Den är kommentaren på min Facebooksida till inlägget om relationer och socialt samspel fick mig att fundera över hur mycket identitet som ryms i rollerna som singel eller en person i en relation. Inte enbart då i förhållande till den som vi valt att dela vårt liv med utan även i förhållande till vår omgivning. Spännande tyckte jag.
“Nyckeln till detta tror jag är att förstå hur starkt parförhållandet definierar självbild och identitet hos många. Man axlar den rollen man ser/tror sig själv vara och det definierar förståss alla sociala sammanhangs utgångsläge. Sociala sammanhang är, vad jag tror mig märkt, för ovanstående “många” främst ett sätt att hitta en partner på. Har man redan en finns det inget behov för umgänge annat än med de redan frälsta (paren).
Hör bara på detta som en bekant sa till mig:
“-Vad ska jag med facebook till, jag har ju sambo”.
.. jag vet inte vad jag ska säga 😀
Tror det är en blandning av lika delar mellan hot som du skriver, ängslighet och ointresse. Hot, om singeln lever ett lyckligt liv är det förståss ett existentiellt hot mot parhalvans självbild, är verkligen parförhållande det enda rätta då singeln verkar ju lycklig? Ängslighet, om inte plats och personer är uppgjorda i förväg tror man att partner kommer bli svartsjuk eller arg (dålig tillit). Ointresse, jag har ju redan en partner, varför ska jag gå ut och träffa folk?
Hade jag fått en hundring varje gång jag hört “min pojkvän” inom två minuter i ett samtal med någon nyfunnen tjej på en fest så hade jag inte behövt betala räntor till banken nu. Ja men förlåt jag ville bara snacka lite, det är ändå lite roligt. Eller? När jag möts av detta kompakta snackmotstånd från parhalvorna inkräktar det ju till slut på min egen bild av världen. Det kanske inte är roligt att bara snacka lite? Jag kanske inte ska gå på den där festen… där är ju bara såna par och parhalvor.
Är det tidiga definierandet av partnerskap i samtal med nyfunna människor bara en stängd dörr då? Nja nej inte helt. För andra parhalvor fungerar det ju. Då har man samma världsbild och samma snack. Men för singlar är det hemskt exkluderande vilket är bara så tråkigt. Ifall man inte är singel och relationsterapeut, förståss. $$$
Nu ska jag gå hem till mina höns och se att de har det bra i kylan. De nekar då aldrig ett snack! kluck!”
Det här är så sjukt intressant! Kopplingen identitet och parrelationer behöver verkligen utforskas mer!
Som jag upplever det så är de där “många” ofta tillsammansrelationsberoende. Det jag upplevt är att personer som definierar sig själv som “oss” och ramar och rutar in sitt liv efter den där tvåsamheten (parmiddagar ftw) också ofta verkar sakna allmän självständighet. Kanske väljer människor med lite lägre självständighet väldigt ofta den enkla tryggheten före det osäkra som kräver eget ansvar? Och därför inte riktigt känner sig “fullständiga” utan en bättre hälft vid sin sida..? (och därför inte heller är singlar särskilt längre perioder i sträck (och samtidigt gärna misstolkar trygghet för kärlek?))
Nu kanske min hjärna spårar ur helt men jag har bla sett det som ett problem som feminismen® behöver sätta tänderna i mer då jag upplever det som att människor i tillsammansrelationer har en benägenhet att knappt alls utveckla sin självständighet – och då särskilt kvinnor. Jag tänker bla att “vårda” tillsammansrelationen, hem, familj, osv (könsroll kvinna) i större omfattning ger sämre förutsättningar för att utveckla sin självständighet (nåde i som utanför en tillsammansrelation) än tex fokus på sin egen karriär (könsroll man).
…och utan självständighet är benägenheten att ifrågasätta auktoriteter mindre (chefen, ens partner, patriarkatet, staten, what not). Svårare att förhandla om högre lön med chefen, kräva fokus på offentlig barn/-äldreomsorg från politiker då eller ens skilja sig.
Jag tänker också att det finns kopplingar mellan “min pojkvän”/”min flickvän”-kommentarerna och något jag upplever som ett hinder i vänskapsrelationer jag själv har med heterosexuella kvinnor. Det jag upplevt är att det finns en “risk” för något sexuellt öht och att det, när jag tagit upp problematiken med några av dessa vänner, upplevs som ett sexuellt hot. Dvs att tom jag som nära(!) vän upplevs som ett sexuellt hot – eftersom jag är (heterosexuell) man och de (heterosexuella) kvinnor.
Något jag själv inte upplever i alls lika stor omfattning när jag hänger med flator.
(nä, män har inte alls lika mycket att tjäna på jämställdhet *cynisk anm*)
Så det heterosexuella hotet tror jag också på, alla dimensioner av det. Men det rotar sig troligt i samma sak som allting annat – maktobalansen mellan könen/könsrollerna och det konstanta potentiella hotet från oss de vita heterosexuella männen (makten).
Att sedan som delaktig i en tillsammansrelation ifrågasätta de särskilda sociala regler som finns i en sådana är lika problematiskt som att ifrågasätta andra sociala regler. Gissa om jag fick problem från mitt ex när jag dissade parmiddagar och andra allmänna fester med överrepresentation av parkonstellationer.