Soundtrack till det här inlägget, alla som inte dansar är våldtäktsmän.
En av de mer korkade sakerna som jag gjort under den här bloggens historia var att påbörja heterosexualitetsveckan måndagen den 22 mars 2010. Nu sitter jag i ett veckoslut under efterdyningarna av Uppdrag Gransknings reportage om hur en våldtagen flicka blev utfryst och en våldtagande pojke blev hyllad. I debatten kring den manliga sexualiteten, men bl a en av mina favoritskribenter Ann Heberlein i spetsen så blev det omöjligt att genomdriva det projekt jag hade tänkt mig. Öppet skrivande kring begreppet heterosexualitet och en lite friare och positivare inställning till vad det kan innebära att vara heterosexuell. Lite mer distanserad än för några dagar sedan så tänkte jag försöka ge er lite reflektioner kring den senaste veckans debatt.
Jag tänker mig att det är två problematiska fält som rör sig parallellt. Ett är en diskussion kring “den manliga sexualiteten”. Kring en ganska stereotyp bild av mannens sexualitet som vädras och anklagas för att ha skapat pojkar som den våldtagande pojken i Bjästa. När jag läser fördomar kring kvinnans sexualitet, om hur hon anses vara mindre sexuellt intresserad och bli förolämpad av porr så brukar jag sparka bakut. Jag accepterar inte fördomarna kring kvinnan och jag kommer inte heller att acceptera fördomarna kring mannens sexualitet. Jag tror helt enkelt inte att vi vinner något på det. Vi kan förklara beteende som våldtagande med maktstrukturer, men vi måste då samtidigt uppmärksamma att även män blir våldtagna. En våldtäkt är inte alltid en han-hon företeelse. Ingen vinner på att fortplanta bilden av den unge sexuellt dominante mannen och den sexuellt underlägsna kvinnan. Resonemangen blir kontraproduktiva eftersom de föder stereotyper och våld. Det är vi som skapar våldtäkt, det är vi som skapar Bjästa.
Mannen med skylten Stellan Hagmalms bil vid ett torg i Lund, ensamhet långt från Facebookgrupper
Det andra fältet rymmer en ny del av vårt samhälle. Internet. Hur vi samtidigt som vi lever mer och mer på nätet inte riktigt vill acceptera att det är verkligt. En grupp på Facebook är i allra högsta grad verklig, den är lika verklig som det politiska ungdomsförbundet som du var medlem i 1974. Internet är inte en enbart negativ eller positiv företeelse som vi kan välja bort om den inte passar, internet är en ny dimension av det vi kallar verklighet och det är dags att vi vänjer oss vid den. Julia Skott skriver smart om positivt och negativt på nätet.
Under några månader såg jag fler och fler av mina vänner gå med i gruppen mot “hat mot han som kastade ner hunden från bron“. I gruppen stod ofta att “han som kastade ner hunden från bron borde dö”. Om mannen som går runt med en skylt i Lund där det står Carl Olof Rosén sköt Ofol Palme hade skrivit “han som kastade ner hunden från bron borde dö” så hade inte tusentals människor gått efter honom. Han bor i en nedklottrad bil i centrala Lund och det är sällan hans blick möter Lunds övriga invånares. Han går där gata upp och gata ner med sin fru och sin skylt, på Facebook har hans grupp 3,207 medlemmar. Jag brukar inte moralisera, men jag, personligen, tycker att det är absurt att tänka att åsikter på internet inte skulle räknas i den verkliga världen. Går du med i en grupp där människor skriver att du hatar någon, att någon ska dö eller att någon är en slampa så får du stå för det. Annars låt bli att gå med.
I de nya stödgrupperna för flickan som blev våldtagen frodas hatet och mörkrädd läser jag människans tankar om vad som borde hända med pojken. Hans familj hotas och historien upprepar sig. Jag tänker – låt bli. Vill du göra något så gör det i din värld. Ifrågasätt och kritisera. Vägra vara en del i en mobb oavsett om det riktar sig mot våldtagna eller våldtäktsmän. Alla som inte dansar är inte våldtäktsmän. Jag kommer att slutföra heterosexualitetsveckan, för den är viktigt. Internet är IRL (in real life) och vi borde inte låtsas som något annat.
Läs även andra bloggares åsikter om Bjästa, våldtäkt, heterosexualitet, man, Ann Heberlein, fördomar.
Saga, tack för mycket och intressant läsning!
Jag gillar särskilt dina tankar kring hur lätt det är att distansera sig genom internet, ett medie som i mångt och mycket annars kan minska avstånd. Parallellen till mannen med skylten i Lund är lysande!
Tack Rebecca!
[…] Saga sexologi […]