I min text om sexmissbruk så stötte jag på begreppet förförelse. Jag hittar en artikel på ämnet och börjar läsa. Inom sexologin pratar vi inte så mycket om förförelse, men i den kliniska delen så blir begreppet intressant eftersom det ofta finns antingen för mycket eller för lite av det. Det är inte sällan som sex och relationsspalterna uppmanar kvinnor att förföra sina män lite mer, att vara förföriska med lite snyggare underkläder och make up. Där har vi en fascinerande sak med begreppet, medan vi har bilden av den manlige Casanovan som förförare, som tar makten över kvinnohjärtan med sina förförelsekonster så är den kvinnliga förföraren oftare en fallen kvinna. Ett visst mått av förförelseteknik är accepterat, men den ska vara subtil och lite mystisk, den handlar inte om att ta någon med storm. Förförelse blir med kvinnliga mått något som passivt driver en mot sitt mål, hos män kanske det handlar om en mer aktiv kamp.
Enligt artikeln jag läser är förförelse en kraft, en inre sådan. Kanske är det ett svar på varför vi som sexologistuderanden inte sysselsätter oss med den. Det är svårt att mäta begrepp som vi inte kan definiera, kanske kan förförelse liknas vid exempelvis personlig utstrålning. Det är något som vi vet existerar, men det är svårt att säga exakt vad det är.
Artikeln talar också om olika roller som förförelse försätter oss i, om rollen som förföraren, den som besitter makten, eller som den som blir förförd, som någon som förlorar lite av sin makt. Vi har också känslan av att känna sig förförisk, något som eftersträvas i marknadsföring till kvinnor. Att känslan av att vara förförisk är något som kan köpas bygger många idéer på, förföriska läppar, ögonfransar och underkläder. Enligt artikeln så ligger känslan av att vara förförisk nära en medvetenhet om sig själv och sin självbild. En av mina föreläsare, Gunnel Brander, berättade lite om arbetet med unga kvinnor som lider av ätstörningar. Hon berättar om hur de som ett väldigt sent steg i behandlingen, kanske ett av de sista, började arbeta med självbilden och sin bild av sig själva som sexuella varelser. Kanske behöver inte känslan av att vara förförisk förknippas med läppglans och spetsunderkläder utan mer med självförtroende och en känsla av att vara värd sin plats i världen.
I Intimitetens omvandling av Giddens ställs frågan om hur förförelsen förvandlas allt eftersom vårt samhälle förändras. Är det så att den sexuella frigörelsen utrotar begreppet förförelse? Finns det då inte längre något behov av förförelse. Jag tror det motsatta, men att den förändras, istället för att tala om förförelse som en avklädnad så kanske det handlar om en påklädnad. Vi ser begreppet förförelse som något lite äldre och romantiskt. I en tid av en total exponering av människokroppen så blir det förföriska istället att ana sexualiteten, inte fläka ut den.
Var finns förförelsen kvar i vårt samhälle? På krogen och i kommersiella sammanhang tror jag. En vän till mig berättar om hur säljare av mobiltelefoner anpassar sitt säljande efter vilken kund de har framför sig, och är det någon där de kan anspela på sexualitet så gör de gärna det. De använder sig av illusionen av att vara sexuellt tillgängliga för att sälja telefoner. Är det en definition av förförelse, som en resa till sexualiteten? Det intressanta är egentligen inte målet utan resan dit. Förförelsen bygger kanske på illusioner som dör i samma stund som målet uppnås.
Leave a Reply