Saga om Sexologi

Truls, elev i årskurs 3 på gymnasiet, har skrivit sitt projektarbete om idrottande ungdomars tankar om homosexualitet. Projektarbetet var upplagt som en föreställning inspirerad av Mårten Svedbergs Fotbollsbögen. Truls har också gjort en enkätundersökning som avsåg att mäta attityderna till homosexualitet före och efter att eleverna sett föreställningen. Han ledde en diskussion kring jargongen i omklädningsrummet efter det att eleverna sett föreställningen. Som Truls misstänkte  efter att själv ha spelat handboll i ett stort antal år så berättade ungdomarna om en speciell attityd i omklädningsrummet angående homosexualitet samt en allmänt rå jargong som inte ses som socialt accepterad i andra delar av samhället. Truls berättar för mig om hur killarna kör upp vattenflaskor i rövarna på varandra och kissar på varandra i duschen. Att kalla någon bög eller flata som skällord är inte ovanligt och ungdomarna kan tydligt berätta om vilka attribut som de förknippar med bögar och flator, bögar är feminina och flator maskulina.

Här är några citat från Truls projektarbete

” Asså jag tror det är så, för det är ju många i seniorfotboll som tränar och har uttalat sig om att de inte vill ha homosexuella i laget, så jag tror det är mer fientligt.”

”Jag tror det är för att idrottare ska vara så macho, i alla fall inom fotbollen. Där ska man ju vara tuff på plan, sen har man en bild av att homosexuallitet innebär att man inte är tuff.”

”Ja asså, för mig är det lugnt att de är bögar så länge de inte håller på med mig, asså de kan va och hålla på med sig själv så är det lugnt.”

Men så händer något, något som vi i min kurs i sexologi ägnat timmar åt att diskutera, nämligen hur man sätter igång processer hos människor och får dem att bearbeta informationen som de fått även när de lämnat rummet. Det är inte helt lätt, de flest som jobbat med sexualupplysning kan berätta om hur kunskap om exempelvis säker sex går in genom ena örat och ut genom det andra. Truls får den att stanna. För när ungdomarna svarar på enkät nr 2 så har något hänt. I enkät efter enkät så skriver de om hur de börjat fundera mer på homosexualitet, på hur de skulle vara om en av deras kompisar sa att han eller hon var bög eller flata. Att de skulle fråga och lyssna på sin kompis.

Truls identifierar två förändringar hos ungdomarna efter föreställningen och diskussionen, de är mer medvetna om vad de gör när de kallar någon bög eller flata som skällsord och de börjar fundera över det. Han konstaterar att det antagligen inte räcker att bara informera om saker, man måste ge något mer som en film eller föreställning för att sätta igång de processer som jag tidigare beskrev.

Truls är inte ensam om att uppmärksamma Mårten Svedbergs föreställning och jargongen i omklädningsrummet, han har gott sällskap i Sydsvenskans Anja Gatu och QX Dodo Parikas. Han har ett försprång i att han som han uttrycker det

“Jag tror att eleverna påverkades mycket av pjäsen för att jag la den på deras nivå. Jag använde en attityd och ett språk som de använder med sina lagkamrater. De kunde inte gå ut från rummet, de var fast och på scen stod jag halvnaken och pratade som en av dem.  Jag fick mycket cred efteråt.  Det tror jag berodde på att pjäsen tilltalade dem för att kände igen sig, hade varit med om samma saker. “

Och vilken film var det som startade processerna inom Truls så han valde detta som projektarbete?

Den här…

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=73AvGNSiVIU]

Som Truls beskriver det

“I augusti förra året såg jag filmen Patrik 1,5 och då väcktes mina tankar om homosexuallitet. Jag började fundera därför att de visade en verklig bild av bögar i filmen och det var inte en fjollig bild. Sen läste jag om Mårten Svedbergs pjäs Fotbollsbögen i våras i Sydsvenskan. Mitt intresse väcktes genom att jag kunde känna igen mig i den. Det är faktiskt så det är att sitta i ett omklädningsrum. Bögskämten haglar och det är en väldigt hård jargong.”

Vill ni kontakta Mårten Svedberg så kan ni göra det genom Malmö Stadsteaters hemsida. Mårten medverkar i föreställningen All is love som jag nämnde i föregående inlägg.

Läs även andra bloggares åsikter om Fotbollsbögen, fördomar, homosexualitet, Mårten Svedberg, projektarbete, Truls

Obs! Det går inte längre att fråga Darling

Jag har den senaste tiden sett en trend i att kritisera tidningssidornas sex- och relationsrådgivare. Vi kan läsa det här, här och här. Jag har också gjort det själv, här. Det görs även här och här.

En vän till mig reagerar spontant på ordet sexrådgivare med att konstatera att det oftast inte ges några råd alls, det handlar om att säga känn efter själv och det kan bara ni bestämma. Den senare tiden tycker jag mig ha kunnat se en annorlunda trend, en trend att mer och mer uttala sig utifrån sitt eget tyckande i spalterna. Jag tror att det går att koppla dels till att det går mer i takt med hur vi ser på terapi i modern tid, något som ska ge svar, ska hjälpa oss konkret, men också som ett svar på ett sensationssökande även inom rådgivning. Att ge någon råd om deras sexliv handlar om att balansera på en tråd av etik. Jag skrev precis så här om mitt arbete med bloggen

“I mitt arbete med bloggen så var frågor om etik ständigt närvarande. Det var viktigt för mig med en medvetenhet om mina reaktioner inför olika fenomen och sexuella företeelser. I Sexologi (Lundberg, 2002) läser jag ”När vi i vår yrkesroll konfronteras med sexologiska frågeställningar sätts inte bara vår sexologiska kunskap på prov, utan också vårt etiska förhållningssätt, våra subjektivt färgade sexuella normer, värderingar och vår sexualmoral kommer i dagen.”

Jag arbetade också med mig själv för att öka medvetenheten om de sexuella script. Dessa formar vårt samhälle i form av sexualideologi, den svenska kan sägas utmärkas av heterosexism och restriktiv sexualsyn (Ibid, 2002). Den vilar också på synen om en kärleksideologi, vilket innebär att erotik är tillåten under förutsättningen att det finns kärlek (Ibid, 2002). Lundberg (2002) drar också de paralleller som jag tidigare beskrivit mellan människors rättigheter och rörelser som kämpar för dem och synen på sexualiteten.

Även Hulter (2004) betonar vikten av en professionell hållning i mötet med klienters sexualitet. Hulter (2004) är även inne på de processer som viss information av sexuell karaktär kan framkalla hos de som arbetar professionellt med rådgivning.”

Linn Heed, vars svar angående bdsm kritiseras i vissa av bloggarna ovan, är en av Sveriges mest välutbildade sexrådgivare, det är därför extra sorgligt att läsa hennes svar. För mig blir det väldigt tydligt att hon fallit i fällan. Hon drar slutsatser utifrån en kort text om saker som vi rimligtvis inte kan veta något om. Kanske måste vi acceptera att en sexrådgivningsspalt är vad den är. Den fyller en fin funktion bara genom att upplysa andra om att de inte är ensamma om sina problem. Jag tror också att det är viktigt att tänka på att även kritiken som vi ger av spalterna är färgad av värderingar, i det fallet våra egna. Jag gillar definitioner. Här är WHO’s av sexualitet

”Sexualitet är en väsentlig del av att vara människa genom hela livet och innefattar kön, könsidentiteter och roller, sexuell orientering, erotik, njutning, intimitet och reproduktion. Sexualitet upplevs och uttrycks genom tankar, fantasier, önskningar, normer, attityder, värderingar, beteenden, praktiker, roller och relationer. Medan sexualitet kan omfatta alla dessa dimensioner, upplevs och uttrycks inte alltid alla av dem. Sexualitet påverkas av interaktionen mellan biologiska, psykologiska, sociala, ekonomiska, politiska, kulturella, etiska, legala historiska, religiösa och andliga faktorer.”

(Hulter, 2004)

Så brett kan man se sexualitet. Då är det inte så konstigt att vi inte kan rymma den i en frågespalt eller blogg, men jag tycker ändå att vi kan göra ett ärligt försök. Snart kan ni fråga Saga.

Läs även andra bloggares åsikter om BDSM, Helena Bergman, Linn Heed, Pillowtalk, sexualitet, Tanja Suhinina

Sydsvenskan skriver om ett teaterprojekt i Malmö. Föreställningen heter All you need is love och kommer att spelas på Intiman. Sex homosexuella män driver historien framåt och jag hoppas att detta är ännu en av senare års mer nyanserade skildringar av homosexuella män. Två andra exempel är Brokeback Mountain och Patrik 1,5

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=73AvGNSiVIU]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=-xuugq7fito]

Har ni några exempel med kvinnliga huvudrollsinnehavare (Förutom Fucking Åmål)?

Läs även andra bloggares åsikter om Brokeback Mountain, homosexualitet, Intiman, Patrik 1 5, Sydsvenskan

Magnus Larsson på Psykologiska Institutionen i Lund, tillika min lärare i kursen Hälsa och välbefinnande är en mycket kreativ person när det gäller att hitta på examensuppgifter till oss. Jag sitter just nu och skriver ihop en hemsk hämnd tillsammans med några kursare. Vi valde ett scenario där en kille varit otrogen mot sin tjej och hon hämnas genom att lägga upp nakenbilder på honom på internet. Vi har hittat ett antal sidor, dock bara för killar som lägger upp bilder på sina tjejer, så vi vände på det. Till uppgiften, som tillhör kursdelen Positiv psykologi hör att vi även skriver en teoridel om förlåtelse. Vi har tidigare fått ta del av en uppgift som används i arbete med positiv psykologi som går till så här

Tänk ut en situation där någon behandlat dig illa. Sätt dig sedan och skriv ner situationen och olika aspekter av den, försök att förstå händelseförloppet, och kom fram till ett sätt att förlåta personen som gjort dig illa. Du behöver inte skicka brevet om du inte vill, det handlar lika mycket om processerna som sätter igång i dig själv när du skriver det.

Internet verkar vara en stor arena för hämnd. Jag tittar in i forumet Flashback och de gruvligaste hämnderna finns beskrivna i en tråd. Jag diskuterar hämnd med min familj och vi kommer fram till att om man ska hämnas så ska den vara kort. Känslan att ha blivit illa behandlad är i nuet och hämnden kanske också ska vara det. En bra hämnd behöver du inte fundera på långt efter att du har gjort den. På så sätt är vår hämndhistoria med bilder på internet jäkligt dålig. Den blir långdragen och irreversibel.

Hämnd i kombination med positiv psykologi leder till tankar om förlåtelse. Positive Psychology (Snyder & Lopez, 2006) beskriver ett antal olika sätt att definiera förlåtelse, men en sak ser forskarna gemensamt. Det är bra för individen att förlåta. Några situationer som ges som exempel är vid separationer, att förlåta sig själv och att förlåta situationer, ex naturkatastrofer. Förlåtelsen som del i en separation behöver inte innebära att man blir ihop igen, det kanske snarare handlar om att kunna gå vidare. Att sluta älta och lämna negativa känslor bakom sig. Gällande förlåtelsen av sig själv så har det ofta med skuld att göra, vi går omkring och klandrar oss själva för händelser och saker, vilket färgar synen på oss. Det är bevisat att när en människa går runt och upprepar “jag är så dålig” så påverkas hon av det. Förlåtelse av situationer utanför vår egen makt skulle kunna kopplas till krisreaktioner, du går igenom krisen, sörjer och mår dåligt, men någonstans kommer en punkt där du måste gå vidare.

Frågan blir dock om det finns situationer där hämnd är berättigad och fruktsam. Jag känner när jag ser Lisbeth Salander att det känns ganska rätt. Där hämnd kanske är en del i en process till förlåtelse. Skulle man kunna se hämnden som ett sätt att jämna ut orättvisor, vilket i sin tur möjliggör ett förlåtande? Finns den positiva hämnden?

Läs även andra bloggares åsikter om hämnd, Lisbeth Salander, otrohet, positiv psykologi

Nu kan ni bli fan av Saga om Sexologi på Facebook!

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, Saga om Sexologi, sex

-Hej tjejer, jo det är såhär att jag skulle vilja veta vad ni tycker om skägg…

– The Game

-Hej tjejer, jo det är såhär att min lillasyster ska tatuera sig imorgon och jag skulle vilja veta vad ni tycker om…

-The Game

2007 köpte jag Neil Strauss The Game i Pressbyrån och världen blev lite klarare. Jag förstod helt plötsligt varför fem killar på KB (Kulturbolaget, Malmö) hade fällt samma taskiga kommentar och sedan blivit förvånade när jag inte ville fortsätta prata med dem. Det kallas negging och grabbarna behärskade det inte. Som jag förstått det så innebär det att man genom att säga något tvetydigt sätter sig själv i maktposition över ett tilltänkt raggningsobjekt. I Sverige driver några grabbar som jag tidigare skrivit om gruppen Charismatic Revolution och de behandlar de flesta ämnen angående mänsklig kommunikation på sin blogg. Bland annat om sexualitet. Det mesta jag läser har ett tydligt heteronormativt perspektiv.

Igår var det dags igen, en av mina vänner blev raggad på med ovanstående fras om skägg. Tyvärr är det ofta så att är killen pratat klart om det som han övat in så finns det inte så mycket mer att säga. Han blev tvungen att gå efter att ha pratat om skägg i fem minuter, inte särskilt tillfredsställande kanske?

Killarna är iaf fascinerande, man skulle kunna säga att de bygger upp sin egen vetenskap, fast utan tankar på reliabilitet och validitet. Deras mål är att utifrån sina iakttagelser kunna dra generella slutsatser om hur mänskligt beteende fungerar, framför allt hur kvinnors beteende fungerar, och sedan applicera teorierna för att få kontakt. Jag förstår inte riktigt om målet är att ligga med tjejer, prata med tjejer eller bli ihop med någon. Kanske ligger målet lite mer österländskt i resan, det är kanske jakten som är målet.

Oavsett så funderar jag lite på om ett kontaktförsök som lyder

-Jag heter X och arbetar som medicinsk tekniker på sjukhuset

inte är mer framgångsrikt än

-Hej tjejer, jo det är såhär att min lillasyster ska tatuera sig imorgon och jag skulle vilja veta vad ni tycker om…

Har man genomskådat The Game-tekniken så blir den lite tråkig och förutsägbar. En annan aspekt är också att det antagligen inte går att dra generella slutsatser om kvinnors beteende, därför måste de ständigt lägga till teorier, vilket leder till ett virrvarr av olika förslag om hur man ska bete sig. Det blir omöjligt att hålla koll på allt. Kanske hjälper det någon, men jag tror att det i så fall snarare handlar om att vissa av grabbarna och tjejerna aldrig annars hade gått fram och pratat med någon som de var intresserade av. Om man går från att prata med noll personer till att prata med tio så ökar chanserna rent statistiskt att någon tycker att man är intressant och underhållande, oavsett vilken teknik man använder sig av.

SR, Expressen och ett antal andra tidningar uppmärksammade i dagarna Arvikafestivalens annonskampanj som är en tjej som onanerar, vi får bara se hennes ansikte, så själva uppfattningen om att hon onanerar är något som skapas i oss själv med hjälp av associationer.

Under vår föreläsning i sexologi igår handlade det om sexualupplysning och bl a om hur unga får kunskap om sex. Vi diskuterade det faktum att alla tider har sina bovar, Elvis var farlig, Beatles var farliga, porren var farlig, analsex var farligt och internet är något som belyses som farligt idag. Det florerar en massa teorier och tankar om vad som händer med människors sexualitet när den kommer i kontakt med internet och media, men egentligen kanske vi inte riktigt vet vad som händer, om det händer något.

Jag var inne på detta i mitt inlägg om Paradise Hotel, att kanske är det inte så mycket som händer, kanske blir inte Caroline som onanerar i Arvikafestivalens kampanjs liv förstört och hennes framtidsplaner grusade av det faktum att hon kopplas ihop med sex i en annonskampanj.

Frågan är då vad kampanjen gör, skapar den en diskussion kring unga och onani? Eller är den bara en smart annonskampanj eftersom vi vet att sex säljer.

Sex säljer och frågan kan också vara vem som säljer sex i annonsen, är det Arvikafestivalen eller tjejen? Varför reagerar vi så väldigt starkt när vissa säljer sex medan själva idén om att sälja sex är något som förekommer på så många andra ställen? Vill Arvikafestivalen verkligen betona ungas rätt till sin sexualitet eller handlar det om ett rent kommersiellt syfte? Och spelar det någon roll? För det är också något som man kan fråga sig, har vi verkligen rätt till de ungas sexualitet. Är den verkligen något som vi får lov att exploatera eller är den något som tillhör dem. Kanske kan man tänka att lösningen istället ligger i att flytta fokus så att de får äga sin sexualitet?

Jag tror att kampanjen är positiv i det att den avdramatiserar, men när diskussionen istället kommer att handla om tjejen i kampanjen och hennes eget privata förhållningssätt till sexualitet så undrar jag lite vad som händer. Måste det vara så att vi använder en privatperson för att peka på samhällsfenomen, kan en debatt om onani och en lustfylld sexualitet inte läggas på ett samhällsplan istället? Ska vi kanske vända oss till oss själva och fråga oss varför vi som skribenter reagerar med att fokusera på tjejen, kanske ligger reaktionen mer i ett eget förhållningssätt till sex än i en oro för en 20-årig tjej som onanerar i en reklamfilm. Kanske borde tjejens inblandning vara slut efter att filmen är gjord, kanske borde någon annan få förklara. Caroline är väldigt klok, citat från Expressen

“- Jag tycker att det är en fin grej. Vi pratar för lite om om sex och ungdomars sexualitet. Jag tycker inte det är något man ska skämmas över. Det är något alla gör och som är fullt naturligt.”

men jag undrar varför hon ska behöva förklara sig. Vi ringer inte upp de här människorna och frågar hur de tyckte att det kändes att ta den här bilden.

Festivalen efterlyser nu en kille för ett liknande uppdrag.

Två filmer har tydligen gjorts

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=6QWJuLv2osU&feature=player_embedded]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=18BaAzZi3cI&feature=player_embedded]

Eftersom det trots allt skrivs så mycket om Caroline så vill jag länka till hennes blogg, där ger hon sin egen bild.

Läs även andra bloggares åsikter om Arvikafestivalen, onani, reklam

iPorn och Booty Call, iPhone har redan gjort två gästspel i min blogg. Nu kommer det tredje, mer funktionella. Jag tänkte dela med mig av tre olika applications kopplade till sexualitet.

MyVibe fungerar som vibrator, det är den du ser ovan mellan någons ben. Du ställer själv in styrkan på vibrationen. Antar att det inte är så bra för iPhone om man lägger där det är fuktigt…

Om du har någon som du vill leka med så finns

SexyTime Fun Lite som innebär att du knappar in två namn (tyvärr väldigt heteronormativt, en blå och en rosa, tecken för man och kvinna) och sedan väljer iPhone slumpmässigt ut mysiga saker som ni ska göra med varandra. Ex “X kiss Y all over his body for 60 seconds”. iPhone tar själv tid och plingar till när tiden är ute. Lite som sensualitetsövningar via iPhone. Fokus ligger på andra kroppsdelar än just könsorganen.

Slutligen finns det

Sex-Facts om man vill fördriva lite tid med att lära sig fakta angående sex som det inte finns några källor till.

Läs även andra bloggares åsikter om iphone, sex

Jag läser Isabelle Ståhls text om otrohet och synen på den svikna kvinnan, i detta fallet Elin. Det verkar som att otrohet är det ämne som mest flitigt förekommer i min blogg, det är också det ämne som väcker mest reflektioner. Mia skrev så här i en kommentar apropå otrohet i Second Life.

“Det här med otrohet alltså, varför är det så viktigt att hitta en universell gräns? Är det vid en kyss, vid sex, med känslor, på internet? Det framställs ofta som att det skulle finnas en otrohetsgräns, och den måste man hålla sig innanför. ”Trohet” är att få och ge och respektera ett förtroende, och förtroenden har man i massa olika sammanhang i livet. Vilka villkor som gäller (exempelvis ”Lova att inte säga det här till någon men…”) vet ju bara den som gett en sitt förtroende. Man får väl ju känna efter (eller fråga) vad som känns schysst för en själv och för ens kille eller tjej. Och varför litar vi inte på vår förmåga att känna vad som känns rätt och fel när det gäller otrohet, som vi gör i så många andra sammanhang? Kanske för att vi är rädda för att vår partners rätt och fel inte är densamma som vår egen definition. Men om så är fallet är det nog en smidaigare väg att synka ett förtroende sin älskade än att tycka att båda ska följa en universell gräns för vad som ÄR otrohet. Eller?”

Jag tror att Mia är inne på något väldigt viktigt här. Vi har ett stort antal monogama förhållanden som varje dag lyckas definiera för sig själva var gränserna går, för dem. Problemet blir när gränserna inte matchar och då får man snacka om det, för det mesta kanske allt bara funkar av sig själv?

En annan vän till mig gjorde jämförelsen med att gå till ditt jobb. Du kan välj att bara gå dit, göra minsta möjliga uppoffring, ta lite längre lunchpauser än alla andra, lite längre raster, helt enkelt pressa gränserna precis så långt som du vet att du kan pressa dem. Frågan är då vad du har för respekt för ditt jobb och hur mycket utbyte du har av det. På samma sätt skulle man kunna se på ett förhållande, du kan pressa gränserna och undersöka vad som händer, men kanske handlar det istället om en rädsla för att göra det bästa möjliga av förhållandet?

Den kvinnliga offerroll som Isabelle talar om förekommer i lika stor grad för män som blir utsatta för otrohet, den får bara inte lika mycket uppmärksamhet. Kanske är det t o m värre för dem eftersom studier har visat att det ofta är kvinnan i ett heterosexuellt förhållande som har det största kontaktnätet. Mannen blir därför ofta vid en separation lämnad ensam med sina tankar och känslor. Jag tror att det gör mycket skada att fokusera på bilden av den bedragna kvinnan eftersom jag tror att den bedragna mannen är minst lika vanligt förekommande. Jag tror också att det finns ett stort gap mellan vad människor anser är otrohet i praktiken och vad de gör. Det kanske är lite som att anta att när människor beskriver sitt optimala förhållande så beskriver de sitt eget förhållande.

Jag tror att människors relationer ser mycket olika ut, vi har alla våra egna gränser och förhållningssätt och därför blir det mycket svårt att svara på frågor om vad som är otrohet. Kanske handlar det istället om hur vi vill leva, hur respektfullt vi förhåller oss till varandra och hur mycket vi väljer att berätta för våra partners. Vi måste kanske acceptera att allt inte ska berättas. Isabelle skriver om relationsanarkister och visst är det en fascinerande väg att välja, som kanske passar många, men jag tror att det även med den formen att leva finns problem. Det är inte lätt att leva med en annan eller flera andra människor och vi är inte misslyckade för att vi går vidare eller går vid sidan. Vi kommer att bli sårade för det finns inga magiska recept på hur vi ska leva tillsammans, men vi kan göra vårt bästa. Kanske är det inte lättare att förhålla sig till tre människor än vad det är att förhålla sig till en människa?

Läs även andra bloggares åsikter om Elin, otrohet, respekt, Tiger Woods

Eftersom mina vänners statusuppdateringar på Facebook på senare tid innehållit orden Paradise och Hotel så kände jag mig tvungen att kolla vad det innebar. Genom Kanal 6 hemsida så kunde jag se första avsnittet. Paradise Hotel är en kavalkad av sprit, sol och sex. Första avsnittet är som en studie i vad vi först faller för, hur beter vi oss för att fånga någon. Är vi den som avvaktar och spanar in för att sedan slå till eller kastar vi oss in och undersöker situationen själva?

Vad innebär då en medverkan i Paradise Hotel? Med tanke på den senaste tidens debatt om hur vårt anseende påverkas om vi visar oss nakna i media, eller talar öppet om vårt sexliv så är programmet ytterst intressant. Det är ju trots allt få som verkligen blir kända efter en medverkan. Kanske händer inte så mycket, kanske blir inga liv eller framtida karriärer hjälpta eller förstörda. Jag funderar också på om Paradise Hotel inte är lite mer sympatiskt jämfört med andra dejtingprogram eftersom det inte utger sig för att förmedla några livslånga kärlekshistorier. Vi får vad vi ser. Det handlar om ett gäng unga människor som åker till värmen för att supa och knulla. Inte helt olikt unga svenskars charterresor, enda skillnaden är kamerorna.

För ett par dagar sedan så skrev jag om kopplingen alkohol och sex. I Paradise Hotel är den mycket framträdande. Produktionsteamet snålar inte direkt på drinkar och de tävlande är ganska ofta mosiga av sprit och sol när de intervjuas. När Jackie säger

“du får akta dig för jag blir så smått översexuell när jag dricker”

till sin rumskamrat så beskriver hon ganska precis vad det handlar om. Det är lättare att få småfulla människor att knulla med varandra. Det är också intressant hur hon sedan när hon berättar vad hon sagt till sin rumskamrat för tjejerna poängterar att han inte skulle utnyttja det. Vi har alltså en mening som börjar med akta dig och slutar med utnyttja inte det!

Så här ser sexet ut i Paradise Hotel. Jag diskuterade med några vänner något som de ville kalla “audioporr” alltså porr med enbart ljud och ingen bild apropå att vi kanske använder våra sinnen olika mycket, mer om audioporr i det här programmet. Paradise Hotel skulle kunna vara ett exempel på audioporr Vi får se lite dimmiga nattfilmningar och höra lite stönanden och sen någon som kommer, mer spännande eller chockerande än så är det inte.

Läs även andra bloggares åsikter om alkohol, audioporr, Kanal 6, Paradise Hotel, sex

Dagens Medicin, Svenska dagbladet och Sveriges Radio uppmärksammar idag ett förslag om att homosexuella män och män som haft sex med prostituerade kan  få ge blod, ett år efter att riskbeteendet upphört. För det är just det som det handlar om. En rädsla för att ett sexuellt beteende ska innebära risker för de som får blodet. Att många heterosexuella och kvinnor som går till manliga prostituerade har precis samma riskbeteende, man skyddar sig inte vid tillfälliga sexuella kontakter blundar vi ganska starkt för. Jag har många heterosexuella vänner som har ett betydligt mer riskfullt sexuellt agerande än vissa av mina homosexuella vänner.

Ändringen innebär konkret att om en homosexuell man slutar ha sexuell kontakt med en annan man så får han lämna blod efter ett år. D v s slutar han med ett homosexuellt sexbeteende så är han grön för att bli blodgivare. Han kan alltså inte ha sex med en eventuell make på ett år om han vill lämna blod. Kanske hänger Socialstyrelsen inte riktigt med? Har de förstått att homosexuella numera inte räknas som en marginaliserad grupp i samhället som träffas i smyg? Vi lever i ett samhälle där vi räknar med att alla ska ha samma rättigheter oavsett sexualitet. De nya reglerna beräknas träda i kraft efter 1 mars nästa år.  Frågan är om det innebär någon förbättring i synen på olika sexuella orienteringar?

Läs även andra bloggares åsikter om blod, homosexualitet