Under de senaste dagarna har jag nördat loss på vad den nya versionen av DSM, DSM V, kan tänkas innehålla för förändringar i diagnostisering av psykiatriska sjukdomstillstånd med koppling till sexualitet, fick ett tips i form av en länk av en av mina vänner. På en föreläsning från Stockholm Psychiatry Lectures berättar Katherine Phillips om arbetet med nyutgåvan av DSM.
Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM) används alltså för att diagnostisera psykiatriska sjukdomstillstånd. Arbetet med DSM IV, den nuvarande versionen började 1990 och som Phillips säger i sin föreläsning så har otroligt mycket förändrats, både i en kulturell kontext och inom forskning, i hur vi ser på exempelvis sexuella psykiatriska sjukdomstillstånd.
Några av skillnader som presenteras på DSM.org’s hemsida är födseln av nya diagnoser, exempelvis Hypersexual Disorder samt Paraphilic Coercive Disorder, en upprensning bland diagnoserna som ger mer samlade namn på liknande sjukdomstillstånd, en ändring i språk exempelvis fetischism heter inte enbart fetischism utan fetishistic disorder. Gällande fetischism så ändras även vad personen har som objekt för sin fetisch, det i DSM IV föreslagna “kvinnliga underkläder” är utbytt till “non-genital body part(s)”. Ursäkta att jag ändrar från svenska till engelska, men sitter med DSM IV på svenska och förslagen till DSM V på engelska och vill inte förlora något i en slarvig översättning.
Det verkar alltså inte som att de omtalade parafilierna (fetischism, pedofili, exhibitionism, sadism och masochism) kommer att försvinna i DSM V. I den nuvarande svenska versionen av ICD 10 (en annan diagnosmanual) har de gjort det. Vad som förändras är enbart vissa formuleringar i beskrivningen av sjukdomstillståndet samt det ovan nämnda tillägget disorder. Att lägga till disorder kan dock tolkas som en markering att tillståndet ex. fetischism kan finnas utan att det är ett sjukdomstillstånd.
Vill ni läsa mer om förslagen till de olika diagnoserna kan ni göra det här. I förlängningen är givetvis en diskussion kring om det är relevant att klassificera sexualitet som frisk eller sjuk, normal eller onormal, intressant. Här redovisas ett sätt att se på saken, det är värt att markera att en förutsättning för diagnoserna är ett lidande hos individen som har dem. Det ska bli intressant att se hur den slutgiltiga versionen av DSM V kommer att se ut. DSM V beräknas vara färdig i maj 2013.
Läs även andra bloggares åsikter om DSM IV, DSM V, sjukdom, fetischism, diagnos, sexualitet, forskning.
Bra att du tar upp att det måste finnas ett lidande hos individen för det är jätteviktigt. Det är ju inte så att man diagnostiserar någon som inte har ett problem av det. (Då kanske många tänker att det säkert finns personer som inte själv lider av att tända på barn, men personen får ju definetivt ett indirekt lidande i form av att det är olagligt och inte accepterat i vårt samhälle.) Dessutom söker sig ingen till psykiatrin om man inte själv eller personer i ens omgivning känner att det är ett problem.
Man behöver också se på diagnoser för vad det är, dvs en hypotes om vad det är som gör att en människa mår dåligt vilket gör det möjligt att finna behandlingsmetoder som brukar fungera på personer med liknande symptom. Ett hjälpmedel för att få personen att må bättre.
Hypotesen prövas och det kan hända att man finner något annat som kan förklara problematiken bättre.
Det är dessutom långt ifrån alla diagnoser som klassificieras som sjukdomar och det blir fel om direkt översätta disorder till sjukdom. Många är snarare funktionshinder (tex adhd) eller symptom som direkt uppkommit genom miljömässiga brister (tex reaktiv anknytningsstörning). Det blir därmed fel att kalla det för en sjukdom i ett kliniskt sammanhang.
Jag var på en föreläsning med en man som var insatt i just diagnostisering av fetichism. Han sa att det var viktigt att skilja ut diagnosen från det människor i vardagligt tal brukar mena med fetichism. Många tänker då på en böjelse för ett visst material/objekt vilket är vanligt, men de flesta av dessa människor tänder även på sin partner.
De gånger då en person enbart kan bli upphetsad av något okroppsligt alternativt en enda kroppsdel och inte en annan människa kan detta ställa till problem. OM det ställer till så stora problem för en att man vill få hjälp kan man uppsöka vård – och det är först då en eventuell diagnostisering är aktuell.
Intressanta tankar, men innebär detta att ett BDSM utövande enbart ses som sjukligt i fall man lider av att utöva det? Och vad är i så fall definitionen av att lida om det man tänder på är lidande? Är det att lidandet uteblir och man därför inte blir tillfredsställd eller att man lider under leken fast det lidandet gör en tillfredsställd, hel och avslappnad som person?
Sen har jag en fråga till dig Saga, vad är din åsikt om vad som ligger till grund för detta? Skulle vara roligt att höra dina tankar utifrån dina veteskapliga kunskaper.
http://sexuellatankar.blogspot.com/2010/12/sociala-normer.html
När jag skriver att man lider av det menar jag så pass mycket att man inte längre kan klara av sin vardag och därmed söker professionell hjälp.
(det faktum att man inte längre klarar av sin vardag på ett adekvat sätt är ett kriterie för samtliga diagnoser).
BDSM ses inte ens som en sjukdom även om man skulle må så pass dåligt att man söker hjälp utan som en DIAGNOS dvs. ett hjälpmedel för att få vägledning i hur behandlingen ska utformas.
Bara för att något finns med i DSM/ICD så klassas det inte som en sjukdom. Tyvärr verkar många ha fått detta lite om bakfoten.
Vi diagnosticerar för att hjälpa människor inte för klassificiera dem som sjuka.
Skulle vara mycket spännande med statistik över hur ofta de nämnda diagnoserna egentligen ställs i sverige…