En av de enligt mig mer intressanta tv-serierna just nu är serien Äkta människor som går på SVT 1 på söndagar klockan 21.00 och finns även att se på SVT Play. I serien har människor skapat hubotar, en sort robotar som ser ut som människor och innehåller avancerad programvara som gör att de lär sig att interagera med omvärlden på ett mer och mer “mänskligt” sätt.
Hubotarna kan göra mycket av det som människor kan och de används främst till sådant som människorna inte hinner eller tycker är jobbigt. En hubots roll i en familj får mig att tänka på rollen som barnflicka och jag kommer ihåg hur det var när jag var 18 år och kom till en av Paris rikare förorter. Modern i familjen där jag skulle arbeta insåg snabbt hur hon skulle utnyttja sin hubot på bästa sätt och snart fanns 12 timmar barnvakt per vecka schemalagt utöver mina ordinarie timmar och om de inte utnyttjade tjänsten så flyttades timmarna helt sonika över till nästa vecka. Snabbt hade jag flera dagars barnpassning att utföra och den omsattes istället i “städa hela huset”. Även Katrine Zytomierska verkar ha uppfattningen att hennes barnflicka är en hubot. Någon som utan känslor ska leva för familjen som hon arbetar för och bortse från sina egna behov. Känslan av att vara livegen är något som jag kommer att bära med mig, att befinna sig i ett varmt sammanhang, som en familj ofta är, men ändå inte riktigt räknas. Inte räknas som något annat är ett ting som förenklar familjens liv.
Vad som är intressant i Äkta människor är hur människorna gör våld på sina värderingar och sin integritet. Jag tänker att det att göra våld på dessa hos sig själv inte enbart innebär att du själv kompromissar utan också att du får människorna i din omgivning att kompromissa med sina värderingar och sin integritet. Kompromissandet skapar ringar på vattnet som färgar ett helt samhälle.
De flesta hubotar är vackra och sexiga. De är ofysiska på det där sexiga sättet som människor hur mycket de än strävar efter det aldrig når. Hubotarna svettas inte, äter inte och de har inte heller något behov av att du tar hänsyn till deras önskningar, tror människan. Därför fyller hubotarna också i vissa sammanhang en sexuell funktion. I Hubot Heaven beskrivs hur du kan få kravlöst sex och få utlopp för sexuella önskningar som du inte får plats för i din relation. En hubot säger inte emot, den lyder och vill samma sak som du vill. Det finns alltså inget krav på kommunikation. En hubot kan vara skräddarsydd efter just din fetisch. Du behöver inte på ett jobbigt sätt kommunicera din fetisch till din partner utan du kan få den genom att betala för den istället.
Då jag ser Äkta människor slår det mig att just kommunikation är ett nyckelord. Vi överöses med nya former av kommunikation. Mejlhögen växer, snabba sms som ska formuleras med intelligenta och helst inte för tolkningsbara budskap. Vi försöker lösa gåtan kring kommunikation med olika spel. Vi The Gamear oss genom tillvaron med det som vi tror är raffinerade manipulationsstrategier. I ett sådant förhållningssätt till varandra så kanske vi tappar något, känslan för den/de du försöker kommunicera med. Men hur lätt är det att känna när du är uppslukad av att förstå vad som är för på, för av och god etikett i interaktiv kommunikation? Ändå är just det försöket till kommunikation det som jag tror är det viktiga. Det är i försöket att förstå den/de andre-a som vi möjliggöra att behandla varandra med respekt och behålla vår integritet.
Hubotarna ger en illusion av att vara perfekta i sängen eftersom de inte kräver något samspel, de gör som de blir tillsagda. Det kanske ger en idé om att människor inte behöver det där samspelet, men jag tror motsatsen. Det är otroligt viktigt att försöka fortsätta kommunicera, både på ett verbalt och ickeverbalt plan. Äkta människor visar upp en värld där vi bit för bit ger upp kommunikation med varandra för att ta en genväg där några som vi inte räknar till oss servar oss med sådant vi tycker är lite jobbigt att ha och göra med. Som små barn och sex när vi arbetat åtta timmar och handlat och städat och lagat mat.
Kommunikation innebär inte sällan konflikter. Jag vet att jag har skrivit det förr, men en teori om just konflikter är att det är de som driver relationer närmre och framåt, om konflikterna får blomma ut. Det är ofta obekvämt att säga sin mening till sina nära och kanske är det just därför det är till dem som vi kan göra det. Kommunikationens konflikter blir som ett kitt mellan människor och ger möjlighet till öppenhet, värdighet och integritet. I Äkta människor väljer människorna en enklare envägskommunikation och ser sitt samhälle som tömmas på de värden som de tidigare högaktat.
Fler skriver om Äkta människor.
Du bara måste läsa Sex and Love with Robots av David Levy om du inte gjort det redan. Jag tänker bara på den när jag ser “Äkta människor”. Det vore otroligt spännande att diskutera den med dig!
Oh det ska jag verkligen göra så kan vi diskutera sen!
Har inte sett hela avsnitt men det jag sett är snyggt.
Kanske långsökt men kom att tänka på en artikel av Andreas Malm i Bang där han resonerar kring pornografi och “varufiering”/reifikation. Vet inte om kommunikationsformer löser problemet; man kan ju skrika hur mycket som helst på en vara.
“…Män är slavar under det de inte kan få, och trots att glamourmodellens arbetsuppgift är helt och hållet serviceinriktad så ligger hennes attraktion just i att hon aldrig kommer ge oss allt.
Detta är pornografipendelns ena ytterlighet: mannen återgår till en mjukare ”erotik” där kvinnan tycks genuint villig. Men där kan pendeln omöjligen stanna, ty denna kvinna tycks heller inte vilja något som inte kan förväntas av henne och därför måste villigheten snabbt förlora sitt värde: mannen skyndar vidare, till ett bevis på att hon vill…och så vidare, fram och tillbaka, i en aldrig slaknande pendel.
Mest rör sig den rena pornografin idag runt det som kvinnor – i vanliga fall, i det verkliga livet – inte värderar för egen del. För att etablera rollfördelningen subjekt–objekt måste pornografin dramatisera de sexuella praktiker som en obetald kvinna sällan initierar. Det kommer, skriver Paul, inte minst till uttryck i kulten av den substans som kvinnan helst ska böja knä för, olja in sig i, i hänryckning inmundiga. Den liturgiska finalen i all mainstreampornografi är den scen där mannens majestätiskt ensamma subjektsstatus materialiseras, objektiveras utanför hans kropp, över ansiktet på kvinnan: ”ansiktsdekoreringen”, the cumshot, eller – mest talande – the moneyshot.
Motorn i pornografin är ackumulationen. Sedan 15-20 år, eller under en period som på ett ungefär sammanfaller med den femte långa vågen i kapitalismens utveckling – den som bärs fram av IT och kommunikationsteknologi – är pornografi en betydande bana, helt i egen rätt, för ackumulation av kapital: det som i daglig tal så korrekt benämns porrindustrin. I denna industri, liksom i all annan, härskar den rationella kalkylen. Penningen uppvisar ingen passion inför någon annan, varken spelad eller äkta. Den har bara en osläcklig men kylig, kallt beräknande drift efter mer av sig själv. Penningens mål är mer penning som har till mål ännu mer penning och så vidare, i en ackumulation som aldrig stannar. Paul räknar upp de hisnande profitkvoterna i industrin och spekulerar i om den rentav utgör den ultimata kapitalistiska branschen: låga kostnader, stora vinstmarginaler; billig arbetskraft, tillgänglig utomlands om hemmautbudet skulle visa sig otillräckligt; en marknad med bred bas och lättidentifierade specialnischer; flerfaldiga distributionskanaler.
Men kanske är i så fall det verkligt unika med pornografin som ackumulationsbana att motorn tankar sig själv. Den är inte beroende av någon råvara utifrån; ju längre den rullar desto mer bränsle levererar den. Pornografin bidrar till mannens upplevelse av kvinnans subjektivitet i det verkliga livet som ett hinder: ”Jag fattar inte hur det kan vara förnedrande.” Det ökar i sin tur efterfrågan på en produkt där den kvinnliga subjektiviteten är utplånad, och efter varje förbrukningspass framstår nästa levande kvinna som än mer svårtillgänglig och så vidare, i en självförstärkande dialektik. Att löftet om erkännande är omöjligt att infria inom pornografin men ställs ut igen och igen borgar för att konsumenten kommer tillbaka, hungrigare ju mer han ätit; Paul ser produkten framkalla beroende.
Men det mest grundläggande regelverket i pornografin följer av själva varustrukturen: ett objekt som är till för ett subjekt. Detta är gemensamt för alla kapitalistiska branscher, men i pornografin är regelverket cirkulärt. Det förstärker ständigt sig självt.
Zach liknar kvinnorna i pornografin vid personen bakom kassan på McDonald’s. ’Jag inser att killen bakom kassan har ett helt liv – att han inte bara är ett objekt eller ett instrument’, säger han. ’Han har sina intressen, sina förhoppningar, sin familj och så vidare. Men när jag är på McDonald’s bryr jag mig inte om det. Jag vill bara ha min Big Mac.’ Om Zach någonsin stötte på McDonald’s-killen på gatan skulle han naturligtvis inte behandla honom som ett instrument eller ett objekt; tvärtom skulle han hälsa.
’Jag vet att brudarna på bilderna är verkliga människor men jag vill bara tömma mig och fortsätta med min dag. Jag ser dem som verktyg för att få ut det jag vill ha, men om jag skulle möta dem på gatan skulle jag behandla dem som verkliga människor.’ (Paul)
Där kommer han naturligtvis aldrig att möta dem, varken McDonald’s-killen eller porrbruden. Ett sådant möte vore en totalt osannolik sensation: Zachs liv är, som varje annat liv under reifikationen, befolkat av oräkneliga människor som framträder endast som ting.
Är därmed inte pornografin blott en spegelbild av det övriga samhället? Det är den. I detta har porrens försvarare rätt. Det som i den pornifierade kvinnans öde är typiskt för hela samhällsstrukturen är att denna självobjektivering – detta att en av människans funktioner blir en vara – med största pregnans uppenbarar varuförhållandets avhumaniserade och avhumaniserande karaktär. (Lukács)”
Hela artikeln finns här, vet inte om den måste ladda ett tag när man klickat på länken. http://web.archive.org/web/20070816024205/http:/www.sociologi.nu/?p=78