Jag tänkte att jag skulle utveckla mina funderingar i föregående inlägg lite.
Jag vill börja med att dela med mig av den modell som jag baserade inlägget på. Modellen fick vi presenterade för oss under föreläsningen om sexualupplysning och jag tycker själv att den är mycket användbar. Den delar upp ditt förhållningssätt till dina klienter, i mitt fall mina läsare i tre delar.
Privat – den delen visar du inte. Ditt privatliv och privata förhållningsätt till sex är inte intressant för ditt arbete, det är idéerna eller klienterna som ska stå i fokus och du får inte ta över situationen. Du kan däremot gärna låta din personlighet lysa igenom, men i ex sexualupplysning så innebar en professionell attityd att du inte delar med dig av ditt eget sexliv. Blir inte det tråkigt då? Nej, jag använder mig t ex flitigt av mina vänners idéer och erfarenheter. Att vara personlig för mig ger en djupare inblick i ämnen och gör texterna lite mer levande.
Jag vill ge ett exempel när gränserna privat, personlig och professionell blev lite svåra att se. Under vårt erotikparty som jag tidigare skrivit om så togs det en massa foton. Jag sa redan från början att jag inte ville att några foton där jag håller i sexleksaker skulle publiceras på Facebook. Det är enormt viktigt för mig att inte blanda in min egen sexualitet i mina texter. Givetvis blev det en diskussion kring mitt beslut och det kan jag absolut förstå. Tjejerna var ju vana vid att jag pratar väldigt öppet om sex och att just jag var den som fick lite moralpanik och inte ville vara med på bild kändes kanske ganska otippat. Anledningen till att jag vill försöka styra vilka bilder med sexuellt innehåll som finns på mig på internet är mitt framtida yrkesval. Om jag ska jobba med utsatta människor så vill jag inte att det ska ploppa upp en bild på mig och en dildo som heter päronpung efter en sökning på Google.
Det var jätteskönt är jag skapade gruppen Saga om Sexologi på Facebook för då slapp jag publicera länkarna på mina sida. Visst, det är jag, Saga, som skriver om sexologi, men det är inte mitt förhållande eller mina egna erfarenheter som står i fokus. På sätt och vis har jag skapat något av ett alterego som ni ser ovan.
Många av de bloggar som jag läser kring sexualitet skriver om sig själva. Vad de tycker om, tycker är äckligt, upphetsande eller roligt. Ibland tänker jag att det hade blivit mycket lättare om jag också gjorde det, men jag tror på en funktion i att inte göra det. Jag tror att det handlar om att texterna blir lättare att läsa och diskutera med mig, men det ställer också större krav på mig att undersöka fenomen från olika synvinklar.
Kanske kan mina sidhuvudsbilder uppfattas som sexiga eller provocerande, men det är jag som styrt hur de ser ut. De är tagna i nyktert tillstånd med en fotograf (Malin falk) som jag litar enormt mycket på. Det är också ett aktivt beslut att välja dem, inte festfoton från ett erotikparty.
Så på vilket sätt kan vi låta Facebook visa vår sexualitet? Det handlar om ett statement om vem vi valt att leva med, vår sexuella läggning. Det handlar också om ett mer eller mindre sexigt bildspråk. En av tjejerna på festen studerade till jurist, hon kunde förstå mitt tänk om dildobilder. En annan ska bli psykolog och tänkte inte att det skulle kunna påverka henne. För mig blir det lite dubbelt eftersom jag sätter hårdare regler för mig själv än vad jag tycker att man kan kräva av andra. Jag tycker inte att det 2009 ska vara något problem i att manifestera sin sexualitet vare sig man är barnskötare eller jurist. Samtidigt är jag ett fan av att bevara sin professionalitet i mötet med människor då jag tror att den fyller en funktion. Jag kommer antagligen att återkomma till det här ämnet.
Leave a Reply