Jag sitter högt upp i ett hus i ett dimmigt Morgonmalmö och läser raderna
Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika lite sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!
I fredags hade vi en heldag om parterapi på KBT-utbildningen. Vår föreläsare lyfte acceptans som en del som saknats i traditionell parterapi. Att enbart rikta in sig på beteende eller tankar är inte tillräckligt. Acceptans är ett begrepp som hör till den tredje vågen av kognitiv beteendeterapi. Att acceptera kan innebära att du exempelvis känner psykisk smärta och genomför det där jobbiga samtalet, i förhållande till att känna psykisk smärta och använda den som en anledning att inte genomföra samtalet. Det är möjligt att känna svåra känslor och ändå leva livet, eftersom livet till stor del består av mer komplexa känslor är ett tillstånd av ständig lycka. Genom att acceptera att lycka inte är ett normaltillstånd och att acceptera lidandet som livet ibland innebär så förändras något i vårt förhållningssätt till det.
Vår lärare berättar att just acceptans är något som många terapeuter själva använder sig av. Min vän säger bestämt till mig på tåget – det är möjligt att vara livrädd för att bli sårad och gå in i relationer. Jag tänker också att acceptans kan bli ett sätt att motbevisa oss själva i olika föreställningar som vi har om vad som fungerar och inte fungerar. Dagen med parterapi är underhållande. Klassen delar frikostigt med sig att egna exempel.
Vi talar om inkludering och exkludering. Om föreställningar om kön och vilka roller vi tar i relationer och vad det kan bero på. Begreppet polarisering är intressant, genom den processen förstärks konflikten mellan parterna ytterligare och lidandet ökar. Exempelvis i ett par där temat för konflikten är närhet – distans, den ena parten strävar efter närhet medan den andra gärna vill hålla en viss distans. I polariseringsprocessen närmar sig då parten som vill ha närhet den distanssökande parten ytterligare, vilket då leder till att parten som vill hålla distans ytterligare drar sig undan. En klok person jag känner formulerade en gång det som att distanspersonen helt enkelt inte får tid att längta.
Att leka med tanken vad som skulle hända om personen som törstar efter närhet skulle backa lite är intressant. Jag funderar på om vi inte allt för sällan leker med våra roller. Vi hamnar lätt i en bild av oss själva som statiska på olika sätt. Jag gillar ju närhet och hen vill ha distans.
Åter till Hjalmar Söderberg, för jag tror att det ligger något där. Acceptans handlar inte om att stilla acceptera sakernas tillstånd, att inte välja sin partner eller sin livsväg. ACT, acceptance and commitment therapy, innehåller även en del som går under benämningen värderad riktning. Individen formulerar värden att arbeta mot, exempelvis jag vill ha en kärleksfull relation, men i strävan efter dessa värden så använder vi oss av acceptans för att inte stånga oss blodiga. Kanske väljer vi inte vårt öde, men vi formar det genom livet vi lever och det kan vi välja att göra som passiva åskådare eller som aktörer. Vi kan också välja att vila en stund i de svåra känslorna istället för att tillbringa all vår tid i flykt från dem.
Bra skrivet Saga!
Som vanligt drar jag paralleller till mina egna erfarenheter.
Jag har varit i ett förhållande där jag, som vanligtvis är en närhetsperson plötsligt fann mig i distans-rollen och dåvarande sambon var närhetspersonen. Jag har undrat mycket över hur det kom sig att det blev så. Min hobbygissning är att hans närhetsroll var starkare än min. Vi hade även olika syn på längtan. Jag kan tycka att det är skönt att känna längtan, medan längtan för honom var oerhört smärtsamt och skulle undvikas till vilket pris som helst. I mitt fall håller jag helt med din kloka vän Saga,
jag fick inte tid att längta.. eller rättare sagt jag fick inte tid att längta till, det blev istället en längtan ifrån.
Tack för dina tankar Mimmi. Intressant att du belyser det dubbla i längtan. Och att rollerna som vi ganska stereotypt talade om på lektionen också är i förhållande till den vi är med. De är inte statiska utan skapas också i samspelet. Lite hoppfullt det också, i kontrast till lättheten att hamna i polarisering och tänka att jag är en viss roll. Jag vill fortsätta diskutera detta nästa Karlstadgång. Fint med en föreläsning som väckte så många tankar.
Stort tack för det här inlägget Saga.
Acceptans är en tankesätt som alla människor skulle vinna på att lära sig mer om tror jag. Här en fin text, i ett annat avseende, men på ngt sätt med samma grund:
http://www.dn.se/nyheter/asa-beckman-vid-en-punkt-maste-man-borja-acceptera
Tack Julia! En mycket stark text. Jag funderar på de subtila skillnader som jag tror att ett accepterande tankesätt gör med människor. Som intentionen att acceptera, även om vi inte alltid lyckas fullt ut, skapar. Den här terminen på kbt-utbildningen har vi talat mycket om acceptans och jag tror verkligen på tekniken i terapeutiska sammanhang.
Ja, acceptans verkar ligga i tiden (dvs, något slags fördröjning för att det ska gå från evidensbaserad behandling till friskvård för allmänheten, typ som mindfulness). Jag hoppas att det inte innebär att det avfärdas av blasé och högljudda tyckare, som avfärdar alla förslag till konstruktiv förändring som sekteristiskt och förenklande flum och därmed väljer passivitet. Har du bekantat dig med Marsha Linehan, Saga? Tror det är hon som säger något i stil med att skillnaden mellan smärta och lidande är att vid lidande accepterar vi inte smärta som en oundviklig del av livet. Har varit en behändig distinktion för mig.
Lite grann under ACT-föreläsning. Det är en intressant definition. Sätter också fingret på komplexiteten i dessa förhållningssätt, de kan förefalla enkla vid första anblick, men det finns oändligt med utrymme för att problematisera och definiera dem. Det är viktigt tror jag.
Borde skrivit acceptera smärta som en del av livet. Skillnaden är viktigt.
Åh det här tycker jag verkar himla intressant, jag skulle gärna läsa mer om det, och hur man rent praktiskt gör för att acceptera verkligheten! Jag pluggar inte psykologi eller något sådant, men är intresserad av personliga skäl. Läste på en sida om sorg att man förr eller senare börjar arbeta MED omständigheterna istället för MOT dem, och det lät väldigt vettigt, och verkar anknyta till det här?
Hur gör man om ett accepterande innebär konsekvenser som man inte önskar? Alltså om själva akten att acceptera att något inträffat för en själv innebär att man agerar/reagerar på ett sätt som man inte vill (eller konsekvenserna av den reaktionen är kanske vad man inte vill)? När det gäller döden finns det ju inte mycket att göra, men i relationer? Jag inser att det här blir himla otydligt men tar ett exempel (det är inte tjejen i filmen som skrivit brevet): min partner har varit otrogen mot mig, om jag accepterar att detta skett innebär det att jag måste lämna honom därför att det för mig är oförenligt med den relation jag vill ha att vara otrogen och oförenligt med min självbild att vara “bedragen”. Jag vill inte lämna min partner, jag vägrar acceptera vad som skett och fastnar i “om inte” och “om bara”. Vad göra? Vad är nästa steg av acceptans? När har man accepterat så mycket att man gör våld på sig själv?
Det här är ju en himla konkret frågeställning, men jag är intresserad av ett mer generellt resonemang..
Vad roligt att du tyckte att det lät intressant. På utbildningen läser vi just nu den här boken http://www.bokus.com/bok/9789127114920/sluta-grubbla-borja-leva/. Jag tror att du skulle hitta många intressanta resonemang i den att använda i ett resonemang kring din fråga. Det du lyfter, vad som är att acceptera så att man går emot de värderingar som man satt upp för sig själv är viktigt att resonera kring. Jag tror att det är svåra och viktiga frågeställningar som vi hamnar i då. Viktigt är då att ha formulerat för sig själv vilka värden som man tycker är viktiga och sedan fundera över vilka kompromisser som känns ok. Hoppas du kan hitta boken någonstans. Skulle vara intressant att diskutera mer vad du tycker om den.
Jag känner igen så mycket i det du skriver. Jag lever i ett förhållande där det finns en obalans vad gäller närhet och distans. För mig är distans en försiktighetsåtgärd och ett tillstånd vilket leder till en sambo som fullständigt överröser mig med närhet. Ju mer jag drar mig undan desto mer orolig och rädd blir han. Det vore intressant att ta upp den diskussionen med honom om detta.
Funderar också över detta med acceptans och förmågan till detta. Kanske handlar det om tillit också. Tillit till att våga släppa taget. //L
[…] inlägg om ACT och […]