En annan julklapp jag fick är en bok om den surrealistiska fotografen Lee Miller från USA. Lee Miller föddes vid namn Elisabeth 1907 och hennes fotografier känns än idag väldigt moderna. Miller arbetade till en början som fotomodell och jag tycker att det är intressant hur hon vänder kameran från sig mot omvärlden. Till en början för arbete med mode, men även för att hylla erotiken och kvinnokroppen samt i slutet snarare som samhällsskildrare, i arbete med dokumentation av andra världskriget. Jag funderar lite över fler kvinnor som gjort som Miller, banat sin väg in bland fotograferna med ett vackert yttre, men omvandlat sin roll från objekt till subjekt med hjälp av sin talang.
Miller våldtogs som 7-åring och blev smittad av gonorré. Eftersom inget botemedel fanns så blev frukten av våldtäkten ett utdraget lidande.
Lee Miller skildras som en stark människa, trots de många svåra händelser som hon utsätts för. Jag tycker att det är intressant hur Miller inte tyngs ner av de stora manliga konstnärer som omger henne ex Pablo Picasso, Ray Man, Joan Miró och Max Ernst. Kanske har det att göra med den surrealistiska andan att låna av varandras konstverk och på så sätt utveckla konsten, men det kan givetvis ha att göra med Lees alldeles egna sätt att vara. Hennes utseende är mycket fascinerande och jag tolkar det som att hon genom sitt liv inte räds att utnyttja det till sin fördel. Det finns inte i Millers liv någon dikotomi mellan utseende och talang, den dikotomi som vi ofta möter i vår tid.
Lee Miller beskrivs på ett flertal ställen i texten som ”extremt promiskuös”. Jag funderar på om det inte är lite missvisande, samtidigt skriver författaren om hur det sexuella klimatet bland surrealisterna beskrivas som en tidig sexuell frigörelse och på ett flertal ställen talas om ”l’amour fou” den galna kärleken, eller den fria kärleken som det översatts till. Kanske är då det kanske inte Miller som ska beskrivas som promiskuös utan snarare tidsandan som sexuellt liberal, visserligen så kan kanske samhällsandan tillskrivas individen och då blir Miller en symbol för den. Ett annat exempel där åsikter och värderingar vävs samman med Millers verk i hennes egenskap av kvinna är detta foto föreställande ett avlägsnat bröst som Miller fick behålla efter att ha dokumenterat en operation. Författaren tolkar det som en feministisk symbolism då hon fotograferar bröstet på en tallrik med en kniv och gaffel , men jag tror att det lika gärna kan handla om en fascination av människokroppen, levande vävnad, absurditeten i placeringen av bröstet etc, men det är givetvis min personliga tolkning.
Till skillnad från exempelvis Marie Kröyer som slutar måla när hon gifter sig så skapar Miller parallellt med sina män. Det kan dock även ha att göra med att hon inte blir gravid förrän relativt sent i historien, som jag tolkat det så innebar ett barn att livet ändrades fundamentalt för kvinnorna under den här tiden. Så länge som de inte var mödrar så gällde andra regler, mer lika männens. Då fanns utrymme att vara kreativa och excentriska. Vid födseln av ett barn ändrades förutsättningarna betydligt.
Utvecklingen i fotografiet och dess objekt är som jag ser det till en början modebilder, det fortsätter med erotiska bilder för att sedan glida över i krigsskildringar. Det är intressant hur Miller väver samman modevärlden och kriget i ett flertal bilder.
Miller var en av få kvinnor som arbetade med att dokumentera kriget, på den här bilden sitter hon i Hitlers badkar i München. Det är efter krigsslutet och leran på hennes skor är från Dachau. Hitler skjuter inte mycket senare sig och Eva Braun. Jag tycker att fotografiet är ett bra exempel på hur Miller som jag skrev i början själv använder sin kropp i konsten.
Boken heter Lee Miller och är utgiven av Mjellby konstmuseum i samband med deras utställning av Millers bilder. I deras shop på nätet kan man beställa den.
Leave a Reply