Filmen Blue Valentine får mig och min vän att vrida oss i soffan och se chockat på varandra. Vi har länge problematiserat parförhållanden och frågat oss om den monogama tvåsamheten är ett realistiskt alternativ. I snabba skiftningar mellan Dean och Cindys första förälskelsetid och deras nuvarande tillstånd av förakt för varandra och de som de blivit tillsammans så slungas vi in i deras historia. En historia som inte befinner sig i det där mellanläget där vi befinner oss större delen av förhållanden, mellan den nästan psykotiska förälskelsen och den avgrund som förhållanden tenderar att störta ner i om vi inte aktar oss, utan i de två ytterligheterna som förstärker det absurda i att människor som en gång älskat så mycket kan bli så fel tillsammans.
Jag läser på om förälskelse, om känsloläget där signalsubstanserna försätter oss i ett tillstånd där vi utan kritisk blick idealiserar en annan människa och mister förmågan att se personens sämre sidor. Förälskelsen tar ofta mycket energi och varar bara under en begränsad tid. Det är nästan ironiskt att det är tillståndet förälskelse som vi sedan baserar en trygg stabil tillvaro med en annan person på. Jag kan tänka att det nästan hade varit mer logiskt att basera förhållanden på en relation till en person som gör dig riktigt uttråkad. Så blir inte heller alla förälskelser till förhållanden, vissa stannar just där och fyller en funktion i de minnen som de lämnar.
Blue Valentine är fascinerande eftersom den inte bjuder oss på historien mellan de två ytterligheterna. Ibland i parterapi så ber vi partnerna att tänka sig tillbaka till tiden då de var nyförälskade och minnas vad det var som gjorde att de föll för varandra och hur det var att knulla flera gånger om dygnet. Blue Valentine får mig att fundera över det absurda i den idén. Mycket vatten flyter efter det att människor mötts och kanske är det just det vattnet som gör att de stannat med varandra och blivit ett vi. Kanske är det mer logiskt att nyckeln till deras relation finns på vägen än i början, att nyckeln finns i det där ingentinget som inte skildras i Blue Valentine. Ingentinget som är tillståndet mellan förälskelsen och avgrunden, ingentinget där vi definierar vårt förhållande, det som är vi.
Så sant, Saga!
Betyder mycket från en av mina förebilder.