Saga om Sexologi

I den poetiska filmen Månkyssen skulle två franska pojkfiskar bli förälskade och barnen i låg- och mellanstadiet i den franska skolan skulle få ta del av den historien. Nu stoppas filmen efter att bland annat några som kallar sig “Kollektivet för barnets bästa” som är starkt engagerade mot homosexuellt föräldraskap engagerat sig mot filmen.

Filmen stoppas av Frankrikes skolminister Luc Chatel med förklaringen att det är för tidigt att prata om “sådana här ämnen” i låg- och mellanstadiet. Det väcker frågan om vad som skulle skilja homosexuell förälskelse från heterosexuell, den möter vi i många historier om prinsar och prinsessor. Ska vi skydda barn från all förälskelse då? Den väcker också tanken på vad barn känner och inte känner, när börjar barn känna förälskelse och när får de behov av intimitet? Jag skrev det här efter en föreläsning av Anna Kosztovics i sexologin i höstas.

I le Parisien kan vi läsa om hur HBT-rörelser i Frankrike drar paralleller till problematiken med självmord hos unga homosexuella, där kanske känslan av äckel mot deras kärlek hos andra blir för starkt och svår att hantera. Då välkomnas filmen som ett tidigt sätt att börja diskutera kärlek och sexuell identitet i skolan. Att se homosexuell kärlek som en vuxenfråga bli komplicerat, dels för att våra barn känner känslor, dels för att många barn idag växer upp med mamma-mamma, pappa-mamma eller pappa-pappa. Jag tänker på hur min vän  för några veckor sedan uttryckte en längtan efter när hennes dotter bli sådär sex-sju år och börjar fundera över existentiella frågor om kärlek och död. När mina framtida barn blir sex-sju så hoppas jag att det finns många poetiska filmer om pojkfiskar som blir förälskade.

Här skriver SVT om filmen och här får ni en förhandstitt, på franska

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=WXoouH58U5o&feature=player_embedded]

Läs även andra bloggares åsikter om le Parisien, Frankrike, Månkyssen, Luc Chatel

Idag var jag och Eva hos studentorganisationen P6 för att plantera fröet till ett samarbete i vårt arbete med kandidatuppsatsen. P6 är en studentförening erkänd av Akademiska föreningen i Lund och finns på våning fyra i AF-borgen. Där kan man hämta kondomer, glidmedel eller prata om frågor kring sex som man funderat på. Joakim Grina träffas där och det är honom som vi haft kontakt med angående uppsatsen.

P6 har förutom kondomutdelning och spridning av information i AF-borgen kondomräder på nationers nattklubbar i Lund. Många är de studenter som kommit hem med ett gäng färgglada kondomer i fickan efter en utekväll. Det finns även ett frö till planer gällande ett samarbete med Studenthälsan i Lund. Att önska hade väl också varit ett samarbete med Hudkliniken på Universitetssjukhuset, men det verkar ligga lite mer avlägset.

P6 har som mål att få en större medvetenhet och säkrare sexuellt beteende bland Lunds studenter, men också att öka respekten för olika individers sexualitet. Det finns även ett internationellt samarbete med MPP i Uganda. En annan del av P6 verksamhet är HBTQ-studenterna, tidigare Gaystudenterna, som i och med Q-et i namnet öppnar upp för fler medlemmar. Det står att läsa om dem i senaste numret av Lundagård.

Läs även andra bloggares åsikter om HBTQ, P6, studenter, sexualitet.

Under ett ösregn i en liten irländsk stad på sydöstkusten så hamnade vi i en port. Där hittade jag det här anslaget som berättar om stödgrupper för kvinnor på Irland som genomgått aborter. Först hade jag tänkt att jag skulle skriva lite om upplevelsen av en abort. Om hur en vän till mig berättade om en erfarenhet där hon inte passat in i normen för hur kvinnor som genomgår aborter ska känna. Hon var inte så ledsen över sitt beslut och tyckte därför att det var väldigt jobbigt att möta omgivningens beklaganden. Jag tänkte att kanske är det värt att uppmärksamma att det finns lika många förhållningssätt till en abort som det finns människor som gör den. Att upplevelsen är subjektiv och kanske ska bemötas individuellt. Den här planschen bygger på en tanke om att kvinnorna inte hade tänkt att en abort skulle innebära ett sådant trauma som den gjorde, för min vän var det tvärt om. Planschen visar också var aborten befinner sig i det irländska samhället, undangömd och stigmatiserad.

Jag hittar en artikel i den irländska tidningen Village som berättar om hur abortlagstiftningen historiskt sätt utvecklats i Irland. 1983 likställs fostrets liv med moderns vilket i praktiken innebär att en graviditet endast kan avslutas i förtid om det finns en fara för moderns liv. Att ha blivit våldtagen eller att fostret inte lever ses inte som tillräckliga skäl för abort. En viss förändring skedde i och med Case X, en 14-årig gravid flicka som blivit våldtagen, staten försökte hindra henne att åka till England för att genomgå abort och uppmärksamheten ledde till att det blev tillåtet att sprida information kring aborter, abortsökande kvinnor fick också laglig rätt att resa utomlands. Tusentals irländska kvinnor reser till Storbritannien för att söka abort.

Det senaste försöket till en förändrad abortlagstiftning ligger i kampanjen Safe and Legal som genom att trycka på mänskliga rättigheter vill få tillstånd en lagändring. Det återstår att se huruvida de lyckas, kampanjen lades fram i årsskiftet.

Läs även andra bloggares åsikter om Irland, abort, stigmatisering, Safe and Legal

Fransyska från The Sartorialist

Jag brukar läsa Magnus Falkeheds krönikor i Sydsvenskan från Paris. De ger en snygg bild av olika franska kulturella fenomen. Hans senaste krönika är inget undantag, den är en bra inbjudan till synen på kroppen i den franska kulturen. Falkehed beskriver fransmännens och fransyskornas obefintliga förhållande till gemensam omklädning och dusch efter gympalektionerna. Kanske en rädsla att visa sig naken för en annan vuxen människa.

Sällan har jag funderat så mycket över kroppens betydelse i sociala sammanhang som under mina perioder i Paris. Det är för mig inte förvånande att fransmännen har svårt att klä av sig tillsammans eftersom deras påklädning är allt annat än okomplicerad. Inom genusvetenskapen talar man om teorier som går ut på att vi var dag ikläder oss vår roll som man eller kvinna, på ett omedvetet sätt. Jag skulle vilja säga att vi även dagligen ikläder oss vår nationalitet. Med detta skulle man kunna säga att det finns inte en kvinno- eller mansroll, den rollen är även kopplad till din kulturella identitet.

Detta har kanske inte bara att göra med den påklädda kroppen utan även med den nakna, jag vet exempelvis att tyskor och fransyskor generellt sätt har helt olika inställning till kroppsbehåring, fransyskorna rakar och epilerar frenetiskt medan tyskorna kan ha en orakad armhåla på ett café en sommardag.

Den kontroll som den franska kvinnliga kroppen genomgår hade jag enormt svårt att återskapa för mig själv under min tid i Paris. Jag gjorde mig bästa med små dräktjackor, fina håruppsättningar och höga klackar, men det slutade alltid med att jag med mina 1,64 cm kände mig som en svettig jätte på tunnelbanan. Jag tror att man kan se fransyskornas kroppar som en kulturyttring, de blir kanske i ett oantastbart yttre oantastbara. De har ett kontrollerat förhållande till olika fysiska fenomen, en baguette äter man inte direkt med tänderna, man bryter av en bit som man äter.
På samma sätt som min bild av kvinnan inte överensstämmer med den av fransyskan så menar genusteorin att det inte finns en manstyp som är den ursprungliga, strävan är efter en idé om mannen och kvinnan. Jag vet inte om det är kroppen som använder sig av kulturen eller kulturen som använder sig av kroppen, jag vet bara att de inte förmår existera utan varandras inverkan. Än idag bryter jag av en bit av min baguette innan jag stoppar den i munnen.

Jag gör ett tappert försök i Paris

Läs även andra bloggares åsikter om

Paris, kropp, genus, Sydsvenskan