Första gången jag läste Michel Houellebecq bodde jag i Paris i en etta på 25 kvadrat med två vänner. Sexskildringarna i boken var så explicita att jag bara läste när de andra inte var hemma. Jag chockades och fascinerades över hur han skildrade världen och förvånades över att jag fortsatte läsa trots att många av orden kring exempelvis kvinnan och hennes sexualitet var så provocerande.
En av mina närmsta vänner, en kvinna med fler högskolepoäng än den genomsnittlige doktoranden, spelar Färska Prinzen för mig för första gången. Hon ursäktar sitt nyfunna musikintresse upprepade gånger. Det är inte konstigt. Färska Prinzen sjunger att otäcka saker kommer ur hans mun och jag håller med. Texterna, delvis homofoba, våldsromantiserande, sexistiska och med pedofila inslag är på många sätt inte försvarbara. Ändå fångar han mig.
På omslaget till Houellebecqs bok Plattform väcks frågan om han är en moralist eller en amoralisk provokatör, för mig väcks samma fråga när jag lyssnar på Färska Prinzen. Det är med samma lite skamfyllda hjärta som då jag läste Houellebecq för första gången, som jag låter mina hörlurar pumpa ut Färska Prinzen. På samma sätt som jag kan tycka att Houellebecq kommer nära kärnan av vår sexualitet, så kan också att Färska Prinzen beskrivas göra det. Bådas skildringar av kvinnor, av människan, väcker motstånd hos mig, men de skildrar också en verklighet. Och vems ansvar är verkligheten? De som skildrar den eller de som lever i den och underhåller den? Eller skapas den i skildrandet?
Färska Prinzen provocerar med sina texter, han provocerar med skildringarna av en människosyn fjärran den som jag eftersträvar och sina sexskildringar som rör sig in mot det där geggiga realistiska som jag senast mötte i Charlotte Roches Våtmarker, det är fittor, kukar och porr. Han sjunger att han är kär i din mamma och han låter din mamma ha en sexualitet som inte är försiktigt stereotypt kvinnlig utan rå, direkt och bär push up-BH.
Vad är sex? Hur skildrar vi sex? Jag funderar på om det kanske fyller en funktion att skildra sex så direkt och rått som både Houellebecq och Färska Prinzen gör. Vi möter ofta kulturellt tillrättalagda skildringar av sexualiteten. Samhället sägs vara sexualiserat, men det som skildras är ofta en sorts sexualitet med blanka hårlösa ben och snabba filmsamlag utan förspel. Inte den ibland naiva, ofta råa, ibland intensiva och inte sällan svårfångade sexualitet som livet kan bjuda på.
Tänk om Färska Prinzen inte fanns, tänk om Michel Houellebecq inte fanns, tänk om världen som de skildrar inte fanns? I min brevlåda ramlar Intimitetens omvandling av Anthony Giddens in, en bok som jag träffade på redan på grundkursen i sexologi. En bok som jag tror skulle vara passande i en analys av både Michel Houellebecq och Färska Prinsens texter. För vad är det som de båda skildrar, om inte just intimitetens omvandling.
[…] som kvinnor. Vi har tjejen i musikvideon och Saga i bron. Ett inlägg handlar om författaren Michel Houellebecq och artisten Färska Prinzen, båda män. Efter det följer elva inlägg som jag anser är könsneutrala, de handlar exempelvis […]