Lars Nilsson, He was an ass man, I guess
Redan tidigare har jag varit inne på diskussionen kring vad som är erotik, erotisk konst och vad som är pornografi. Frågan är intressant och inte helt enkel att besvara eftersom det finns en mängd aspekter som styr. Vad innebär verket för betraktaren? Vad innebär det för konstnären? Vad gör betraktaren då denne iakttar? I vilken kontext visas verket? Dagen efter årsmötet för Svensk förening för sexologi går jag, likt flera av de andra deltagarna på mötet, på Nationalmuseum och ser utställningen Lust & last.
I anslutning till Jesper Justs verk A fine romance där en ung man dansar pole dance för sin partner, vars njutning stiger i takt med att filmen fortskrider, så presenteras Susan Sontags citat “Art is seduction”. Fortsättningen på citatet “not rape” är bortklippt och citatet används i en fundering kring just vad som är pornografi och vad som är konst. I diskussionen fokuseras på en delaktighet och ett medgivande från betraktaren, att syftet med konsten är att spela på den estetiska föreställningsförmågan och inte som pornografin, att väcka lust. Att citatet förekommer i samband med Justs installation är intressant eftersom rummet bjuder på en känsla av att kliva in i någon annans intimitet och den erotiska spänningen stegras under den tid som verket varar. Vi står trångt och de flesta stannar enbart några minuter i rummet.
Justine i Melancholia
Det ligger dock en problematik i de verk som utställningen Lust & last bjuder på, en problematik som dras till sin spets i Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbes kommentar till utställningen, Patriarkalt och misslyckat. Blicken som granskar verken granskar främst avklädda kvinnokroppar och den blicken blir inte sällan exploaterande.
Detta lyfts dock i ett verk av Lars Nilsson, Vid mitten av min levnadsbana fann jag mig i en mörk skog, där betraktaren i texten till verket konfronteras med sin egen blick på kvinnan som onanerar i en skogsglänta. Bilderna som förmedlas är för övrigt slående lika en av scenerna i filmen Melancholia, där Justine naken vilar på en klippa. Här får vi konfronteras med vår blick och sättet som vi iakttar, kvinnan beskrivs i bildtexten som trygg och skyddad, och istället är det vårt voyeuristiska sätt som är i skottlinjen. Här är det betraktaren som blir ansvarig för om verket blir pornografiskt eller inte och de flesta hanterar det ansvaret med att vända bort blicken. Hur den handlingen kan sägas definiera verket är intressant för en fortsatt diskussion.
Leave a Reply