En vän länkar till Mail Online och en artikel om Tom Fords modell i Vogue, Thylane Blondeau. Blondeau är tio år gammal och på blanka sidor ligger hon på en bädd av leopardmönster värdig en Hollywoodfru iklädd blanka guldstilettklackar. Jag googlar fram fler bilder och Blondeaus putande läppar och Brigitte Bardotinspirerade frisyr möter mig bland sökresultaten.
Exploateringen av tioåriga Blondeaus kropp anser jag är ett bra exempel på hur barns sexualitet kapas av vuxenvärlden. Jag har tidigare skrivit åtskilliga texter om hur barn har rätt till sin egen kropp och sexualitet, utan att vuxenvärldens inblandning. Om jag skulle publicera bilderna på Thylane Blondeau här på bloggen skulle jag medverka i den stöld av Blondeaus sexuella uttryck som Tom Ford initierar i Vouge. Tidigare i sommar läste jag i Sydsvenskan artikeln Pussar förbjudna för barnen på danska förskolor. Bakom påståendet ligger rapporten Doktorleg i børnehave. En rapport som framställts just på grund av okunskapen kring barns sexualitet och sexuella uttryck. Forskarna bakom rapporten säger på hemsidan att
“i mener, at området er stærkt underbelyst. Man risikerer at begrænse sunde og alderssvarende lege og adfærd hos børn. Men man risikerer også, at man på baggrund af manglende viden ikke at opdager og hjælper de børn, som udviser tegn på afvigende adfærd, eller som har symptomer på at have været udsat for krænkelser,”
Att danska förskolor konstruerar regler som riskerar att skuld- och skambelägga barns sexualitet är mycket problematiskt, samtidigt är det fantastiskt att rapporten har synliggjort det. Barns sexualitet är ett ämne som är så tabubelagt att få vill ta i det. En av de mest inspirerande föreläsningarna som jag haft under mina studier i sexologi på Malmö Högskola var då Anna Kosztovics talade om barns sexualitet med oss.
De regler som danska förskolor konstruerar kring barns sexualitet konstrueras med bakgrund att många vuxna blir oroliga när barn deltar i lekar kring sexualitet. I Sydsvenskans artikel uttalar sig två lundaforskare kring studiens resultat och de menar att de inte mött liknande förbud i Sverige. Kosztovics talar om en svensk studie där 80 procent av personalen på förskolor tycker att det är ok att barnen leker sexuella lekar, hon menar dock samtidigt att resultatet skulle varit annorlunda om de hade pratat med föräldrar istället. I en tidigare artikel i Sydsvenskan intervjuas just Kosztovics och talar då kring kunskapsbrist och risk för tabu även i Sverige. Det talas dock också om en förändring i attityden kring barns sexualitet, fler vill få kunskap och verktyg att arbeta med barnen kring sexualitet.
Jag välkomnar rapporter som Doktorleg i børnehave och att vi kan ge barn rätt till och erkännande av sin sexualitet. Respektera barnens sexualitet som deras egen och acceptera vuxenansvaret att skaffa tillräcklig kunskap för att kunna göra det. Sexualiseringen av Thylane Blondeau, de blanka bilderna på tioåringen, och reglerna kring pussar på danska förskolor kan ses som ett uttryck i samma kontext. Vuxenvärlden skapar ett sexualiserat barn för att sedan beskydda det från sitt eget sexuella uttryckssätt, bilderna på Thylane Blondeau publiceras om och om igen världen över och danska barn får pussförbud.
Här skriver DN om bilderna i Vouge Enfants.
Samtidigt sprider du samma gamla perspektiv på barns sexualitet som helt separerad från vuxna och vuxenvärlden. Det finns exempelvis inget som säger att barn inte skall utforska som sexualitet med människor av olika åldrar, samtidigt verkar du utgå ifrån det kristna och feministiska perspektivet att detta är skamligt/syndigt/skadligt om barnet gör det.
Hej Emma,
Ingenstans i min text diskuterar jag frågan som du lyfter i din kommentar. Mitt blogginlägg kretsar kring problematiken hur vuxna förnekar att barn har en sexualitet samtidigt som vi har ett kulturellt uttryck som sexualiserar barn. Med vuxnas inblandning i barns sexualitet menar jag exempelvis de regelverk kring barns intimitet som danska förskolor skapat. Angående att barns sexualitet skulle vara en företeelse helt isolerad från vuxenvärlden; jag tror att vi alla är produkter av inlärning och tidigare erfarenheter som kombineras med vår personlighet och de genetiska anlag som vi har med oss från födseln, eftersom vi alla varit barn så tror jag därför att de erfarenheter som vi får av sex under barndomen färgar det synsätt som vi sedan har på sex som vuxna.
Jag känner ändå att jag till viss del vill bemöta din kritik eftersom jag undrar vad du baserar påståendet att det “finns exempelvis inget som säger att barn inte skall utforska som sexualitet med människor av olika åldrar” på? Min erfarenhet, baserad på forskning, berättelser etc är att det föreligger en stark problematik i sexualitet mellan barn och vuxna, bland annat på grund av det maktövertag som vuxna individer har över barn. Också med anledning av den maktstrukturen så anser jag att det aldrig någonsin kan sägas att ett barn gör något skamligt/syndigt i sitt utforskande av sexualitet i förhållande till vuxna, vid närmre eftertanke är det min helt personliga åsikt att ord som skam och synd inte bör ha något med begreppet sexualitet att göra oavsett om det handlar om barn eller vuxna.
Som sagt, min poäng är att jag saknar ett erkännande av barns sexualitet och ja, jag anser att det finns en problematik i att barn utforskar sin sexualitet i förhållande till vuxna individer eftersom jag tror att på grund av vuxnas maktövertag blir rollerna de motsatta, att vuxna individer utforskar sin sexualitet på bekostnad av barns sexualitet, både som barn och vuxna.
“Min erfarenhet, baserad på forskning”
Om du är väl beläst på den moderna forskningen vet du även att det är långt mer komplicerat än så. Du bör exempelvis ha kommit i kontakt med de debatter som man haft gällande just maktskillnader, samt alla de berättelser från barn som inte upplevt de problem man vanligtvis associerar med detta. Du bör även ha kommit kontakt med all den forskning som ställer det i stort tvivel huruvida dessa relationer faktiskt är problematiska när man kontrollerat för andra faktorer såsom hemmiljö, kontexten det skedde i osv.
Men, får jag gissa så ingår inte detta i en vanlig sexolog utbildning, på sin höjd läser man ganska svepande om det i en eller några böcker som ger en bild av forskningen som kanske stämde på 70 eller 80-talet men som har väldigt lite att göra med dagens situation.
Emma: Jag tycker att om du säger A får du gärna säga B. Dvs lägga fram ett alternativ till gällande normer/gränser kring barns sexualitet i förhållande till vuxnas, och “aldrig mötas de tu” om de flesta får som de vill. Jag antar att du vill se en mer förutsättningslös, dynamisk sexualitet som är oberoende av t ex ålder…? Vad är din lösning på hur det ska kunna ske på lika villkor och från vilken ålder kan det utforskandet ske? Ser du en skönhet i hur en far-/morförälder utforskar sex med sitt 2-åriga barnbarn (för om åldersbegränsad sexualitet är en norm värd att ifrågasätta utgår jag ifrån att incesttabut också är det)?
Det här med lika villkor är just det vi måste arbeta bort. Det har sina grunder i feminismen och har väldigt lite med barns välbefinnande att göra. När annars i barn/vuxen relationer kräver vi att dom skall ske på lika villkor? Varför är sex det magiska undantaget?
Varför måste vi arbeta bort normen om “lika villkor”? Jag tycker dina påståenden är intressanta men motiveringarna är dunkla, annat än att normbrytande i sig har ett visst egenvärde. Är barns/människors välbefinnande någonting du kan acceptera som önskvärt då, samt att detta inte bör ske på bekostnad av någon annans dito, nu eller senare? Som jag uppfattar det är den nuvarande (västerländska) normen att barn, som alla människor, kan antas ha ett egenintresse som de dock inte kan sätta ord på eller resonera kring från att de föds och att det därför åligger barnets förmyndare att lotsa barnet till dess att det kan fatta egna, någorlunda övervägda, beslut. Däri ligger bland annat att förhindra aktiviteter som barnet vid en mognare ålder kanske inte velat delta i, dels uppenbart destruktiva saker men även sådana där barnen är för små för att kunna begripa sammanhanget och dimensionerna av aktiviteten, såsom aspekten sexualitet. “När annars…” frågar du, och i mitt föräldraskap eftersträvar jag ständigt att min och barnens relation bör ske efter principen om lika villkor och alla parters välbefinnande, bl a med inspiration av föräldraskapstänkare som Lars H Gustafsson och Jesper Juul, socialantropologiska perspektiv på föräldraskap såsom Attachment Parenting/Continuum Concept samt kommunikationsmodeller som Non-Violent Communication. Jag tror alltså att det är bättre att påbjuda avvaktan och passivitet i vissa situationer och aktiviteter som riskerar att ske på bekostnad av en parts begränsade insikt i vad som pågår, även om situationen till synes är i sämsta fall likgiltig för alla inblandade parter. Jag kan kanske ana din invändning mot detta (att vi inte kan begränsa barn/funktionshindrade att delta utifrån sina förutsättningar i nuet t ex?) men för mig finns ett egenvärde i att eftersträva samförstånd och en delad intellektuell insikt om vad som pågår, i möjligaste mån, t ex vad gäller sex. För att jämlikhetens egenvärde smäller högre än njutningens, upptäckandets, normbrytandets och åtskilliga andra.
Västvärlden har inte åsikten att vi skall hindra barn från att “att förhindra aktiviteter som barnet vid en mognare ålder kanske inte velat delta i, dels uppenbart destruktiva saker men även sådana där barnen är för små för att kunna begripa sammanhanget och dimensionerna av aktiviteten”. Ett exempel är att uppfostra barn i kristen eller feministisk tro. Något som faller på i princip samtliga punkter men som är hyfsat accepterat idag.
Däremot håller jag med om att sexuella relationer mellan barn och personer av alla tänkbara åldrar bör utgå ifrån båda parters välmående och utvecklingsnivå. Det säger sig självt att en 5-åring inte bör ha sex under porrliknande förhållanden utan på en nivå som är anpassad efter åldern.
Strikt sett är amning tveksamt om man anammar ditt perspektiv, och jag har svårt att se poängen med det. Jämlikhet kan aldrig vara målet, det är blott ett medel som ibland måste få stå åt sidan om det hindrar människor från välmående.
Nej, uppfostran i “kristen eller feministisk tro” (vilket inte går att jämföras som vore de samma saker, anser jag) är möjligen mindre kontroversiellt än att förespråka sex över åldersgränserna från födseln och uppåt men det går inte att använda som slagträ i den här diskussionen, eftersom det förutsätter att det skulle finnas ett neutralt, ickefeministiskt eller ickekristet sätt att t ex uppfostra barn, på samma sätt som det finns att avstå från att engagera sina kropp i mellanmänskliga sexuella aktiviteter. (Och materialism åsido kanske vi kan enas kring något att löst definiera som sexuella aktiviteter.) Ett exempel på feministisk uppfostran är ju t ex att avstå från präglandet av vedertagna genus, just för att låta barnet forma sin egen identitet och erfarenhet där. Jag menar att i tveksamma fall är det bättre att avstå än att aktivera/engagera/göra.
Och jo, jämlikhet kan visst vara ett mål (likväl som ett instrument) precis som t ex normbrytande kan vara det. Och om vi stipulerar välmående som moraliskt överordnat jämlikhet kan vi också stipulera jämlikhet som överordnat t ex normbrytande eller sexuell tillfredsställelse, (eller ja, jag kan det) – åtminstone ibland. Jag kan hålla med dig om att jämlikhet inte är så intressant som mål som välmående är, skillnaden ligger nog i var vi drar gränsen för när och hur människor kan använda varandras kroppar sexuellt för välmående.
I ovanstående kanske vi inte kommer längre men jag vill ändå höra hur du tänker kring amning, dvs hur det med mitt perspektiv är tveksamt med amning. Just amning är någonting jag intresserar mig lite särskilt för, nämligen. Jag tror vi närmar oss värderingen av sexuella behov kontra (andra) fysiologiska här, som pudelns kärna.
[…] Min senaste idé var att undersöka hur psykologer förstår barns sexualitet, blev inspirerad av Saga om Sexologis inlägg på ämnet. En annan tanke är att intervjua psykologer som arbetar med att utreda […]