyttja sin plats där.

Alla glamourmodeller har inte akademiska meriter som får ögonen på professorerna i Lund att glänsa, men vissa har det. Det finns kanske däremot en excellent servitris, kassörska, taxichaufför, politiker eller förskolelärare bakom det fluffiga håret och de runda brösten. Vi kategoriserar för att hitta rätt i verkligheten, men ibland nöjer vi oss inte vid enkla konstateranden utan använder våra fördomar för att skapa djupare insikter. Ofta, inte alltid, så sätts exempelvis ett attraktivt yttre i kontrast till exempelvis intelligens, det kan även gälla ett sexualiserat yttre. Vi förklarar att människor inte vet bättre eller är offer. Våra förenklingar möjliggör snabba beslut som kan vara viktiga ibland, men vi får inte glömma att vi gör dem, förenklingarna.
Här finner ni Claire Tullys hemsida.

Vill ni läsa mer om Irland och sexualitet så har jag skrivit om abort på Irland, den Irländska synden, om synen på sexualitet inom psykiatrin på Irland samt Sexualitet på Irland del 1 och 2.

Happy St Patrick’s Day!

Läs även andra bloggares åsikter om Natasha Peyre, Carolina Gynning, Graaf, glamourmodell, psykologi, fördomar Irland, trans.

I dag lanserar RFSL-Stockholm sidan Sexperterna. Jag surfade in och blev mycket glatt överraskad! Här har vi en sida som på ett öppet, positivt och direkt sätt tar sig an frågor gällande sexualitet. Bland annat hittar jag kampanjen Size matters om kondomstorlek, en fråga som känns väldigt aktuell och viktig. Det finns också en fantastisk avdelning om hur olika droger inverkar på sex. Det är ett ämne som jag brinner för, jag skrev för några veckor sedan om Alkohol och sex, Sexperterna guidar er genom djungeln av preparat och substanser utan att komma med pekpinnar.

Precis som andra moderna sajter med tema sex så har Sexperterna en panikknapp som snabbt förflyttar dig till tv.nu, mycket smart!

Sidan säger sig främst vara riktad till HBT-personer (homo bi och trans), men jag tror att heterosexuella kan känna sig minst lika hemma där. Det fina med att inkludera många olika sexuella identiteter i begreppet sexualitet är att fler kan känna sig välkomna. Oavsett vem eller vad ni tänder på så tror jag att ni känner er välkomna på Sexperternas sida!

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om sex, sexperterna, alkohol, internet

Siri Wikander på bloggen Nattens bibliotek gjorde igår en sammanställning över ett antal bloggar gällande sexualitet och jag fick äran att vara med. Hon efterlyser även fler tips på bloggar om sex, här kan ni gå in, läsa bloggarna och kommentera vilka ni tycker saknas.

Jag tycker även att det är värt att notera hur Wikander har delat in bloggarna under olika rubriker beroende på vilket sätt de skriver om sexualitet. Det får mig att tänka på Dörings forskning kring sexsurfande som jag skrev om i inlägget Att sexsurfa.

Läs även andra bloggares åsikter om Nattens bibliotek, sexsurfa, sexblogg.

iPorn och Booty Call, iPhone har redan gjort två gästspel i min blogg. Nu kommer det tredje, mer funktionella. Jag tänkte dela med mig av tre olika applications kopplade till sexualitet.

MyVibe fungerar som vibrator, det är den du ser ovan mellan någons ben. Du ställer själv in styrkan på vibrationen. Antar att det inte är så bra för iPhone om man lägger där det är fuktigt…

Om du har någon som du vill leka med så finns

SexyTime Fun Lite som innebär att du knappar in två namn (tyvärr väldigt heteronormativt, en blå och en rosa, tecken för man och kvinna) och sedan väljer iPhone slumpmässigt ut mysiga saker som ni ska göra med varandra. Ex “X kiss Y all over his body for 60 seconds”. iPhone tar själv tid och plingar till när tiden är ute. Lite som sensualitetsövningar via iPhone. Fokus ligger på andra kroppsdelar än just könsorganen.

Slutligen finns det

Sex-Facts om man vill fördriva lite tid med att lära sig fakta angående sex som det inte finns några källor till.

Läs även andra bloggares åsikter om iphone, sex