Hej, jag läser dina inlägg med intresse, men lesbiska relationer, feministiska genus-analyser och RFSL/HBT-perspektivet blir ganska begränsat och tröttsamt. Vi heterosexuella män har också behov och intressen.. tex. så ökar andelen ofrivilligt ensamma män (kvinnor) i vårt samhälle. Detta samtidigt som lesbiska/ensamstående kvinnor skaffar barn på egen hand… (som det vore en social rättighet!). Män har sämre psykisk och social hälsa, självmord, ensamhet, hemlöshet etc., män är förlorare på många plan. En blogg som denna borde ha ett mer vidsynt och öppet anslag.
Jag får den här kommentaren från signaturen JF och känner ett behov av självrannsakan. Mycket för att jag senast för någon vecka sedan berättade att jag har ett stort intresse för manlighet/maskulinitet och sexualitet.
Kritiken JF lyfter handlar delvis om att mina inlägg skulle förfördela heterosexuella män. Jag kontrollerade därför vilka de inlägg som är synliga på bloggens första sida, dvs femton stycken, handlade om. De två första inläggen är mycket riktigt inlägg om karaktärer som kan definieras som kvinnor. Vi har tjejen i musikvideon och Saga i bron. Ett inlägg handlar om författaren Michel Houellebecq och artisten Färska Prinzen, båda män. Efter det följer elva inlägg som jag anser är könsneutrala, de handlar exempelvis om den sexologiska professionen, om barns sexualitet, om singelskap och om att ta tid för sex. Ett inlägg handlar om musor och groupies. Sidan avslutas med ett inlägg om just manlighet och sexualitet, utifrån Lars von Triers Melancholia. Ett inlägg där jag självkritiskt resonerar om det fokus som läggs på de kvinnliga karaktärerna i filmen. Så i fråga om utrymme på bloggen så tycker jag inte att heterosexuella män är mer förfördelade än några andra.
Jag tycker dock att JF’s beskrivning av den heterosexuella mannens identitet är intressant. I höst gick ett antal uppsatser på masterprogrammet i sexologi upp till opponering och en av dem kretsade just kring maskulinitet och sexualitet. Jag har hört att uppsatsen beskriver en manlig sexualitet i kris och jag lovar att dela med mig av innehållet när jag läst den. Samma negativa tongångar kring mannens öde hade den artikelserie i SvD som jag refererade till då jag skrev om männens roll i filmen Melancholia. Jag diskuterade för några dagar sedan manlighet och identitet med en kvinna och hon lyfte ett intressant perspektiv. Hon beskrev hur kvinnans identitet under de senaste hundra åren färgats av positiva händelser som ökad frihet och större möjligheter. Mannens identitet däremot har färgats av en förlust av makt och jag tror att det är den förlusten som skulle kunna ligga bakom den negativa utveckling som den manliga identiteten går till mötes på vissa plan. JF beskriver exempelvis männens sämre psykisk hälsa, självmord, ensamhet och hemlöshet. Män beskrivs som förlorare på många plan, men jag tror inte att det är hela bilden. För frågan är om en manlig identitet som var skapad i skenet av kvinnans maktförlust verkligen gav män bäst förutsättningar.
För efter min och kvinnans diskussion kring manlighet och identitet så slår det mig vad som pågick i rummet samtidigt som vi förde diskussionen. På golvet läste min vän för sin dotter och brorsdotter. I rummet bredvid packade brodern ner deras övernattningssaker och jag tänkte att här har vi de positiva konsekvenserna av den stundtals smärtsamma samhällsutveckling som vi mött de senaste hundra åren. Äntligen har vi en generation som får lov att vara pappor med sina barn, inte bara till dem i form av ekonomisk försörjningsplikt och erkänt faderskap. Jag såg dokumentären Han tror han är bäst förra veckan. En dokumentär som till stor del kretsar kring socialt arv och vad det kan innebära för individer. Jag tror att just socialt arv är något som har färgat rollen som pappa längre än vi velat erkänna, bara en eller två generationer bort möter vi pappor som varit föräldrar på avstånd till sina barn och det har tagit tid för papporna att närma sig barnen.
Det beskrivs en manlighet i kris och de senaste månaderna har jag funderat mycket över just ordet kris och vad det innebär. Ofta får ordet bära en negativ innebörd, men en kris, livskris, leder ju ofta vidare. Vi har stått och stampat ett tag, till sist brister det och krisen är det som för utvecklingen vidare. Krisen kanske kommer att kräva traumabearbetning, människor tvingas hitta nya sätt att förhålla sig till varandra och det är komplicerat. När vi inte kan luta oss mot de väl invanda könsroller som tidigare generationer slagit fast tvingas vi själva definiera oss och det kräver arbete och uppfinningsrikedom. Ska vi i vårt förhållande vara monogama eller vill vi ha en annan form för vår sexualitet? Kanske vill vi inte alls leva tillsammans utan fylla livet med människor som vi inte har romantiska kärleksrelationer till?
JF, tack för din kommentar och för att jag fick svara på den. Den kritik som du lade fram om att jag skriver för mycket om homo- och bisexuella gör mig illa till mods. Om min blogg är något så är det för heteronormativ, vilket jag tror t ex beror på att mycket av den forskning jag refererar till är det. Mitt mål är inte att homo- och bisexualitet ska ta de tio procent som befolkningen statistiskt uträknat består av utan precis lika stor plats som heterosexuella tillåts ta i bloggen.
Ensamhet är ett mycket intressant ämne som jag avser att återkomma till. För övrigt får din kommentar mig att tänka på, utan ironi, en låt av Färska Prinzen där texten går så här
“Men det är fan synd om alla idag. Alla borde fan ha tröst, men ingen skriver mitt namn på nått jävla plakat. Och vem ska man skylla på när man är en vit man i sina bästa år, jag får inte ens jobb i handen och för mig finns ingen jävla ombudsmannen. För mig finns ingen jävla kvotering, ingen representant i nån jävla regering, inga debatter som främjar mina chanser till något annat än transport till anstalter. Kolla inga jävla sympatier, inga program på p3 om livet, ingen hjälp med nån jävla blankett fastän man inte fattar ett piss om det än“
För något år sedan hade jag en inläggsserie om heterosexualitet som du kanske skulle finna intressant. Här hittar du de olika inläggen.
Åh, vad bra du skriver Saga! Det är en fröjd att läsa. Jag tycker även att det är stort att du undviker att kommentera signaturen JFs ganska provokativa: “(som om det vore en social rättighet!)”. Själv blir jag förbannad… det är väl klart man ska få skaffa barn!! (tänker jag stridslystet) men sen börjar jag fundera … och inser att jag aldrig hört talas om en singel man som själv skaffat barn. Nu är jag inte arg längre. Det är bra att stanna upp och tänka till. Livet är komplicerat.
Tack Mimmi! Dina reflektioner kring barnlöshet är intressanta. Jag såg programmet Barn till varje pris på SVT häromdagen. Tror att det var Katerina Janouch som uttalade sig om det faktum att singelmän som har en stor barnlängtan är väldigt utlämnade och inte har samma möjligheter som singelkvinnor har. Janouch menade att det var en orättvisa som skulle accepteras eftersom så är livet, orättvist. Jag håller inte riktigt med där, som jag skrev så tror jag att våra nya levnadsformer kräver uppfinningsrikedom och nyfikenhet. Det borde inte vara en omöjlighet att hitta en lösning för en barnlös singelman som inte vill något hellre än att bli pappa. Kanske måste vi bara vara öppna för att relationen till barnets mamma inte kommer att se ut som i kärnfamiljen, utan vara en annan form av relation. Jag tror dock att detta redan händer för många, de provar sig fram för att hitta nya sätt att förhålla sig till varandra.
Saga; Tack för svar och intressanta länktips.
Jag inser att min kritiska och ganska negativa inställning till
HBT-frågor/feminism är delvis grundad i personliga erfarenheter av misslyckande som
man i förhållande till kvinnor.
Men jag uppskattar din vilja till samtal och en friare mansroll.
Vad skönt att du uppskattade svaret. Det är bra med en kritisk blick ibland.