Efter att ha sett filmen Ångrarna på SVT-play börjar jag fundera över det där med att ändra sig. I filmen intervjuas två män som tidigare varit kvinnor och män. I männens berättelser blir det tydligt att individuella skillnader i allra högsta grad påverkar vår upplevelse av kön.
Under en workshop på Sexdagarna i Malmö med värderingsövningar diskuteras möjligheten att ändra åsikt. Om jag ändrar mig efter att ha rest mig för att instämma i påståendet man bör vara kär i den man har sex med kan jag då sätta mig ner igen? Hur ser vi på de som ändrar sig och hur möter vi någon som omprövar sin inställning och byter sida? Under en föreläsning av Linda Leveau, också på Sexdagarna, berättar hon om när hon började att jobba med sex- och samlevnadsundervisning 1994. Hur hon har fått ompröva en mängd begrepp och idéer. Hon pratar inte längre om tjejers framstjärt eller kisse, hon pratar om snippa, hon pratar inte om att förlora oskulden, hon pratar om slidkrans.
Jag har hört historier från vänner som följt med en potentiell sexpartner hem från krogen. Väl hemma i ljuset från taklampan känner de att de inte vill ha sex med individen som ligger på soffan med dem. Ändå blir det sex, för det är fult att ändra sig. Att ändra åsikt om sexet är som att svika den andres förhoppningar något och det får man ju inte göra. Hellre lite oengagerat sex.
På en sexologiföreläsning diskuteras bisexualitet och det för vissa provocerande i bisexualitet. Du måste ju bestämma dig! Att inte vilja välja, man eller kvinna, män eller kvinnor, blir i sin otydlighet provocerande. Man kan ju inte veta vem personen är sexuellt intresserad av! RFSL inleder sin definition av bisexualitet med att bisexualitet för en del kan vara en övergångsfas till homosexualitet. Att inleda en definition med att ifrågasätta den anser jag är lite problematiskt. Två av mina vänner har berättat för mig om hur de var ihop med kvinnor innan de kom fram till att de föredrog män. Många frågade om de ångrade sina tidigare förhållanden eller om de såg dem som misslyckande. Att de varit uppriktigt kära i sina partners ifrågasattes starkt. Förklaringen till de tidigare relationerna med kvinnor hittades i att de ville gå samhället till mötes. Att de själva inte riktigt instämde accepterades inte.
Det verkar ligga ett uppfattat hot i att inte vara tydlig med vilket kön som attraherar en sexuellt, eller vilken könstillhörighet personen mitt emot har. En skämmighet i att inte bestämma sig eller bestämma om. För det är kanske snarare det som allt handlar om. Inte om att ångra, utan om att bestämma annorlunda. Vi får nya intryck och erfarenheter som gör att vi omprövar våra inställningar. Bytt är inte bytt och det är en rättighet att säga ja och sen nej, men kanske ja igen.
Läs även andra bloggares åsikter om Linda Leveau, Sexdagarna, Ångrarna, SVT, förändring, bisexualitet, könsbyte.
Att vara bisexuell är att ha sex med eller vara tillsammans med en person man tycker om, inte ett kön! Att det skulle vara en övergångsfas mellan homo eller hetero tycker jag inte stämmer. Snarare att man vandrar åt det ena eller andra hållet under livet. För hur många är 100% på sin sexuella läggning? Går det att definiera egentligen eller är det sexuella praktiker det handlar om?