Det är det första redovisningstillfället på masterprogrammet i sexologi. Grupperna består ofta av en mix av olika professioner, vi hittar psykologer, beteendevetare, socionomer, barnmorskor, arbetsterapeuter och sjuksköterskor. De två månaderna av grupprocesser resulterar i intressanta arbeten om att fejka orgasm, den goda sexualiteten, skildringar av homosexuella kvinnors sexualitet, kärleksideologin, homosexualitet, barns sexualitet, prostitution samt heterosexualitet och sexdebut.
Rummet fylls av reflektioner och mer än en gång blossar diskussioner upp. Tvärvetenskapen märks ofta på min utbildning och det är en mängd olika sätt att se på världen som ryms i rummet. Sexologin innebär för mig personligen att jag ofta måste vrida mina ytterligare ett varv. Det är inte alls säkert att det som först förefaller rimligt är slutpunkten och ofta finns ingen slutpunkt alls i resonemangen.
Någonstans i slutet av dagen av spännande intryck så slår något lite dovt mig. Talet om sexualiteten och orden som används följer lite för ofta ett mönster. Jag upplever att när redovisningarna närmar sig ämnen som känns lite obekväma så ändras uttryckssättet. Istället för att prata om exempelvis heterosexuella så pratar grupperna om de heterosexuella. Samma sak händer på mitt masterprogram i psykologi, då vi talar om psykiatriska sjukdomstillstånd som schizofreni, vi talar om de schizofrena.
Jag tror att i det ordvalet skapas en distansering och där finns en markering, en markering som säger att jag skulle aldrig tillhöra gruppen. Ett vi och dem. Jag tror att det är farligt att tala på ett sätt som grupperar människors erfarenheter som avvikande. Det är inte av vikt att markera att just jag inte är heterosexuell eller har schizofreni. Jag tror att ett annat sätt att tala är ett måste för att exempelvis kliniskt få människor att dela med sig av sina erfarenheter. Jag tror att det blir problematiskt att distansera oss från fenomen, exempelvis heterosexualitet, som vi vill att våra klienter ska känna att de kan dela med sig av till oss.
Läs även andra bloggares åsikter om sexologi, master, sex, språk, norm.
Bra skrivet! Håller med att mkt av undervisning sker genom vi och dem termer.
Tack Kamila! Jag tror att det här är ett generellt problem, jag upplever även samma sak på masterprogrammet i psykologi. Samtalet kring psykiska funktionshinder och diagnoser förs ofta i en ton som att det är något som bara drabbar en viss speciell grupp människor, inte någon som sitter i ett klassrum och läser psykologi på masternivå. Jag tror inte att det stämmer och jag tror att det är väldigt viktigt att medvetandegöra talet kring och skapandet av ett vi (de friska, normativa) och dem (de sjuka, avvikande).
Hejsan!
Jag uppmärksammade att du nämnde att beteendevetare var en av professionerna bland många i era grupper. Vet du om det går att direkt, med en examen i beteendevetenskap med inriktning psykologi, läsa detta masterprogram?
Jag har försökt kolla runt och läsa om olika utbildningar men vad jag har förstått så är det inte möjligt. Jag hoppas jag har fel?!
🙂
Då jag är osäker på vilka antagningsregler som gäller nu föreslår jag att du kontaktar antagningen på Malmö Högskola för att få klarhet i vilken behörighet som krävs, deras nr är 040-665 75 00 (mån-fre 10-12).
Lycka till!