Jag är arton år och kvinnan mittemot mig, med små servetter i en pappask, ser på mig och säger
– Det finns ju en massa fantastiska människor i världen som inte blir tillsammans fast de skulle kunna bli det, så är det bara, men de är ju lika bra även om de inte är tillsammans.
När jag läser En dag vill jag klippa in kvinnan i boken. Hennes realistiska och praktiska syn på våra så oändligt komplicerade känslor skulle kanske ge historien en helt annan vändning, men sedan tänker jag på mötet, på mina möten. På hur livet kan förändras i ett möte, på en lunchrestaurang, i en föreläsningssal, på en flygplats och på hur jag inte skulle vilja vara utan dem.
Det är när jag hittat sommarens lugn som jag börjar läsa En dag av David Nicholls. Boken får mig att fundera över just stunden då människor möts och perfektionen som finns i det mötet. Innan vi hunnit smutsa ner kontakten med för många ord, eller ett maktspel, eller en för noggrann redogörelse av vad vi vill med relationen. Det är nästan ett under att bara mötet blir av. Så många variabler kan påverka det, varför är vi från början på platsen, ser vi den andra människan och möjliggör mötet? Stämmer de sociokulturella markörerna i den utsträckningen att vi vågar oss fram? Är vi ens på rätt plats i världen?
En dag blir som en limbo för mig. Kanske är det den kognitiva beteendeterapins praktiska accepterande av sakernas tillstånd som under min utbildning färgat mig och på sätt och vis förstör läsningen av romanen för mig. Jag sträckläser i alla fall, men det blir inte mer än en flyktig strandbok, kanske senare. För i nuläget hade jag hellre stannat i perfektionen när Emma och Dexter möts, med de oändliga möjligheter som ett mellanmänskligt möte innebär, men precis som livet så fortsätter En dag och mötets perfektion varar bara i några flyktiga timmar. Samtidigt sätter En dag fingret på det fantastiska att det bara krävs just en dag, ett möte, för att allt ska förändras.
Svenska Dagbladets recension. Bokhoras.
Leave a Reply