Vi är tre unga kvinnor som sitter runt ett middagsbord. Över pannacottan börjar vi diskutera kroppar. Våra kroppsformer är olika. De två lite större av oss är överens om att med åren så har vår acceptans och vår känsla för våra kroppar blivit större och snällare. Den av oss som väger mest blir numera enbart öppet kritiserad inom sjukvården. Där de ser på siffrorna om BMI och höjer ett förmanande finger. Den enda av oss som blir öppet kritiserad, av både kända och okända människor över sin vikt, är den som väger minst. En smal kropp är på många sätt allmän egendom. Det är exempelvis tillåtet att säga att den smala kroppen hade sett bättre och sexigare ut med lite mer fett.
När bilden möter mig på Facebook stannar jag upp. Tänker oj, och sedan blir jag bekymrad. Det är min uppfattning att problemet inte ligger i vilken kroppstyp personer har. En av förklaringsmodellerna till ätstörningar är ideal. Kroppsideal. Ideal är det som den här bilden förmedlar, inte frihet i förhållande till kroppen. Under en föreläsning jag en gång var på om ätstörningar talade föreläsaren om hur kroppsuppfattningen hos den som har en ätstörning är skev. Ber du personen att rita upp konturerna av sin kropp så ritar de betydligt större än vad de egentligen är. Det är kanske därför högst otroligt att de smala personerna, om de har någon form av ätstörning i någon form skulle vara hjälpta av att omgivningen påpekar att kurvorna på de tjockare kvinnorna är mer attraktiva. Problemet är egentligen inte huruvida någon är smal eller inte utan den fixering vid och uppfattning av sin vikt som personen har.
Det finns ett sätt att tala om smala kroppar som jag tror är högst problematiskt. En av kommentarerna till bilden lyder så här
“I used to have a body like Keira and couldn’t understand why guys would say I was hot. I had hardly any boobs, no hips and bony. I thought I looked gross. I think curves are way more womenly and sexy.“
Det talas om den riktiga kvinnan. Den riktiga kvinnokroppen som fanns förr. Att den på det sättet blir ett ideal som skapar ätstörningar blundas det för. För allt skulle lösa sig om kvinnan bara var så där riktig och naturlig.
Då och då går jag in på sidan Kroppsbilder och läser människors upplevelse av sina kroppar. Där om någonstans blir det tydligt för mig att problemen finns där oavsett om det handlar om en kropp som klassas som något för smal eller något för tjock. Genom att inte befinna sig i den där mittengräddfilen av perfekt vikt så blir kroppen egendom åt andra. Den får kommenteras och problematiseras. Den får inte vara ifred. Och allra värst verkar ångesten vara hos de personer med kroppar som befinner sig något under medelvikt.
Det finns inget egenvärde i vikt. Det värdet är något som vi konstruerar genom synen på den friska, den sexiga och den attraktiva kroppen. Jag funderar på vad som är lösningen på det problematiska förhållningssätt som vi skapat till kroppen. Min tanke är att ett av problemen har med omvandlandet av hälsa till siffror att göra. Kanske kan en parallell dras till högt blodtryck, eller högt kolesterolvärde. För många personer är blodtryck något som stiger med åldern, ändå är just högt blodtryck en folksjukdom som vi flitigt medicinerar. Kanske behöver vi bredda upplevelsen av kroppen, upplevelsen av en acceptabel kropp. Istället för att på ett nästan matematiskt sätt förhålla kroppar mot varandra kanske vi ska se till individens upplevelse av sin kropp och upplevelsen av hälsa.
Vad som stör mig ytterligare med bilden är att den ger en illusion om förändring. Att vi gått från en punkt till en annan mycket värre. Egentligen kanske ytterst lite förändrats, vi värderar fortfarande människor utifrån kroppar. Personerna på bilden kunde lika gärna varit män. De är lika utsatta i skapandet av den friska önskvärda kroppen. Kroppens utrymme i vår kultur är både för stort och för litet. Det är för stort i den betydelse som vi tillskriver vikt och kroppsform och det är för litet i det utrymme som finns för variationer.
Frågan
When did this become hotter than this?
ställs när vi egentligen kanske har mer nytta av att fråga oss när vi ska sluta skapa ångest kring våra kroppar, ätstörningar och den där känslan av att aldrig vara riktigt nöjd oavsett hur mycket eller lite du väger. När vi ska sluta värdera människor utifrån deras kropp.
En kort period i mitt liv, ja knappt ett år, hade jag ätstörningar. Jag har visserligen haft en skev kroppsuppfattning och nojor kring mat/vikt sen tidiga tonåren men vid 19 års ålder bestämde jag mig för att göra något åt “problemet” problemet som jag såg det var inte att jag hade en övervikt utan att jag hade en bmi som låg på kanske 21 när jag “borde” ha en som låg på max 19, inte för att någon hade sagt att jag var för tjock och borde gå ner i vikt utan för att det var ju där ungefär som alla kvinnor som ansågs vackra av omgivningen låg, på film och i reklamen fanns det ingen som hade sådär bulliga lår som jag hade, ska man vara snygg så skulle det finnas en lite glipa mellan låren när man stod med benen tryckta mot varandra, det såg man ju överallt. Detta skapade en tydlig ätstörning hos mig, inte bara den där “normala” fixeringen kring mat som de flesta i min ålder hade utan en ätstörning som märktes av omgivningen, jag gick ner drastiskt i vikt och blev smalare än kiara knightly. När folk sa till mig med oroliga ögon att “Åh, vad smal du har blivit, mår du bra?” njöt jag bara, det var ju ett tecken på att jag lyckats.
Klart att inte påpekanden från omgivningen hjälper personer med en ätstörning att komma förbi den, men det hade helt klart hjälpt om fler kroppsformer hade visats i allmänheten och betraktats som vackra. Klart att ett ideal inte behöver vara bättre än ett annat men det finns en orsak till att det är mer politiskt korrekt att kommentera smala kroppar än tjocka, det finns ett smalhetsprivilegie som gör att de som är smala ses som bättre och snyggare än de som är tjocka, hellre för smal än för tjock tänker många medan andra vill väga upp normen genom att racka ner på den. Jag tycker givetvis att att man aldrig ska kommentera någons utseende negativt oavsett hur personen ser ut, men vi får inte glömma att detta privilegie finns och därmed tro att för smal och för tjock anses vara lika negativt eller till och med att smal anses värre eftersom fler kommenterar ditt utseende när du är för smal. Jag har aldrig varit tjock, jag har varit mager och jag har varit/är normalviktig, men jag har aldrig tagit illa upp av kommentarer av typen “det ska vara lite kurvor på kvinnor, inga benrangel”, inte ens när jag själv var ett “benrangel” tog jag illa upp av sånt. Varför? Jo, för att jag visste att oavsett vad andra sa var min kropp närmare idealet och mer åtråvärd i väldigt mångas ögon, även om jag aldrig har fått så många negativa kommentarer (och oroliga blickar) om mitt utseende (framförallt av kvinnor) som när jag vägde 46 kg, så har jag heller aldrig fått så mycket uppskattning, blickar och uppmärksamhet från män som då, jag blev till och med visslad efter vilket jag aldrig blivit förut varken då eller efteråt, att män skulle föredra kurvor var inget jag direkt märkte av, tvärt om.
Vad vill jag då säga med det här? Jo, jag tycker att du har rätt i att vi inte ska ersätta ett dåligt ideal med ett annat, men jag tycker att du blundar för hur priviliegad man faktiskt är som smal, även då man är “för” smal. När jag var smal var jag nöjdare med min kropp, men den fokus på kroppen som krävdes för att fortsätta vara lika smal (genom träning och undvikande av mat) gjorde att jag ändå fick mer nojor och kroppsångest än jag har nu, inte för att jag var smal i sig utan för allt som krävdes för att hålla mig smal.
I sanning.
Intressant! Saga, detta är ett briljant inlägg! Njöt av läsningen.
Angående Lo’s kommentar; jag tror inte det smala privilegiet kan inte stickas hål på med hjälp av positiv särbehandling av de som är lite större. Jag är själv lite kraftig och jag vet hur det känns att inte ha den kropp som förväntas. Men jag tror att denna bristande logik kan jämföras med ambitionen att lösa könsmaktsordningen genom att befästa kvinnan som norm (som under 70talets radikalfeminisms-era) – det blir kontraproduktivt. Det implicerar att något måste vara “det bästa”. Varför måste det det?
Det finns lika många uppfattningar om vad som är attraktivt som det finns människor, och att försöka putta upp något på en topp just för att det varit underordnat känns inte rimligt. Ideal verkar finnas för att människor konsumerar mer när de upplever sig själva som otillräckliga. Därför är det ganska godtyckligt vad som lyfts upp och premieras. Förhoppningsvis kan vi lämna utrymme åt den queera kroppen i framtidens samhälle, där gränsöverskridande könsidentitet och sexualitet kan praktiseras ostört, och där kroppen inte blir allmän egendom.
Jag måste nog dela med mig av min egen personliga erfarenhet jag med, som svar på Los. Jag har också alltid varit mycket smal, och fått höra det från min omgivning. Som tonåring hade jag extremt mycket komplex över min raka figur och fullkomliga brist på tuttar, som jag upplevde det då så var det BRÖST som var idealet, inte SMALHET. Det här sitter kvar såtillvida att jag har liten (emotionell)förståelse för hur någon kan vilja svälta sig så mycket att brösten försvinner, även om jag nu i vuxen ålder insett att det finns killar som gillar även små tuttar, och att smalhet verkligen är priviligerad. Jag har inga kroppskomplex nu, just därför kanske, men det hindrar inte att jag hade det som ung..
I övrigt håller jag med om inlägget, är så otroligt trött på att se folk göra ogenomtänkta hyllanden av den “riktiga” kvinnokroppen, yppig och kurvig, och tycka att de gör en insats för kvinnor..
Jag har också alltid varit smal och fått många negativa kommentarer om det. Folk som sagt att jag hade varit riktigt söt om jag bara hade haft lite mer fett på kroppen och liknande. Mina komplex har alltid varit åt andra hållet, att jag varit för smal, och det blev absolut en del av min självuppfattning, att jag skulle dölja min kropp. Jag förstår också att det är ett privilegium på sätt och vis, och att det är ohälsosamt att vara för smalt (det märks nu när jag väl har lyckats gå upå i vikt), men det är inte okej att klanka ner på någons utseende oavsett. Jag förstår om man bryr sig, om man är orolig, men att oprovocerat säga att någon är för smal är ju att säga att någon är ful. Det gör man inte.
En annan del av problemet hittar man också om man ser på män istället för kvinnor. Min bror har också alltid varit lika smal som jag, och fått höra det från så många. Han har verkligen kämpat för att gå upp i vikt, gymmat som en galning, druckit proteindrinkar och ätit jättemycket för att vågen ska visa mer. Han är aldrig nöjd med sin vikt. Men av alla andra betraktas det som helt okej beteende, jämfört med min syster som hade bulimi. Idealet hos män eller pojkar ligger lite mer mittemellan, absolut inte liten och tanig men inte heller tjock. Muskler spelar större roll, men man ser vilken effekt det får av att bara flytta idealet någon annanstans. Det löser verkligen ingenting, framför allt inte om det blir tabubelagt att prata om sin kroppsuppfattning och skeva ideal för att man anses ha den kropp som är eftersträvansvärd. Det är ju trots allt där en stor del av problemen finns – inte hos folk som är över eller under idealet, utan de som är där men fortfarande ser på sin kropp som för stor/liten.
tACK fÖR Ditt MAIL<3 BLev MyckET Glad=)