Vi kommer alltid ha Paris sjunger Veronica Maggio och sätter ord på semesterromansens flyktiga väsen. Under en vecka eller långweekend regisserar vi vår romantiska tillvaro och fjärmar den från vardagens Facebookberoende och yrkesmässiga leda. Vi regisserar boendet och väljer noggrant ut de plagg som ska fylla resväskan på hjul och fyller resten av utrymmet med små oöppnade flaskor från Apotekets reseavdelning. På resan får vi möjlighet att inför vår partner, eller våra potentiella partners, visa det mest välregisserade av våra jag. I enlighet med Goffmans teatermetafor så befinner vi oss under dagarna på en fjärran plats front stage 24/7 och vårt mål, till varje pris, är att stanna där. När hungern eller gnälligheten hotar vår tillvaro kämpar vi till varje pris för att behålla illusionen.
Med fotoapplikationer på Iphonesen fångar vi sedan dagarna i Paris, Berlin eller kanske Cannes, i ett fördelaktigt ljus och förmedlar sedan semesterromantiken à la Maggios superåttafilm till de som står ut med att se på.
Det fina och förödande med minnen, är just det som Maggio sjunger om, att vi alltid har dem. Minnena bygger upp våra världar oavsett om de kretsar kring barndomen i Bollnäs eller någon av de 270 soldagarna i Cannes. Semesterminnena är inget undantag, de ligger kvar och skaver mot verkligheten när vi landat på Kastrup. Att applicera det mindfulnessfyllda fånga dagen i vardagen är inget alternativ och vi stannar kvar ytterligare några dagar i bilderna av romantik, via Facebook så klart.
Leave a Reply