Jag ber en vän vars mamma är tyska att berätta för mig om hur sexualiteten ser ut i Berlin i nuet. Hon berättar för mig om öppna swingersklubbar, om bögklubbarna i Schöneberg där rykten kring hur David Bowie och Iggy Pop festade där fortfarande hänger kvar. Om darkrooms på klubbar med namn som Ficken 3000 (Knulla 3000), främst för män som vill ligga. Om hur det på mansdominerade klubbar finns så få kvinnor att tjejtoan omvandlats till provisoriskt darkroom (knullrum).
Under några år av min uppväxt bodde min farmor och farfar i Berlin där farfar arbetade som utrikeskorrespondent. Under tonårsåren återvände jag då och då under somrarna till Berlin med mina farföräldrar. Jag försökte beskriva känslan av frihet som Berlin framkallar hos mig för min farfar. Han berättade då för mig om hur Berlin under början av 1900-talet fyllde en funktion som en fristad för konstnärer, nytänkande, artister och homosexuella. I staden fanns utrymme för ett nytänkande och enligt honom så levde den friheten fortfarande kvar i stadsbilden. Då jag som tonåring gick och letade fotoböcker med halverotiska motiv från Taschen i affärerna i Mitte (sent 90-tals trendigaste område i Berlin) fick jag för första gången uppleva den frihet som Berlin nu står för, för mig.
Min vän tar med mig på klubben Rausch Gold där dragqueensen är smärtsamt vackra och intar scenen sporadiskt efter klockan tolv. Stället pyntas i årstidernas färger med ballonger och glansiga draperade tyger. Kvällen vi är där fyller stället 5 år och firar med pompa och ståt. Sally sjunger Berlin, Berlin och det nästan ångar om stället. Hälften av kunderna är färgstarka dragqueens, hälften försynta män med små magar under t-shirts med popiga tryck. Ett bildspel på väggen berättar om åtskilliga festkvällar i den lilla lokalen och Snövit ställer gärna upp på ett foto med mig.
När jag står där på scenen med hennes armar runt mig så är det en berusande känsla. Ändå skaver något. I kontrast till dragqueensen påkostade klänningar och välmejkade ansikten så känns mitt lama försök till uppklädd som en dålig imitation eller en dålig föregångare, utan förfining.
Några dagar efter mitt möte med Sally så förstår jag. Det är det här som är queer. Berlin var queer långt innan begreppet blev etablerat och erövrades av Göran Persson och Centrum för genusvetenskap vid Lunds Universitet. Berlin har jobbat i nästan 100 år på sin queerhet. Den genomsyrar hela staden och människorna som lever i den. Fler och fler unga svenskar upptäcker nu Berlin.
I vårt land där moderniteten håller i två månader i form av en iPhone-applikation som ger dina foton ett 70-talsskimmer så bjuder Berlin på en opretentiös känsla av frihet, som även färgar sexualiteten. Berlin har för mig varit en stad där sexualiteten är synlig, i allt från de sexsäljande i Mitte till ett erotiskt bildspråk. Detta utan att diskutera sexualiseringen av samhället eller lägga några synliga värderingar i vad som är fint och fult gällande sexualitet. Sexualiteten i Berlin är avslappnad. Jag hoppas på att Berlin-hypen inte blir ute i samma fart som iPhones Hipstamatic.
Läs även andra bloggares åsikter om
Berlin, sexualitet, drag, sex, show, kultur, frihet, kärlek.
Leave a Reply