Bild från http://29.media.tumblr.com/.
Jag reser själv. Ensam. Första dagen är en vän som det senaste året bott i Berlin kvar i staden och hon tar mig till spännande nya ställen. Ett ställe där den senaste tyska hiphopen skapas. I en källare. Vi blir ömsom hånade ömsom raggade på. Det är roligt och vi spelar de sämsta partierna Yatzy någonsin i mitt liv.
När min vän har lämnat staden går jag för första gången i mitt liv ensam på restaurang. Ett ställe i Mitte med gudomlig schnitzel och god öl där jag varit tidigare, på en annan mindre ensam resa. På dagarna ska jag skriva, men på kvällarna vill jag gärna ha sällskap. På restaurangen sitter två svenska killar bredvid mig. Jag avslöjar mig inte utan sjunker ner i min bok. Plötsligt vänder sig en av killarna mot mig.
– Are you swedish?
Jag svarar jakande och han berättar att han är god vän med en av mina närmsta vänner. Han har sett mig på Facebook och kände igen mig. Jag flyttar över med min schnitzel till deras bord och trivs med sällskap. Det var kanske inte meningen att just den här gången skulle bli mitt första ensamma restaurangbesök.
Min nyfunna vän har tillbringat 24 timmar i Berlin och ska strax tillbaka till Stockholm. Jag vänder mig därför mot hans vän, vad ska du göra i kväll undrar jag och får till svar att han ska hem till sin flickvän. Kanske är det inget märkligt med det svaret, men när jag inom 24 timmar får höra från en annan bekant att han har otroligt mycket att göra på jobbet och i skolan och överallt annars blir jag lite ledsen. Jag berättar för en vän via Skype. Hon säger
– Men alltså en förklaring kan ju vara att han har flickvän.
Jag förstår att jag inte har någon plats där de där flickvännerna är. Det är intressant tycker jag. Talar med en äldre släkting om det, hon trodde att det handlade om en generationsfråga, att det var annorlunda i min generation. Kanske inte. Hon har själv upplevt hur singelskapet blev en missad entrébiljett till många sociala sammanhang. Andra jag känner har berättat samma sak. Som singel är du naturligt ett hot mot monogamin och tvåsamheten. Som att din rena existens är ett ifrågasättande av den. Fast du bara ville hänga.
Jag frågar mig själv hur många sociala kontakter, vänskaper och äventyr som missas med just ordet flickvän eller pojkvän. En vän till mig försökte länge att införa ett system där ingen skulle presenteras som flickvän eller pojkvän. För honom var det viktigt att alla fick vara de unika individer som de var, oavsett vem de var ihop med. Jag hade gärna träffat mina nyfunna vänners flickvänner. Eftersom de hittat varandra så skulle de säkert varit intressanta och spännande människor att lära känna. Nästa gång kanske. För förutom att det blir heteronormt så blir det också lite tråkigare.
Va tråkigt när ” att ha flickvän/pojkvän ” blir det samma som att jag kan inte göra roliga saker tillsammans med någon annan som inte själv är i en relation. Själv försöker jag motarbeta detta i min relation. Jag är förlovad och min kille bor i Tyskland samtidigt som jag bor i Lund. När vi var tvungna att sära på oss för att bo på olika platser gjorde detta att tilliten till den andra personen automatiskt ökade men också mängden personer som man umgicks med, singlar som personer i relationer. Jag älskar denna känsla av öppenhet, tillit och självständighet i relationen. kanske något som man vill eftersträva i en relation?
Känner väl igen mig. När jag efter ett långt äktenskap blev singel upphörde alla parmiddagssittningar, kulturella besök etc. Det var ett fåtal vänner i parrelation som fanns kvar. Lösningen blev att hitta andra singlar att umgås med. Många vittnar om samma sak.
Är dock osäker på om det är jag som kvinna som utgör ett hot. Jag vill ju inte åt deras män. Eller om det är att min livsstil som utgör ett hot. Jag gör vad jag vill, när jag vill och (nästan) med vem jag vill.
Jag har varit mer eller mindre singel i flera år. Det var en tid när jag var yngre då flickvän-kommentaren förekom extremt mycket och manskompisar med partner inte kunde umgås med mig på ett normalt sätt, jag blev inte ordentligt presenterad etc etc – vilket skapade misstänksamhet mot mig. Jag tänkte mycket på det då, och var arg över situationen, det drabbade mig som singeltjej mer än singelkillar – kanske för att det förväntas att tjejer ska vilja bli ihop i större utsträckning – eller att man som singelkvinna skulle vara någon slags fri och okontrollerbar femme fatale.
När jag läste ditt inlägg kom jag att tänka på att det var längesen jag upplevde det du skriver. Vet inte vad det beror på- kanske att jag blivit äldre, eller att jag vant mig, eller att jag fått en öppnare umgängeskrets där jag nästan alltid känner mig välkommen fast det är mest par och en massa barn på g etc. Eller att jag numera mest har väninnor – det har visat sig vara ett säkrare kort just pga flickvännerna. Eller helt enkelt att de killar med flickvän jag möter/umgås med är så säkra på sina relationer att de inte har behov av att demonstrera dem.
Men överhuvudtaget är det intressant att leva som singel – inte minst för att man är del av en förbisedd samhällsgrupp. Trots att det borde vara tvärtom, jag är inte föräldraledig, vabbar inte, är en flexibel anställd, betalar mer pengar för allt.
Att ha eget företag är också mycket riskablare, de flesta frilansar jag känner har en partner med en fast bra lön – och måste inte alls bygga upp samma ekonomiska reserver.
[…] är kommentaren på min Facebooksida till inlägget om relationer och socialt samspel fick mig att fundera över hur mycket identitet som ryms i rollerna som singel eller en person i en […]
[…] är kommentaren på min Facebooksida till inlägget om relationer och socialt samspel fick mig att fundera över hur mycket identitet som ryms i rollerna som singel eller en person i en […]