I en av mina kurser läser jag boken Sexualities in health and social care (Tamsin Wilton, 2000). Några kapitel in i boken så kommer jag att tänka på min egen tid på sjuksköterskeutbildningen och en föreläsning som fastnade. Föreläsningen handlade om hur vi bemöter sexualitet i vården, om hur exempelvis homosexuellla ofta å ena sidan blir bemötta med ett antagande om att vara heterosexuella, å andra sidan om de berättar om sin sexualitet med en nyfikenhet som blir besvärande. Vår föreläsare berättade om hur homo- och bisexuella utan att göra anspråk på det får fungera som upplysningspersoner som olika sexuella identiteter. Jag tycker att det är värt att fundera över, kanske har vi den inställningen i andra situaitoner i våra liv. Kanske ska nyfikenheten och kunskapstörsten stillas på annat sätt än att fråga ut patienter. Går man till gynekologen är det inte för att ge denne en föreläsning i hur det är att vara homosexuell i Sverige idag.
En annan tänkvärd aspekt gällande sexuell identitet och fördomar kopplat till religion. Jag vet att det fanns studenter i min klass som tyckte att homosexualitet var en sjukdom och att abort var fel. Boken jag läser vänder på händelseförloppet och menar att ibland vänder fördomsfulla individer på scenariot och tar till ett religiöst alibi för en fördomsfull ställning. Jag undrar hur de som hade åsikter om homosexualitet och abort som stred mot professionella och etiska värderingar inom sjukvården klarar sig idag i arbetslivet? För visst kan man välja bort att specifikt arbeta kliniskt med aborter eller frågor gällande sexuell identitet, men som sjuksköterska så arbetar de i de flesta fallen med människor. Och människor går igenom aborter, de är hetero-, homo- eller bisexuella och förtjänar att bli bemötta med respekt och professionalitet oavsett om de har brutit sina ben, ska operera bort blindtarmen eller genomgå en gynekologisk undersökning.
Sexualities in health and social care kan rekommenderas som läsning, boken innehåller även praktiska övningar för yrkesverksamma. Debatten kring vården och frågor kring privatliv och sexualitet är aktuell i samband med förslaget där Försäkringskassan ställt frågor kring funktionshindrades toabesök och sexualitet. Vissa frågor ska kanske inte ställas, men andra kan vara otroligt viktiga för en bra vård. Kanske spelar det större roll hur vi ställer dem, om de ställs professionellt med respekt eller lite fördomsfullt taffligt…
Läs även andra bloggares åsikter omfunktionshinder, HBT, sexualitet, vård, Tamsin Wilton
Som läkarstudent tycker jag att det här är ett väldigt intressant ämne. Jag har mycket tankar och ska kanske leta rätt på boken, men tänkte bara kommentera kort nu.
Bristen på kunskaper om HBT och sexologi i stort bland läkare är ju välkänd. Som en följd av att det knappt ingår i utbildningen (Linköping undantaget) startades en extern förening, Kärleksakuten. Syftet med föreningen är dels att förbättra läkarstudenters kunskaper om sexologi, och dels att bedriva informationsverksamhet i skolor, liknande RFSU:s skolverksamhet.
Så, lite reklam. Eftersom jag själv varit mycket engagerad vill jag helt enkelt inte att Kärleksakuten ska saknas när ämnet är “Sexologi i hälso- och sjukvård”.
http://www.karleksakuten.se
Emil,
Väldigt intressant, en vän till mig som utbildar sig till läkare nämnde föreningen för mig för några veckor sedan, låter som ett väldigt bra initiativ. Bra att du länkade!
OOh! Aah! Jag ska blogga om det hos mig snart, men måste bara säga. Var hos gynekolog nyligen, svarade att jag har två långvariga relationer på frågan om partner. Första följdfrågan var “varför då?”. Sedan kom en massa kommentarer och frågor jag inte bett om, som “men kan det inte hända att du gillar den ena mer än den andra?” eller “är du säker?” när jag sa att inga nya partners har tillkommit till kretsen sedan alla testats för SDT. Etc etc. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARGH!!!
Det låter som ett skolexempel (som det tyvärr inte pratas så mycket om i skolan) på hur frågor kan kännas integritetskränkande och fördomsfulla. När det dessutom handlar om en yrkesverksam person som ska arbeta med bl a människors sexualitet känns det extra konstigt. Jag hoppas att vi är på väg mot en större acceptans av olika relationsformer, men ibland känns allt så tungrott.
Förresten tycker jag att Kärleksakuten suger som inte vill ha psykstudenter med. De ville i alla fall inte ha mig. Så jag generaliserar till psykstudenter.
Hej, Emil, förresten!
Hej igen Tanja!
Jag förstår att du tycker det är sugigt, men jag tror du har en chans att omvärdera om du är intresserad. Frågan om studenter från andra utbildningar blev hett debatterad på årsmötet och det konstaterades att de regler som funnits (och inte tillåtit andra studenter) varit emot stadgarna. KA Stockholm hade redan innan dess börjat välkomna bl.a. biomedicinare, och de andra orterna lär nu följa efter.
Trist men tyvärr inte förvånande att läsa om din erfarenhet. Jag hoppas att ST-utbildningen i gynekologi innehåller någon form av sexologi men det verkar ju tveksamt eftersom det där närmast var ett skolboksexempel hur man inte ska göra. Ser fram emot att läsa ditt inlägg om det!