Första gången jag som semivuxen fick en separation skildrad för mig var när min favorit Iben Hjejles karaktär Laura avslutade relationen med John Cusacks Rob på filmduken 2000. Kanske är det så att ingen annan händelse i våra liv blottlägger våra svagheter så som en separation. Våra mindre smickrande sidor ställs plötsligt i starkt strålkastarljus. Vi stalkar våra partners, är snikna, snåla och oärliga, egenskaper som tidigare setts under en slöja av en välinarbetad tvåsamhet står vi helt plötsligt ensamma med. Lyssnar vi på popmusik för att vi är olyckliga eller är vi olyckliga för att vi lyssnar på popmusik frågar sig karaktärerna i High Fidelity – försöker vi leva vi i tvåsamhet för att vi är olyckliga eller är vi olyckliga för att vi försöker leva i tvåsamhet? När Cusack tvångsmässigt listar sina värsta separationer gör han det vi alla gör, han frågar sig var det gick fel och varför det gick fel igen? Klyftan mellan vårt samhälle med seriell monogami (du är ihop med en person åt gången fast flera efter varandra) och idealet att leva resten av livet tillsammans plågar oss hela vägen till nästa förhållande.
()high_fidelity_7.jpg)
Mitt i smärtan, i elektriciteten kring ensamheten, kanske vi frågar oss om det var värt det? Kan något liv med någon människa vara värt den smärtan som det kan innebära att lämna hen? När slutar det göra ont och gör det mindre ont nästa gång?
Förra året skrev jag om att hitta den rätte om och om igen. För det tenderar vi att göra, så småningom. Någonstans inom oss bor modet och vare sig det handlar om en ny vänskap eller en ny romantisk relation så kastar vi oss ut och vågar igen. Som självmordsbenägna relationsanarkister slickar vi våra sår och återupptar vi jakten på den rätta, eller en av de rätta.
[…] någon månad sen skrev jag om separationer, då skrev […]
[…] som är värdefullt för oss och fattar beslut utifrån det. Bara ordvalet med vilket DN talar om skilsmässor säger något om synen på dessa. Det talas om en oförmåga att hålla samman. I ordet oförmåga […]