Jag läser artikeln Women’s Sexual Satisfaction as a Predictor of Well-Being in Same-Sex Versus Mixed-Sex Relationships och funderar på det där med hälsa och sex.
Hur viktigt är sex? Kan man prata om sexuell lycka eller välbefinnande och vad innebär det i så fall?
Under mitt arbete med bloggen så har jag pratat sex med många människor. Jag tycker mig helt ovetenskapligt ha kunnat se skillnader i hur viktigt sex är för människor. För vissa fyller deras sexualitet stora delar av livet, det kan nästan ses som en hobby, för andra är sex en stor del av livet, men något som de inte reflekterar över särskilt mycket. De är intresserade av den fysiska och psykiska delen av sex, men inte av att analysera den. För andra är sex inte alls viktigt, vare sig som hobby, fysisk aktivitet eller tankeverksamhet. Så om man skulle prata om sexuell hälsa så kanske det handlar om något väldigt individuellt.
En jämförelse till psykisk eller fysisk hälsa, där begreppet ibland blir relativt eftersom människan har olika förutsättningar att klassas som frisk. Det är kanske inte bara avsaknaden av sjukdom utan även känslan av välbefinnande som kännetecknar hälsan, även den sexuella. Som HIV-positiv kan du kanske inneha sexuell hälsa trots din sjukdom eftersom din subjektiva upplevelse av din sexualitet är välbefinnande?
Vad mår vi bra av? I studien jag läser om har författarna funnit ett samband mellan sexuell tillfredsställelse och känsla av välbefinnande i relationen till partnern, men också i förhållande till psykisk hälsa. En indikator för psykiskt välbefinnande är alltså sexuellt välbefinnande. Jag vill att ni här funderar på vad sexuell tillfredsställelse skulle innebära, handlar det om mycket sex eller om sex i den grad som man finner tillfredsställande?
Vilka olika krav det kan finnas på sexualitet. Är det möjligt för ett samhälle, en kultur, att ställa krav på individerna i fråga om sexualitet? Är det möjligt att individens krav på sexualitet integreras med kraven från en eventuell partner och samhället?
Jag ser Sissela Kyles dödssynder där frågan om sexualiteten kan ses skild från kulturellt sammanhang ställs. Jag instämmer och tror inte heller det. Vår sätt att vara, asexuella, högsexuella, vara med oss själva, en eller flera partners, vad vi fantiserar om drömmer om är intressant att granska ur ett kulturellt perspektiv.
Jag funderar också på hur individualiteten i sexuell hälsa kan göra att det som någon klassar som obehagligt blir välbefinnande för någon annan. Homosexualitet var sjukdomsförklarat fram till 1979 i Sverige, BDSM och fetischism till årsskiftet 2008/2009. Vilken inverkan har vården på individens uppfattning om sexuell hälsa? Vilka förväntningar och drömmar ligger i sjukvårdspersonalens sätt att se på sexualitet? Blir det svårare för individen att acceptera sin sexualitet som hälsosam, som sexuellt välbefinnande, på grund av samhällets och kulturens förväntningar på den?
Sexuell hälsa förefaller vara så mycket mer än avsaknad av sjukdomar och ganska komplext. Kanske är inte ens avsaknad av sjukdom ett måste för sexuell hälsa. Kan sexuell hälsa ses i ljuset av en modell där vi pratar om sexuell identitet, praktik och preferens? Där sexualiteten innebär olika delar, där ett eventuellt utlevande av en sexualitet endast är en del. Sexuell hälsa, inte i form av en statisk modell för vad som är en hälsosam sexualitet utan som en subjektiv känsla av välbefinnande. Där både det fysiska, sociala och psykiska välbefinnandet vägs in och vi kanske kan prata om individens sexuella lycka!
För mig framträdde de här punkterna
– Acceptans (av sin egen och andras sexualitet)
– Sexuell identitet, preferens och praktik
– Ensam – fantasier, drömmar, onani
– Tillsammans med andra – en eller flera
– Betydelsen av psykisk och fysisk hälsa för den sexuella hälsan
– Från asexualitet –> högsexualitet (allt där emellan)
– En kulturell aspekt av sexuell hälsa/lycka
Fyll gärna på med fler punkter som ni tror spelar in!
Läs även andra bloggares åsikter om sexualitet, sex, hälsa, Sissela Kyle, kultur
Leave a Reply