Saga om Sexologi

Victor Lindgren och jag möttes på BUFF i Malmö en kall vårdag 2011. Någonting hände där i samtalet, för både Victor och jag sysslar med sexualitet, med två olika uttryckssätt. Jag med text, han med film. En av mina starkaste filmupplevelser hade jag tillsammans med Victor den våren, en upplevelse som vi inte kunde prata om efteråt men med ordlös kommunikation ändå förmedlade till varandra. Apflickorna av Lisa Aschan. Mellan oss finns ett samförstånd som gör att jag känner en djup respekt för det som han gör.

Ikväll visar SVT Victors och Jana Bringlöv Ekspongs film Ta av mig som en del av temat sex och makt. I Ta av mig möter vi Mikaela som har gjort en könskorrigering. Vi får följa henne och killen som hon träffar på en stökig krog, de vandrar genom natten tillsammans hem till Mikaela. Klär av varandra med språket och klär av varandra. Succesivt samlar de pusselbitar om varandra och sätter ramarna för berättelsen. Filmen är ett finstämt maktspel, med skiftningar i nyanser som sätter mig i en känslomässig limbo. Komplexiteten i filmen är som den ofta är i maktrelationer i nära relationer. Det är otydligt vem som leder, vem som följer, vem som har övertaget och vem som ligger under. Karaktärerna positionerar och positionerar om sig med sekunders skiftningar.

–       Mikaela, går du?

–       Ja, fast långsamt.

I Ta av mig finns i det råa utforskandet av kropparna en respekt. Där finns inte de förenklingar som skulle göra det lättare för oss, som oftast gör det lättare för oss, där finns verkligheten.

På Berlin filmfestival vann Ta av mig Teddy Award.  Ikväll kl 22.55 kan ni se den på SVT1 och efter det på SVTplay.

Jag har tidigare skrivit om Victors Var du där då?

Konstpretton skriver om Ta av mig.

Foto: Pleasure. Foto: Gabriel Mkrttchian.

I måndags startade SVT Kortfilms serie Sex och makt. Först ut var Ninja Thybergs Pleasure. I filmen möter vi Marie som är porrskådis i förberedelserna innan teamet ska filma.

I en intervju i DN berättar Thyberg att hon ville skildra andra dimensioner av den färdiga produkt som porr är när vi möter den på exempelvis en porrsajt. Känslorna bakom, samspelet mellan porrskådisarna innan de går in i den tillrättalagda roll är en del, en annan är de fysiska förberedelser som Marie gör för att klara av att göra en “double anal”. Hon börjar själv med att värma upp med en buttplug för att vi sedan ska få se sminkösen hjälpa henne att töja ännu mer med en större version. Det fysiskt slitiga jobb som sexarbete är glöms ofta bort som aspekt i diskussionen. I förberedelserna finns nästan något rituellt och en tolkning av Maries beslut att göra en “double anal” är att det är en form av uppror.

I flera av scenerna i filmen skildras det patriarkala sammanhang som inspelningsplatsen är, hur Marie gång på gång förlöjligas och förringas av sina manliga motspelare. Där det finns makt finns det motstånd, Maries beslut kan givetvis ses som att hon är ett offer som inrättar sig i strukturen, men en alternativ tolkning är att hon är jävligt stark. Och utifrån det sammanhanget som hon befinner sig i demonstrerar den styrkan genom handling. Jag tänker att det här kan generaliseras, idén om kvinnan som det svaga könet, offret, är en enorm förenkling. Vi har genom historien kämpat utifrån de förutsättningar som funnits, kämpat med våra kroppar och vårt intellekt. Att se den kampen som svaghet är för mig helt orimligt oavsett om den utspelar sig på en porrfilmsinspelning eller förlossningsavdelning.

Filmen är sevärd, hos mig väckte den starka känslor och Thyberg lyckas i sin avsikt att skildra något annat än det 15 minuter långa klippet som du hittar på en porrsajt.

Robert Jacobsson skriver också om Pleasure.

Läs även andra bloggares åsikter om Ninja Thyberg, Pleasure, porr, SVT

Idag var jag på den första filmen för mig i år på BUFF Filmfestival i Malmö. Talea är en film som skildrar Jasmins relation till sin mamma som stora delar av Jasmins liv har suttit i fängelse. Filmen var också en fin skildring av hur det kan vara att ha varit isolerad från samhället och sedan komma tillbaka i sociala sammanhang kring sexualitet och relationer. Jag har länge funderat över missbruk, droger och sex och har tidigare skrivit om kokain och sex, det kommer snart ett nytt lägg på det ämnet för jag tror att det är ett område där det finns mycket att göra. Filmen väckte tankar hos mig om hur nära relationer är något som vi övar på och ibland behöver stöttning i hur vi ska hantera. Social färdighetsträning handlar inte bara om att hantera icke-sexuella situationer utan skulle också kunna kretsa kring hur vi t ex närmar oss någon som vi vill ha sex med.

Kvällen tillbringade jag med Robert. Vi hörde fantastiska Suzann Larsdotter och Malinda Flodman tala på Justine & Juliette om säkrare sex för kvinnor som har sex med kvinnor. Mer om det i morgon.

Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, BUFF, Talea

Förra veckan var jag på filmfestival, här är några av filmerna som jag såg.

Schoolgirl Complex

Jag inledde festivalen med att se Schoolgirl Complex. Kombinationen av det stereotypa tuggummituggande fnissandet och tonårens impulsiva destruktivitet blir stundtals absurd. Desperationen i att inte veta det som vi sedan ofta lär oss, känslornas förgänglighet och att de med tiden mattas av. Förälskelsen som överväldigar oss och ibland blir större än föremålet/-en för den.

Trailer här.

Jealousy

Fransk film som skildrar de små maktspelen i olika relationer. Att vara hängiven någon till den gräns att det blir olidligt att bara vara med den personen. De snabba knullen med en främling på en bar som gör allt uthärdligt. Louis dotter som utforskar sin verklighet genom sitt frågande. Vart vi leder den som vi älskar genom att försöka att kontrollera hen. Vardagen, bråken och rädslan för slutet som snarare skapar ett avslut.

Trailer här. 

Winter Journey

Min personliga favorit under festivalen var Winter Journey. Här möter vi en intensiv kärlekshistoria med suddiga gränser, våld och hängivenhet. Erik och Lyokha rör sig genom en värld av vinter, droger och opera. En bild av hur vi i attraktionen och kärleken blir lika även när vi till synes är olika i allt. En lek med vad som är verkligt och känslan av att förlora sig själv till den grad att du hittar någon annan som du också kan vara.

Trailer här.

Läs även andra bloggares åsikter om Göteborg International Film Festival, Jealousy, Schoolgirl Complex, Winter Journey

“Kanske, tänker jag, borde vi fundera över den romantiska kärlekens idé om evighet och ägande. Kanske, tänker jag, borde respekt för den andre, hennes vilja och hennes individ vara grundläggande också i kärleksrelationer.”

Så avslutade Ann Heberlein en krönika för några veckor sedan. När jag sitter i Victorias minsta biosalong och vrider mig i stolen framför filmen Vi så det de orden som jag tänker på. I filmen får vi möta Ida och Krister och följa dem i en relation som rör sig i en tydligt nedåtgående ångestspiral. Redan inledningsvis planteras små tecken och obehaget ökar successivt till den gräns att jag och min vän under filmen söker kontakt för att bekräfta varandra i att det här är nästintill olidligt att se på.

Vad är bakgrunden? Hur blir relationer så kontrollerande, ägandefokuserade och stängda? Utifrån min bakgrund inom kognitiv beteendeterapi så tänker jag att det handlar om en oförmåga att hantera känslor av obehag. Min idé är att vi i våra liv upplever ytterst lite obehag och därför är ganska ovana vid det. Vi har skalat bort negativa fysiska stimuli som att frysa, vara hungrig eller känna smärta. Att i en nära relation förhålla dig till en annan person är komplext och bitvis smärtsamt. Det innebär ofta en osäkerhet och ovisshet och vår reaktion blir att försöka undvika obehaget. Vad gör vi då? Med ofta subtila tecken påverkar vi vår relation och vår partner så att denne slutar med beteenden som väcker obehag hos oss. Det kan handla om exempelvis att tala om vissa saker, vara ute med sina vänner och förhållningssätt till sociala medier. Jag vet också personer som nästintill tvångsmässigt håller koll på sin partners mail och sms.

Finns det då någon lösning? Jag tror det, jag tror att vi genom att acceptera och tolerera känslorna av ovisshet och obehag kan påverka riktningen i vilken vår relation rör sig. Ge din partner frihet, respekt och personen kommer att kunna fortsätta vara den individ som du blev förälskad i.

I filmen Vi är rollerna statiska. Det är en man som utövar sin äganderätt över en kvinna. Så är det också i Heberleins text. Vad jag tror är vanligt är att båda parter i en relation försöker kontrollera och äga den andre. Det är inte en klar uppdelning utan ett kontrollbeteende som vi alla bär på och måste förhålla oss till. Kanske är beteendet i vissa fall kopplat till en könsroll och könsmaktsordning, men jag tror att beteendet är vanligt hos alla individer och förekommande i relationer oavsett om du är homo- bi- eller heterosexuell.

En film på liknande tema är Le Mépris, en av mina favoritfilmer. Där tvivlar en man på sin fru i den utsträckningen att hon tillslut inte kan något annat än förakta honom och relationen genomsyras av detta. För att undersöka hur det går att förhålla sig mer öppet och accepterande i dina relationer, läs Kärlekens ACT av Russ Harris. Även terapeuten Esther Perel är intressant att läsa, hon redovisar i sin bok Vill ha dig, en idé om att vi genom att omfamna osäkerheten i relationer kan hålla sexualiteten levande.

Tidigare inlägg om ACT och relationer.

Läs även andra bloggares åsikter om ACT, Ann Heberlein, kontroll, kärlek, makt, relationer, Russ Harris, Vi, ångest

När jag ser om Pretty woman kanske femton år efter det att jag sett filmen första gången är det många tankar som väcks. Att jag inte ens förstod första gången att det handlade om sexköp och sexsäljande är en, vad jag såg var att hon hade spännande kläder och sen blev de kära. Filmen är en intressant resa i olika sociala roller som vi spelar. Jag studerar hur Vivian lutar sig in i bilen med en intention och sedan ändras dialogen och rollerna. Helt plötsligt är det hon som kör bilen och undervisar honom. Sedan skiftas rollerna tillbaka igen när han erbjuder henne den överenskomna summan hundra dollar för att hon ska följa med honom till hans rum.

När de väl kommer till hotellrummet är rollerna oklara. Ska hon vara kvinnan som körde bilen eller kvinnan som han betalar? De liksom dansar fram och tillbaka i sin interaktion. Hon försöker närma sig honom sexuellt – han backar. Slutligen kliver de in i rollerna som sexsäljande och sexköpande och efter en antagen avsugning somnar de tillsammans.

Då jag ser Pretty woman kan jag inte låta bli att tänka på Catherine Hakims forskning kring kapital. Forskningen och teorierna kring erotiskt kapital är en vidareutveckling av Bourdieus teorier om socialt, ekonomiskt och kulturellt kapital. När Edward beställer in alla former av frukost funderar jag på om det handlar om omtänksamhet eller en uppvisning i det kapital som han besitter – socialt, kulturellt och främst ekonomiskt.

Hakim beskriver sex olika former i vilka erotiskt kapital visar sig. Jag definierar fyra av de sex hos Vivian. Hon har skönhet, sex appeal, social kompetens och är livfull. Den första av de två andra formerna, stil, får hon med hjälp av Edward. Den andra, att vara “bra i sängen” visar sig enligt Hakim bara för de som kommer så nära och den kan vi bara spekulera om.

Är kärlek en biokemisk process eller passion, eller båda? Vad som är tydligt är att det är kärlek som ändrar definitionen på vad Vivian och Edward är. De går från rollerna som den sexsäljande och sexköpande till de älskande. Kanske möjliggörs detta av deras tafatthet. Vivian förefaller visserligen vara van vid sin roll som sexsäljande men hon flyter gärna över i tjejen som tandtrådar bort jordgubbskärnor eller skrattar rått åt en gammal film, barfota på golvet. Det är intressant att se paret gå från ett förhållande som ses som ett praktexempel på maktstrukturer till något som räknas som det vackraste vi vet – kärleken. Och kyssen på munnnen som får symbolisera skillnaden. Den symboliska getsen som bekräftar kärleken. Som förändrar dynamiken och leder till något annat. Vad som mer är intressant är hur Vivian genom att inte inrätta sig i rollen som sexsäljande vinner Edwards hjärta. Det är då hon är lite gulligt töntig och ligger med hörlurar och vrålar i badkaret som hans ögon glänser till och vi ser att han faller.

Slutligen kostaterar jag att Vivian i Pretty women genom Edward får tillgång till de andra kapitalformerna; socialt, kulturellt och ekonomiskt. Vad jag undrar är vad som skulle krävas för att Vivian själv skulle tillskansa sig de andra kapitalformerna? Eller är det så att erotiskt kapital fungerar som en antidot till socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital? Att beskriva våra sociala roller utifrån kapital kan synas en smula cyniskt, men inte desto mindre intressant. Att prata om relationer i ekonomiska termer är allt annat än ovanligt; vi satsar på och investerar i varandra. Det är dock sällan som jag upplever att kapitalformerna blir så tydliga som i Pretty woman. Vad är då vårt värde och vem definierar det? Jag vill tro på ett värde i det att du finns till och en möjlighet att själv definiera dig. Oavsett vilka kapitalformer du besitter, oavsett vem som frågar dig om vägen.

Läs även andra bloggares åsikter om Bourdieu, Catherine Hakim, erotiskt kapital, film, kärlek, Pretty woman, relationer, sexköp, sexualitet

Under de senaste veckorna har jag följt kampen mot lagförslaget där staden St Petersburg vill förbjuda människor att skriva, säga, läsa och träffas för att diskutera någonting i samband med ordet gay. Sidan All Out samlar namnunderskrifter mot förslaget och håller mig via mejl uppdaterad om hur det går. Senast igår demonstrerades det i  Berlin mot lagförslaget. Jag har tidigare funderat över de sätt som vi försöker att styra människors sexualitet. För några årtionden sedan hade vi ett diagnossystem som sjukdomsklassade sexualitet som inte ansågs passa in, är det så att vi i nuläget istället försöker lagstifta bort människors sexuella uttryck och integritet?

Med lagförslaget i bakhuvudet blir det därför något ironiskt att läsa om Putins nya valfilm. Ett kort klipp som utspelar sig på en läkarmottagning. En ung kvinna halvligger i en stol och talar om sin rädsla för att ha sex för första gången, med samtidig betoning på kärleken hon känner. Läkaren lugnar henne med att hennes nervositet är mycket vanlig. Att i samma land som det sker försök att tysta minst 10 procent av invånarnas sexualitet och kärlek tala om kärleken till politiken med sexuella metaforer är enligt mig ganska provocerande. Utrymmet för kärlek är något smalt i ett land där en stad juridiskt vill reglera människors sexualitet och rätten att uttrycka den.

Filmen kan ni se här.

All Outs namninsamling.

Sydsvenskan skriver om Putin och val.

Läs även andra bloggares åsikter om HBT, lagstiftning, politik, Putin, Ryssland, sexualitet, St Petersburg

På sexologimastern läser vi nu kursen Sexualitet i ord och bild. Flera i klassen har statusuppdaterat på Facebook om den schemalagda tiden för porrsurfning som vi har och reaktionerna har inte varit sena. Porr är ett ämne som reagerar och diskussionerna i klassen är intensiva. Vårt projektarbete handlar om sexualitetsskildrignar på internet.

Min första idé var att skriva om begreppet MILF (mother I’d lik to fuck), eftersom det är ett begrepp som förflyttats från porrfilm till mer populärkulturella sammanhang. Jag har fått tips om att förändringen av värderingen kring begreppet skedde i samband med en relation som visades i serien O.C. mellan en äldre kvinna och en yngre man. Efter att ha surfat runt lite så ändrade jag mig och valde istället att skriva om filmbolaget Puzzy Power, som ligger under Lars von Triers produktionsbolag Zentropa. Initiativet togs av danskan Lene Børglum som startade ett projekt att göra porr för kvinnor. Den första filmen ut var Constance (1998) och den senaste filmen var All About Anna (2005). Totalt har fyra filmer gjorts, Pink Prison (2000) och HotMen CoolBoyz (2000).

Den sajt som jag kommer att skriva om i mitt projektarbete är Puzzy Powers hemsida. Sidan är intressant eftersom den inte ser ut som en “klassisk” sida för försäljning av porr. Det finns inga pop-up fönster eller banners, istället möter oss en bild på ett par ögon. Färgerna är nästintill tråkiga, någon form av smutsgult och Puzzy Power presenterar även sitt manifest. Ögonen som blickar ut över oss är intressanta, den senaste veckan har jag arbetat med ett citat som jag läste i litteraturen till kursen. Citatet kommer från den brittiska författaren, konstnären och konstteoretikern John Berger

“One might simplify this by saying: men act and women appear. Men look at women. Women watch themselves being looked at. This determines not only most relations between men and women but also the relation of women to them selves. The surveyor of woman in herself is male: the surveyed female. Thus she turns herself into an object – and most particularly an object of vision: a sight.”

Kontentan blir alltså att blicken på kvinnan även internaliseras av henne själv och på så sätt reproducerar objektifieringen. Jag tycker att det är intressant eftersom det ger en vink om att maktstrukturer är komplexa fenomen som inte enbart upprätthålls av de som har överläge i dem. Därför är kvinnans blick ut över besökarna på Puzzy Powers hemsida intressant att analysera. Puzzy Powers porrfilmer är skapade utifrån en idé, ett flertal punkter om hur filmerna ska vara där det t ex finns specificerat hur våldtäktsfantasier får skildras, ett manifest. De beskriver kraven på handling och bildspråk. Bilden ovan från filmen All About Anna är typisk i estetiken som finns i Puzzy Powers filmer. Ljuset som faller in över kvinnan och de röda bakgrundstonerna. Följande bilder är från beskrivningen av Constance, från Zentropas hemsida.

I slutet av Puzzy Powers manifest så finns en klausul om att personerna bakom filmerna hatar då kvinnor tvingas utföra oralsex på män

“What we hate… is the oral sex scene where the woman is coerced to perform fellatio, her hair pulled hard, and come is squirted into her face.“

Jag tänker att det är ganska typiskt för idén bakom Puzzy Power, kanske kan det tyckas som ett fokus på oviktiga detaljer, men det kanske är just de detaljerna som skapar känslan i filmen och upplevelsen av kvinnans roll i den. Intressant är att det endast är filmen Constance som är presenterad på Zentropas hemsida. Zentropas vd Peter Aalbaek Jensen ville 2001 stänga ner projektet Puzzy Power med anledningen att det var en ekonomisk belastning. Detta trots att filmerna sålt bra. Puzzy Power stängdes inte, men den senaste filmen kom som sagt 2005.

Puzzy Power är intressant inte bara i det att estetiken skiljer sig från den porrestetik som vi möter i de flesta porrfilmer, vad som också är intressant är att projekten är “långsamma” projekt. Trots att vissa delar av filmerna ser något amatörmässiga ut så märks det att produktionerna har fått ta tid på ett annat sätt än annan porr. Blir ni nyfikna på filmerna så finns de att beställa från Zentropa, de finns också streamade mot betalning från den här sidan. I boken Filmbyen av Thomas Wilhelm finns det mer att läsa om Puzzy Power.

Läs även andra bloggares åsikter om Danmark, genus, Lars von Trier, Malmö Högskola, pornografi, porr, Puzzy Power, Sexologi, Zentropa

Filmen Shame skildrar Brandons mer och mer okontrollerbara jakt efter sex. Då vi har diskuterat sexmissbruk på masterprogrammet i sexologi har starka känslor väckts och diskussionen blivit livlig. En av studenterna, Kalle Reilert, skrev tillsammans med Helena Öberg uppsatsen Droga med sex (2008) och är en av dem som brukar poängtera svårigheten i just beroende/missbruk av sex och de smärtsamma konsekvenser som det kan ha för individen. Andra studenter har varit noga med att lyfta en problematisering av just synen på ett dysfunktionellt förhållningssätt till sex. Vem bestämmer vad som är ett missbruk/beroende? Vilka sociala normer kring sexualitet styr den synen? Varför talar vi om kvinnor som kärleksberoende och män som sexmissbrukare när flera, bland annat intervjuade i Reilerts och Öbergs uppsats talar om ett könlöst missbruk? I recensioner av Shame kan jag läsa om Brandons omättliga sexaptit och Sissys ömhetstörstande.

Under psykoterapiutbildningen läser jag om etik och moral och att flytta sina egna gränser genom att vara exempelvis otrogen. De beskriver en process där vi gång på gång handlar mot det som vi från början upplever som rätt. I den processen så tystas samvetet och upplevelsen av rätt och fel ändras. En gång är ingen gång, ett flertal gånger leder till förändring av dina värderingar. Efter att ha sett Shame frågar jag mig om det är så enkelt. Brandons spiral av användande av internet för porr, sexchattande och hans köp av sex ger honom uppenbart i studen njutning, men strax därefter anar vi desperationen, skammen och skulden hos honom. Just baksmällan efter sexuella handlingar är något som kännetecknar sexmissbruk. Kanske kan alla människor i någon form beskrivas som beroende av sex, men den skam och tomhet som följer den ständiga jakten på njutning är just det symtomatiska för sexmissbruk. Jag tänker att precis som vid alkohol eller annat substansmissbruk så blir det just konsekvenserna som definierar missbruket.

I Shame anar vi att Brandons och Sissys förhållande till sex är starkt knutet till deras uppväxt. Ett av synsätten på just utveckling av sexmissbruk är att det sker i efter trauma i barndomen eller dysfunktionella uppväxtförhållanden. Det är något som kan problematiseras, varför letar vi efter trauman då det handlar om missbruk som inte är knutna till en substans som alkohol eller droger? Sexmissbruk beskrivs också av Reilert och Öberg som något som är nära förknippat med självkänsla. Reilert och Öberg beskriver i sin uppsats tre olika faser genom vilka missbruket utvecklas. Första fasen är Romans och inlärning, där individen genom förälskelse, onani och tillfälliga korta sexuella förbindelser präglas in i ett beteendemönster. Till en början leder mönstren till smärtlindring och tillfälligt ökad självkänsla. I andra fasen Sökande och spekulation får den missbrukande inte samma kick. Beteendet accelererar och ofta är det i den här fasen som internet och fantasirollspel gör sitt intåg. Sista fasen; Nedgång och förfall tillika destruktionsfasen kännetecknas av att konflikter och kriser avlöser varandra. Missbruket dominerar individens personlighet. I efterhand är det intressant att tänka på Shame utifrån dessa faser. När jag läser mer om sexmissbruk så blir det tydligt för mig vilken skicklig skildring filmen är. Subtiliteten i beteenden och de små förändringarna som pekar på hur de olika faserna avlöser varandra.

Jag talar med en terapeut om det som han menar är gräddfilen till intimitet. Sex. Både Sissy och Brandon kastar sig ut i den och glider i sexuell lust mot det som ska bli närhet och bekräftelse på att de finns, är och duger. För några veckor sedan skrev jag om identiteten i att vara i förhållande eller inte vara det. Jag tänker på det när jag skriver om Shame. På hur det är att ha ett problematiskt förhållande till just sex. När sex blir något som identiteten byggs kring, du är sex. Vår kulturs svärmande kring just sex. Uppbyggandet av relationer och äktenskap med sex som bas. Jag tänker på problem med alkohol och det sociala stigma som det kan leda till att inte på ett okomplicerat sätt tacka ja till glaset vin. Hur är det då med att inte kunna förhålla sig till sex på ett funktionellt sätt? Den behandlingsmetod som rekommenderas av terapeuterna som vi möter i Reilerts och Öbergs uppsats är 12-stegs metoden med sin avhållsamhet. Det är intressant att ställa i förhållande till det behov av sex som många människor har. Även om vi inte ser sexualiteten som en drivkraft utan kanske mer som något som är socialt viktigt för oss så blir total avhållsamhet komplicerat. Jag tänker på de mer moderna behandlingsmetoderna för alkoholmissbruk och synen på att målet med behandlingen istället är att individen ska få ett mer avslappnat förhållande till alkohol. Ett liknande mål är kanske mer rimligt även för sexmissbruk. I Reilerts och Öbergs artikel jämförs det med matmissbruk i just det att det är något som är ett måste för att leva. Det kan problematiseras, men får många är det nog önskvärt att de ska kunna ha sex som en del av sitt liv.

Shame lämnar mig med många känslor. Brandons och Sissys skam, skuld och dåliga samvete. Jag tänker på något annat som jag läste i häftet om etik. Problemet med att prata om ett dåligt samvete. Eftersom just känslan av dåligt samvete borde vara det yttersta beviset på att samvetet finns där. Känslan som inte innebär att samvetet fungerar illa utan kanske snarare att det fungerar.

Trailer för Shame.

Marilyn Monroe och Arthur Miller

– Elva år skiljer det.

– Ja, du är sånt där lammkött, vad var det nu hon i Paris kallade mig?

– Cougarman.

Jag funderar över ålder och relationer med åldersskillnader. Skiljer sig relationer med parter som är olika gamla sig från relationer med jämnåriga? Jag får en tanke om att relationer med åldersskillnader är lite som en tidsresa. Både bakåt i tiden och mot framtiden. Du befinner dig antingen på en punkt där du kan blicka på din partner och se tillbaka på ditt liv, på en tid som du lämnat bakom dig, eller på en punkt där du kan se på din partner och tänka dit kanske jag tar mig. I båda resorna kan det ligga en fundering kring vad vi skulle gjort annorlunda. Du kommer att lära dig med tiden eller så där ska jag aldrig någonsin bli.

Ibland avslutar vi relationer med motiveringen att vi inte befunnit oss på samma plats i livet, vi kanske eftersträvar den där symbiosen där vi sitter i soffan i villan eller bostadsrätten, ser på varandra och tänker här är vi nu, tillsammans mitt i livet. Frågan är hur mycket tid som det är rimligt att vi befinner oss på samma plats och kanske är en relation med åldersskillnader ett krasst accepterande av det att vi väldigt sällan gör det men att det kan vara bra ändå. Kanske kan t o m de olika platserna i livet inverka positivt på relationen?

I filmerna Med stängda ögon, Black Swan och Till det som är vackert möter vi det manliga geniet som förför eller blir förförd av sin adept, om och om igen. Den äldre kvinnan och den yngre mannen har de senaste åren skildrats i amerikansk film och tv-serier, begreppet cougar, som nämndes inledningsvis, har etablerats och används främst om kvinnor som träffar yngre män. När det handlar om relationer med åldersskillnader så är skildringarna ofta ganska stereotypa och fokus ligger på sex, att det genom rollerna som den äldre kvinnan/mannen och den yngre kvinnan/mannen skulle ligga olika former av sexuell spänning. I Med stängda ögon hintas om att mannen återvänder till den äldre kvinnan för att kunna tala, för att få intellektuellt utbyte av en partner, det antyds att detta inte ges i relationen till den yngre kvinnan, men där får han vilt sex. Jag läser artikeln Older women/younger men (Proulx, Caron & Logue, 2006) och slås av att de fördelar som de intervjuade personer lyfter fram i sina åldersöverskridande relationer inte handlar specifikt om sex. Istället talar de åtta paren om fördelar som

– ena parten har livserfarenhet och mognad

– den äldre parten har en stabil karriär/ekonomi

– håller en aktiv

– inte fast i traditionella könsroller

Zlatan Ibrahimovic och Helena Seger

Som nackdelar lyfts främst omvärldens stigmatisering av relationen samt åldrande, som ett hot mot deras tillvaro. Det är också intressant att större delen av kvinnorna eller deras partners inte upplevde att åldersskillnaden påverkade deras intimitet (jag gissar att detta är en amerikansk omskrivning av sexualitet) eftersom det som tidigare nämnt ofta ligger ett fokus på just sexualitet när det handlar om åldersöverskridande relationer. Detta lyfts även i svenska tidningsartiklar om ämnet, unga killars önskan om att ha sex med en äldre kvinna.

Christopher Isherwood och Don Bachardy

Något som är helt osynligt i debatten är homosexuella förhållanden med åldersskillnader, Proulx, Caron och Logue lyfter heterosexuella äktenskap och menar att det finns lite forskning på ämnet. Vi saknar även relationer som inte är äktenskap, blir personer i sambo- eller särboförhållanden med stora åldersskillnader annorlunda bemötta?

I Older women/younger men (Proulx, Caron & Logue, 2006) får paren dela med sig av råd till andra par med åldersskillnader, här är några av dem

Know what you want: Don’t try to make people younger or older, just let them be who they are.

Be prepared for the nasty comments.

If the guy gets hung up on the fact that the girl is older then it won’t work.

Follow your heart and don’t stop talking: Communicate.

While it may not be an issue for you, it may be for others so you need to be secure in your relationship.

Put the age issue behind them. A relationship isn’t based on numbers. Any relationship is built on morals and important commonalities.

Don’t let social conventions about older women and younger men get in the way.

Det största hotet mot en relation med stora åldersskillnader är kanske inte som oftast personerna i relationen utan istället omgivningen.

Läs även andra bloggares åsikter om Black swan, cougar, förhållanden, Med stängda ögon, relationer, sex, sexualitet, Till det som är vackert, ålder, äktenskap

Filmen Blue Valentine får mig och min vän att vrida oss i soffan och se chockat på varandra. Vi har länge problematiserat parförhållanden och frågat oss om den monogama tvåsamheten är ett realistiskt alternativ. I snabba skiftningar mellan Dean och Cindys första förälskelsetid och deras nuvarande tillstånd av förakt för varandra och de som de blivit tillsammans så slungas vi in i deras historia. En historia som inte befinner sig i det där mellanläget där vi befinner oss större delen av förhållanden, mellan den nästan psykotiska förälskelsen och den avgrund som förhållanden tenderar att störta ner i om vi inte aktar oss, utan i de två ytterligheterna som förstärker det absurda i att människor som en gång älskat så mycket kan bli så fel tillsammans.

Jag läser på om förälskelse, om känsloläget där signalsubstanserna försätter oss i ett tillstånd där vi utan kritisk blick idealiserar en annan människa och mister förmågan att se personens sämre sidor. Förälskelsen tar ofta mycket energi och varar bara under en begränsad tid. Det är nästan ironiskt att det är tillståndet förälskelse som vi sedan baserar en trygg stabil tillvaro med en annan person på. Jag kan tänka att det nästan hade varit mer logiskt att basera förhållanden på en relation till en person som gör dig riktigt uttråkad. Så blir inte heller alla förälskelser till förhållanden, vissa stannar just där och fyller en funktion i de minnen som de lämnar.

Blue Valentine är fascinerande eftersom den inte bjuder oss på historien mellan de två ytterligheterna. Ibland i parterapi så ber vi partnerna att tänka sig tillbaka till tiden då de var nyförälskade och minnas vad det var som gjorde att de föll för varandra och hur det var att knulla flera gånger om dygnet. Blue Valentine får mig att fundera över det absurda i den idén. Mycket vatten flyter efter det att människor mötts och kanske är det just det vattnet som gör att de stannat med varandra och blivit ett vi. Kanske är det mer logiskt att nyckeln till deras relation finns på vägen än i början, att nyckeln finns i det där ingentinget som inte skildras i Blue Valentine. Ingentinget som är tillståndet mellan förälskelsen och avgrunden, ingentinget där vi definierar vårt förhållande, det som är vi.

Läs även andra bloggares åsikter om Blue Valentine, film, förhållanden, förälskelse, relationer

“Sista gången vi älskade var faktiskt i mitten av 80-talet någon gång” är Tords kommentar till han och hans frus sexuella relation. Det är lång tid som har förflutit sedan dess. Tord har tappat tron på människokärlek och planerar stillsamt hur han ska ta livet av sig. Så flyttar en ny granne in. Hon går under bestämda tider runt naken i lägenheten. Tord har den bästa utsikten från sitt fönster och får tre vänner som kommer för att spana på den nya grannen med strikt turordning och äggklocka som mäter tiden. Alla är dock inte lika nöjda med att den nya grannen går runt naken, andra boende organiserar sig och Tord och hans vänners spanande är hotat. En av Tords vänner frågar sig “Ska allt bli som vanligt nu, ska jag börja mata katter igen?“. Så utspelar sig novellfilmen Den bästa utsikten som finns på SVTplay.

Jag funderar över det där med tid och sexualitet, hur mycket tid vår sexualitet tar. Då jag för något år sedan läste en artikel om högsexuella kvinnor blev det tydligt att de kvinnorna organiserade sitt liv så att sexualiteten tog en större del tid än hos människor med mindre sexuellt intresse. I boken Finna flow av Mihaly Csikszentmihalyi kan jag läsa hur människor klassar kvaliteten på olika upplevelser i vardagen, hemarbete upplevs exempelvis negativt och symboliseras med ett – på barometern lycka, samtal, umgänge, sex får mycket positivt, ++ på samma barometer. Detta kan ställas i förhållande till att sex är något som vi gör mindre frekvent än hemarbete, Csikszentmihalyi menar att om vi exempelvis åt mat 100 procent av tiden skulle detta snart sluta skänka njutning och tillfredsställelse. Csikszentmihalyi skriver också att sex och romantik ger de bästa ögonblicken under dagen, men att de sysselsättningarna är sällsynta för många människor. Med ett undantag skriver Csikszentmihalyi, om sex och romantik är förknippade med ett varaktigt förhållande, det förhållandet bör då även skänka känslomässig och intellektuell belöning.

Jag tycker att detta är ett intressant påstående eftersom jag anser att det kan ifrågasättas. Sexologen Esther Perel som jag skrivit om tidigare lyfter ofta hur tvåsamhet, som Csikszentmihalyi menar är nyckeln till sex och romantik för många människor blir ett ofrivilligt celibat. Vi har en kultur kring tvåsamhet och monogami som gör att om den ene inte är intresserad av sex i samma utsträckning som den andre så förväntas partnerna anpassa sig. Att se sex och romantik som något som enbart ryms inom en relation mellan två personer är också något smalt. Tord, hans fru och vänners spanande på den nakna grannen skulle jag i allra högsta grad vilja säga är en sexuell sysselsättning, som dessutom inbegriper flera personer, både medvetna och omedvetna. Så även fantasier och drömmar om sex och romantik. Alla människor har inte samma behov eller inställning till sex, så att ge någon sorts universallösning på att låta sexualiteten ta mer tid och på så sätt öka de bästa ögonblicken i livet tror jag inte på. Jag tänker dock att det kan vara intressant att fundera över sin inställning till sex, vilken plats sex har i ditt liv, hur du förhåller dig och hur du önskar förhålla dig. I Csikszentmihalyis forskning har sex, samtal och umgänge en rubrik och hobbyer, idrott och biobesök en annan. Jag leker med tanken att kanske är det dags att slå ihop rubrikerna, kan inte sex ses som en hobby? Och i så fall, hur mycket tid vill du avsätta till sex?

Läs även andra bloggares åsikter om Den bästa utsikten, Esther Perel, Mihaly Csikszentmihalyi, romantik, sex, sexualitet, SVT, tid

Panela des Barres

Jag lämnar Sommarsverige för en tjugofyratimmarsresa till Paris. Med mig i mitt handbagage har jag Pamela des Barres I’m with the band. Under resan och ensamma stunder under dagen och natten så läser jag och funderar över rollerna som musa och groupie. Vad skiljer en musa från en groupie och finns det manliga musor och groupies?

Jag tänker att skillnaden musa och groupie kan vara att musan tillskrivs ett värde i det att denne inspirerar konstnären till det kreativa skapandet, musan blir en förutsättning för den kreativa processen. Groupiens värde är mer som objekt, men har samtidigt en mer aktiv roll eftersom det är groupien som närmar sig den kända personen. Musan däremot skulle kanske tillåtas att vara passiv och kuttersmycke eftersom denne är vald av konstnären? Jag funderar också på om det ligger en skillnad i det att groupien är mer sexualiserad än musan. Musan kan finnas som inspirationkälla bara genom att vara medan groupien har som syfte att vara nära den kända personen både emotionellt och sexuellt.

I des Barres bok nämns Cynthia Plaster Caster, i samtal med min vän under natten kommer vi fram till att hon är fascinerande i det att hon skapar ett eget konstnärligt uttryck i mötet med stjärnorna då hon skapar avgjutningar av deras kukar och bröst. Det skulle kunna vara ett exempel på den aktiva rollen som groupien har, denne måste skapa sitt värde, sitt sammanhang i en värld där personen egentligen inte har något egenvärde. Groupien har inte skrivit någon musik, målat eller regisserat. Groupien kan välja att berättiga sin existens med att vara vacker, sexig och objekt, men kan också som både Pamela des Barres och Cynthia Plaster Caster gör skapa ett kreativt uttryck och definiera sin egna roll.

Musorna Clio, Euterpe et Thalie

En av mina favoritböcker är den danske journalisten och författaren Hans Jörgen Lembourns bok om sina fyrtio dagar med Marilyn Monroe. Lembourn väntade till efter Monroes död med att berätta deras historia och när jag bläddrar igenom boken funderar jag på om inte Lembourn är ett exempel på en manlig groupie. Fascinationen som Lembourn uttrycker för Monroe, viljan att vara den som kommer under det kända skal som Monroe i sitt kändisskap delar med världen tror jag också är ett uttryck för groupieskapet.

Mitt intryck är också att kändisskapet är ensamt och genom musan eller groupiens vänliga uppmärksamhet underbyggs förhållandet med förfrågan och efterfrågan, bekräftelsen är dubbel. Ensamheten i kombination med den konfrontation med sig själv och sina tankar som resande och anonyma hotellrum innebär tror jag också skapar ett behov av en trygg och nära punkt. Gång på gång konfronteras jag i texterna med sambandet mellan groupies och resande och ett annat ord för groupies är just road wives. På en lista med de tio mest kända musorna urskiljer jag hur musan inte sällan även är livspartnern, groupien däremot, stannar med självständighet kvar på vägarna och tämjs inte med lätthet.

Läs även andra bloggares åsikter om Cynthia Plaster Caster, groupie, Marilyn Monroe, musa, Pamela des Barres, Paris

För andra gången ska jag se Melancholia, det är Bergmanveckan på Fårö och bara någon timme innan springer jag in i Hynek Pallas och vi pratar om hur det kommer att vara att se filmen i den här forskrossande vackra miljön. Jag är gripen av Fårö och Gotlands landskap och känner att dess skönhet ibland är nästan outhärdlig. Då ber jag en vän skicka bilder på sin kontorsutsikt från Lund, för att ge mig lite mer verklighetsförankring. Därför är jag lite oroad över att gå från den skönheten in i Melancholias dova och vackra värld. Jag slår mig ner i stolen på biografen i Fårösund och bestämmer mig för att se Melancholia på ett annat sätt den här gången. Jag bestämmer mig för att se filmen med fokus på männen.

I bloggens begynnelse hade jag ofta blicken på männen och maskulinitet, det resulterade också i mitt jobb på Man Magazine. När jag läser serien om hur mannen mår i Svenska Dagbladet så blir jag påmind om vikten att granska även mannens situation, normens situation. I SvD kan jag läsa att lärare förvandlats från ett mans- till kvinnoyrke och att även läkare är på väg att bli det, jag läser också att fler kvinnor pensionssparar och att det är fler kvinnor än män som studerar vid högskola och universitet. Jag funderar på männen i min närhet och hur de får förhålla sig till den kvinnoroll som jag tidigare beskrivit i mina texter om Melancholia, Till det som är vackert och Black Swan. Den nya kvinnorollen, som utan att lägga värderingar i hur den ser ut, ser annorlunda ut än hur vi för bara några år sedan beskrev stereotypa kvinnliga och manliga drag. Även männen i Melancholia får förhålla sig till den rollen i förhållande till Justine, Claire och deras moder.

Efter att ha sett Melancholia en andra gång med blick på männen listade jag hur deras situation ser ut och det genomgående temat är förnedring, sexuellt och socialt förlöjligande och utsatthet.

Vi har Claires man som utnyttjas socialt och ekonomiskt. Justines man som förlöjligas sexuellt och socialt, blir sviken, utnyttjas. Justine och Claires pappa får vara lite mer ifred, han är den fria själen, diffus och flytande, men förlöjligas ändå av sin före detta fru. Justines nya kollega utnyttjas sexuellt, förlöjligas. Justines chef misslyckas med försöket att vara överordnad och förlöjligas socialt av Justine. Lille far servar familjen. Hästarna är hingstar som rids hårt och piskas av Justine.

Vi har även pojken, han är ännu inte könad, han har inte klivit in i maskuliniteten och får därför fortfarande vara nära kvinnorna och skyddas i rollen av barnet.

Svenska Dagbladet frågar sig hur mannen mår. Jag vet inte hur mannen generellt mår, men jag misstänker att männen i Melancholia lider. Ändå vänder recensenter och skribenter, inklusive jag själv, nästan uteslutande blicken mot kvinnorna, Claire och framförallt Justine. Kanske är det en del i den process kring genus som jag tror att vi befinner oss mitt i.

Läs även andra bloggares åsikter om Bergmanveckan, Fårö, genus, Gotland, Lars von Trier, maskulinitet, Melancholia, män

I Melancholia använder sig Lars von Trier av en av de få ritualer som vi har kvar i den västerländska kulturen, bröllopet. Utifrån bröllopet  bygger Trier kring ångesten över kulturens kontroll. Samtidigt omfattar filmen hotet  från planeten Melancholia som närmar sig jorden och utifrån detta skildras ångesten över vår brist på kontroll över naturen.

Under en av intervjuerna gör Trier en hänvisning till pornografi i förhållande till Kirsten Dunst och hennes roll som Justine, kanske är den hänvisningen inte så långsökt. På samma sätt som kvinnokroppen i pornografin kläs på, kläs av, sminkas, förses med löshår och lösnaglar för att skapa illusionen om perfektionism och sedan används i ett skådespel kring sexualiteten, så tuktas och ansas kroppen inför bröllopet och visas sedan upp. Tuktningen av kroppen är tydlig även i Melancholia, Justine inklämd i sin vita bröllopsklänning och brösten som väller över det smala livet.

Bröllopet och pornografin har också gemensamma ekonomiska nämnare, stora intressen och hög omsättning. Justine och Michaels bröllopsfirande är ett tydligt exempel på den ekonomiska ruljans som existerar kring bröllop. Även äktenskapets möjliga ekonomiska förhållanden synliggörs i Melancholia genom den relationen mellan Justines syster Claire och hennes man. Pornografin säljer idén om sexualiteten som lättillgänglig, het och enkel, bröllopet säljer idén om äktenskapet som grunden för ett kulturellt och socialt sammanhang, ramar för sexualiteten som inkluderar dig i en bekräftad tillhörighet.

Systersagan Claire och Justine är långt ifrån det enda relationella dramat i Melancholia, de romantiska relationerna är minst lika framträdande. Inom sexologin studeras de förändrade former för relationer som tiden bjuder på. Kärleksideologin, där sexualitet och kärlek tidigare vävts samman, blir mer och mer uppluckrad. Ändå är sexuell trohet en norm i förhållande till äktenskapet, baserat på kärlek. Tvåsamheten och monogamin är inte längre självklar, men har fortfarande en stark kulturell status. Hur detta påverkar individerna i kulturen tänker jag att Melancholia kan ge en vink om. Justines psykiska lidande skulle kunna ses som förklaringsmodellen till hela dramat, men det kan också ses som ett symtom.

Fler som skriver om Melancholia.

Läs även andra bloggares åsikter om bröllop, film, Kirsten Dunst, Lars von Trier, Melancholia, pornografi, sexualitet, äktenskap