Saga om Sexologi

I en fransk studie från i våras läser jag att sex av tio personer som anser sig ha problem med sitt sexliv inte söker professionell hjälp. Detta trots att de är medvetna om att hjälpen finns och kontakt lätt hade kunnat tas. Som skäl anger människor att de inte vill ta hjälp av något som inte är naturligt, de är rädda för eventuella biverkningar av läkemedel samt att de ska bli beroende av hjälpen för att fungera sexuellt. Många av våra sjukhus i Sverige idag har fina sexologiska mottagningar och kunskapen om hur många somatiska sjukdomar som exempelvis diabetes påverkar sexualiteten finns bland sjukvårdspersonalen. Ändå verkar många välja att inte söka hjälp professionellt utan posta sina frågor i olika forum på internet. Terapisnack är ett exempel på ett sådant forum. Människor frågar om deras fantasier är normala, hur de ska berätta för partnern att de vill testa BDSM eller hur de ska bli av med slampastämpeln. Ungdomsmottagningar går också online, en positiv utveckling och fantastiskt att flytta hjälpen och göra den mer tillgänglig för de som är intresserade av den. Jag tycker dock att det är viktigt att internetbaserad hjälp håller samma kvalitet som verklig, samt att den öppnar upp för att knyta de kontakter som man kan behöva för att lösa sina problem.

Läs även andra bloggares åsikter om internet, sex, terapisnack, ungdomsmottagningen

Under vår föreläsning på sexologin igår uppkom en diskussion om huruvida tjejer tycker om att kolla på porr. Överläkare Axel Brattberg spekulerade i om det eventuellt fanns en biologisk förklaring till att kvinnor som han uttryckte det inte var intresserade av porr. Som exempel på kvinnors ointresse för porr tog han att det med jämna mellanrum gjorts porrfilmer för kvinnor men att de aldrig haft någon större genomslagskraft. Jag tror snarare att det handlar om att kvinnorna som konsumerar porr konsumerar precis samma porr som männen som gör det. Det kanske helt enkelt inte finns något behov av att särskilja speciell kvinnoporr. Jag tror att det finns åtskilliga kvinnor som använder porr som onanimaterial, utan att känna känslor av förnedring eller förtryck för det.

Det senaste försöket till en mer feministisk porr är Dirty Diaries som kom ut i början av hösten. I filmerna skildras både queer och hetero, vanlij- och hårdare sex, lite som en multiporrfilm för många olika sexuella identiteter. Regissören Elin Magnusson motiverar sitt porrfilmsskapande så här

”Jag gör inte porr för att jag tycker att det finns för få porrfilmer utan för att de som finns är skit”

Mest debatt kanske Dirty Diaries har väckt på grund av subventioneringen på en halv miljon kronor från Svenska Filminstitutet. Här finns mer att läsa om sexpositiv feminism.

Vad säger ni, behöver kvinnor specialporr för att tända?

Läs även andra bloggares åsikter om Axel Brattberg, Dirty Diaries, porr

Något som många drabbas av men få pratar om är vestibulit. Med det menas ett tillstånd då man får smärtfulla kramper i samband med penetrerande sex, vilket gör det omöjligt att ha samlag. Man räknar med att 27 % av alla kvinnor drabbas av detta och utlösande faktorer kan vara allt från sexuella övergrepp till att man tvättat sig med parfymerad tvål i underlivet. Eftersom vi i vårt samhälle ofta inte räknar sex som på riktigt om det inte har innehållit en penetrerande del så drabbas kvinnorna och deras förhållande väldigt hårt. Konsekvenserna av vestibulit kan vara depression, rubbad kroppsuppfattning, självmordstankar och stress i förhållandet. Kvinnorna med vestibulit rapporterar om att känna sig otillräckliga som partners och att känna skuld och skam över att inte kunna genomföra ett samlag. Mer specifikt ser vissa sig som otillräckliga som kvinnor. Det tycker jag känns så sorgligt, att kvinnligheten definieras i förhållande till förmågan att bli penetrerad. Åtskilliga studier vittnar om den psykiska stress som det innebär att ha vestibulit. En av behandlingsformerna handlar om att avleda uppmärksamheten från sex med avslappningsövningar och sedan stegvis vänja sig vid sex. Under min praktik på kvinnokliniken i Lund så fick jag se glasrör som används för att bota vestibulit. Dessa rör förs in i slidan och gradvis vänjer man sig vid större och större rör. En av de nyare behandlingsmetoderna är att tillfälligt förlama området som smärtar med botox, det håller i ca tre månader och kan hjälpa de fall där avslappningsövningar och träning inte fungerat. Under 1990-talet hände det att man i svårare fall opererade. Det är extra viktigt att jobba med en helhetssyn när det gäller patienter med vestibulit eftersom det både krävs kunnande om anatomi och psyke.

Själv tycker jag att det är viktigt att även uppmärksamma kvinnans partner. Jag skulle vilja se fler studier som såg problemet mer parrelaterat och undersökte mer specifikt hur det påverkar även mannen (eller kvinnan) i relationen. Känslan av att skada någon när du egentligen vill visa din kärlek i handling måste vara väldigt svår att hantera.

Mer att läsa om vestibulit finns här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om vestibulit

Om att vara 20 år, av Magnus Weideskog samt Galej produktion.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=BUdfvZJUHj4]

Läs även andra bloggares åsikter om Galej produktion, Magnus Weideskog

Mycket i vårt samhälle vilar fortfarande på den psykodynamiska skolans grundtankar med herr Freud i spetsen. Det har visat sig att människor i väst blir traumatiserade längre tid efter naturkatastrofer kanske eftersom vi är invanda i ett tankesätt där en långdragen reflektion över traumat ses som nödvändigt för att vi ska komma över det. I länder utan psykodynamisk tradition gick det betydligt fortare för de flesta av människorna att återgå till sitt vanliga liv efter traumat. I min kurs Behandlingssituationens psykologi vid Lunds Universitet har vi i sista delen av kursen en bok som heter Kris och utveckling av Johan Cullberg som kurslitteratur. Boken vilar på ett psykodynamiskt perspektiv med Freud och Erikson som anfäder. Jag reagerade på hur oändligt många sexuella kriser de anser att vi tar oss igenom. Är det överhuvudtaget möjligt att prata om en hälsosam sexualitet efter dessa eller är vi alla skadade i vår sexualitet?

Boken bygger på grundantagandet om Sigmund Freuds teori om den psykosexuella utvecklingsteorin kombinerat med Erik H. Eriksons utvecklingsteori, där finner ni stadier som den orala och anala fasen (som ni säkert känner igen). Jag tänkte bjuda på lite utdrag ur Kris och utveckling gällande sexualitet.

Om pojkars kastrationsångest (känner ni igen er grabbar?), inträffar i ca 3-6-årsåldern.

“Pojkens sexuella önskningar liksom hans rivalitetskänslor kan – beroende på föräldrarnas attityder – förbindas med skuldkänslor och ångest för straff av större eller mindre grad. man har kallat denna typ av ångest för kastrationsångest eftersom den handlar om de risker som det för med sig att uttrycka maskulin styrka och sexuella önskningar”

Om flickor i förpuberteten

“Flickorna har häftiga bästiskontakter. Utseendefixeringen är stark. Den ibland utmanande sexualiteten som de kan uppvisa i klädsel och målning under denna tid har vanligtvis föga täckning i en ökning av den sexuella driften”

Om varför flickor skär sig

“Flickor som upprepat skär sig, vanligen på armarna eller benen, har en djupgående trygghetsbrist i personligheten. De kan som barn ha utsatts för sexuella övergrepp eller annat”

Om homosexualitet

“Många pojkar kan under dessa år och senare undra om de är homosexuella eller om de attraherar homosexuella män. Oftast har de dock heterosexuella drömmar och onanifantasier. Deras sexuella grundinriktning är då övervägande heterosexuell, men de vågar inte lita på detta”

Trenden inte psykologi är idag att man mer och mer frångår ett psykodynamiskt synsett och går över till andra mer evidensbaserade paradigm. Kritiken gällande psykodynamiken är just att det saknas forskning för att bevisa att teorierna stämmer. De flesta teorier bygger på observationer under terapisessioner. Psykodynamiken hänger sig dock fortfarande kvar på landets psykologiinstutitioner med hjälp av att vissa lärare fortfarande använder sig av inriktningen. Jag ifrågasätter starkt att man kan få en ärlig, aktuell och bra undervisning gällande sexualitet med ett psykodynamiskt perspektiv.

Läs även andra bloggares åsikter om Erik H. Erikson, kriser, sexualitet, Sigmund Freud, undervisning

Matilda tipsar om det här radioprogrammet om åldrande och sexualitet. Sexualupplysaren Olle Waller medverkar i inslaget.
http://www.sr.se/laddahem/podradio/sr_p1_nya_tendens_090318120013.mp3

Läs även andra bloggares åsikter om Matilda Berggren, Olle Waller, radio, sexualitet, åldrande

När jag som bäst sitter och filtrerar bort min blogglänk från min pojkväns elvaåriga systerdotters Facebook så slår det mig hårt i huvudet vad jag håller på med, jag sitter och cesurerar mig själv. Då inser jag också att jag genom att sitta och fullkomligt spruta ur mig “fula” ord som analsex antagligen har spärrat min blogg på större delen av svenska arbetsplatser. Dock inte Malmö Högskola, det har min lärare Niklas upplyst oss om, att på högskolan får man undersöka vad man vill på internet.

Jag har under de senaste dagarna också funderat över mitt beslut att blogga öppet om sex. Många av de andra som bloggar om sex är anonyma, men för mig är det viktigt att markera att det inte är något fel att prata om sex. Det blir också ett sätt att motivera mig själv att kunna stå för vad jag skriver, jag håller en viss kvalitet för att vilja skriva mitt namn under inläggen.

Så tillbaka till min pojkväns systerdotter. Anledningarna till att jag inte vill att hon ska hitta in till min blogg är dels att hon inte förstår svenska, hon skulle alltså bara se bilderna och inte kunna läsa texterna dels att hon bor i ett land där man inte pratar om sex på samma sätt som i Sverige. Ska hon se min blogg så vill jag vara med och kunna förklara för henne.

Apropå censur så läste jag nyss den här debattartikeln med en annan bloggare, Johanna Sjödin, en mycket intressant person. Hon lyckas vrida allt ett steg till och har en bild på sig själv som naken 16-åring på bloggen. Det gör att den är på väg att klassas som barnporr. Johanna menar att de flesta yngre i hennes generation har mer eller mindre nakna bilder på sig själv på internet och att om lagförslaget går igenom blir det som att kriminalisera en hel generation. Jag tror att hon är något på spåret, samtidigt måste lagarna uppdateras och aktualiseras, dock kanske inte på det här sättet.

Nu undrar jag, läser ni min blogg hemifrån eller på jobbet? Var är min blogg spärrad (förutom av mig själv)?

Läs även andra bloggares åsikter om censur, Johanna Sjödin

Jag har under min influensatid sett dokumentären Fyra decennier av sex som SVT har visat de senaste lördagarna. Den fick mig att fundera på analsex eftersom det är ett fenomen vars betydelse och värdering har skiftat totalt under bara tio års tid. Under slutet av 1990-talet drev tidningen Darling kampanjen Vägra Analsex. I kampanjen konstateras följande: analsex är överexponerat, analsex gör bara ont och kan inte framkalla någon njutning för tjejen samt att bara en liten klick av befolkningen (jämförbar med den lilla klick som sysslar med S&M) hänger sig åt analsex. Överallt talades det om hur oskyldiga tonårsflickor gick med på analsex eftersom deras pojkvänner ville ha det, Aftonbladet kallade in experter för att undersöka farorna med analsexet. Det talades om en ökning av skador på ringmuskeln på sjukhusen och andra hemskheter som var frukten av ökningen av analsex. Porrindustrin sågs som bovar i dramat.

Inom sexologin hör man ofta uttrycket “inget nytt under solen” i vårt fall innebär det att människor antagligen alltid experimenterat och haft analsex, det har bara inte varit något som man pratat om öppet. Jag kan komma på minst två kulturella (religiösa?) skäl till att man även tidigare haft analsex. Dels för att undvika graviditeter, dels av en tanke att behålla slidkransen intakt.

Här är ett verk av Édouard-Henri Avril från sekelskiftet 1800-1900

Idag låter det lite annorlunda. Hanna Fridéns svar 2008 på en fråga om analsex är mer präglat av en informativ ton och befinner sig långt borta från fördömandet under 1990-talet. Där Darling kanske problematiserade i lite väl hög grad finner vi istället 2008 en total avsaknad av densamme. Samma sak med Vecko Revyns analsexspecial som iofs väckte många upprörda röster, men inte från unga tjejer utan snarare från deras mammor (läste de Darling?). I Vecko Revyn möter vi 2008 följande punkter om analsex: information om varför man kan uppleva analsex som skönt samt hur man har analsex utan att skada sig.

Vi är alla barn av vår tid, varför vi tycker att vissa saker är tabu är ofta mer knutet till de kulturella strömningar som finns just nu än till fakta. Därför är information viktigt, därför är det viktigt att unga och gamla som funderar på vad analsex innebär och hur det går till kan få tillgång till den kunskapen. Unga människor kollar på porr och då har de redan sett analsex. De har däremot inte sett förberedelserna eller fått veta varför det fysiskt kan vara skönt eller göra ont. Det känns inte rätt att slakta Darling tio år efter att något skrivits, men jag vill uppmärksamma en sak som lever kvar hos vissa av oss nämligen synen på kvinnan som offer för mannens sexualitet. Att det är viktigt att lära unga tjejer att säga nej till alla hemskheter som män försöker tvinga dem till? Eftersom rädslan är för vad de säger ja till så föreslår jag att vi istället lär dem vad det är de kan säga ja till så får de själva ta beslutet.

Vill ni veta mer om analsex så finns RFSU’s praktika här

Läs även andra bloggares åsikter om analsex, Darling, RFSU, SVT, Vecko Revyn

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=SiFKZysBKaQ]
En intervju av Malena Ivarsson med den italienska ex-politikern och fd porrstjärnan Ciccolina (Ilona Staller).
Från Malenas glansdagar i Fräcka Fredag på SVT.

Läs även andra bloggares åsikter om Ciccolina, Fräcka Fredag, Malena Ivarsson, SVT

Både Resumé och veckorevyns Hannah Arnhög uppmärksammar Malena Ivarssons svar på en fråga i söndagsbilagan från Aftonbladet. Som tips på hur tjejen ska ta reda på om hennes kille är gay ger Malena att kolla in hans skivsamling och leta efter schlagermusik samt kolla badrumsskåpet efter en större mängd hudvårdsprodukter.

Min första erfarenhet av frågespalter var Kropp & Knopp i Kamratposten, KP’s Kropp & Knopp finns fortfarande kvar numera i webform. Sen kom tidningen Darling med Fråga Darling. Exempel på frågor och svar i Darling hittar ni här. Darling valde att ha en mer skämtsam ton i sina svar. Det är detta som Malena menar att hon har gjort nu också, enda problemet är att hon inte svarar skämtsamt på någon annans frågor. Så frågan till Malena blir om hon verkligen tror att man kan avläsa någons sexuella identitet genom dennes skivsamling och badrumsskåp?

Läs även andra bloggares åsikter om Hannah Arnhög, Malena Ivarsson, Resumé, Vecko Revyn

Marcel Duchamp spelar schack med den nakna modellen Eva Babitz i Pasedena Art Museum, 1963.
foto av Julian Wesser

Under mitt arbete med bloggen så har jag surfat runt på topplistorna med bloggarna som kategoriserar sig Sex och samlevnad. På bloggportalen bloggtoppen.se hände för några dagar sedan en intressant sak. Flera av toppnamnen under Sex och samlevnad bloggar under portalen metrobloggen (tillhörande tidningen Metro) skrev att de funderade varför de bloggade. Detta är i vissa fall eftersom man kan få en viss ekonomisk ersättning om man kommer upp i ett högre antal läsare. De flesta av de bloggarna är tjejer i 20-årsåldern som lägger ut nakenbilder på sig själva. Det kan handla om både att visa ansiktet och att inte göra det. Inga synliga bröstvårtor och stringtrosorna på. Så bestämmer sig Metro för att plocka bort den ekonomiska ersättningen och det största dragplåstret Lillaxtra plockar då bort alla sina bilder. Lillaxtra är en 20-årig tjej som bor i Småland och tjänar extrapengar på sin blogg. Jag har funderat mycket på varför tjejerna (inga grabbar toppar listorna än) väljer att ofta själva ta amatörfoton på sig och lägga upp hundratals bilder på sina bröst på en blogg. Vad motiverar dem?

I artikeln WOMEN’S INTENTIONS REGARDING, AND ACCEPTANCE OF, SELF-SEXUALIZING BEHAVIOR undersöker författarna just detta, varför sexualiserar vissa kvinnor medvetet sin kropp? En av fynden är kopplingen till något som i artikeln benämns som hyperfeminitet, att kvnnornas självsexualiserande beteende skulle kunna kopplas samman en tanke om att behärska männen i egenskap av sexobjekt. Att man genom sin sexuella status tror sig kunna kontrollerna sin manliga omvärld. Ett problem som sågs med att objektifiera sig själv sexuellt var att det utgjorde en svårighet att subjektivt uppfatta sin egen sexualitet, dvs sexualiteten uppfattad från sig själv. En annan konsekvens av beteendet var att det ökade förståelsen inte bara för sitt eget självsexualiserande beteende utan även för andras.

Jag ser dels en enorm källa till bekräftelse för tjejerna i bloggarna, men också att någon antagligen tjänar bra med pengar på dem. Istället för att de själva skulle kunna plocka in annonsintäkterna så tar någon annan dem och ger tjejerna några tusenlappar i månaden. Var finns Blondinbellas entreprenörskap när det gäller brudar på småländska landsbygden?

Metro har nu ångrat sig och för en gett Lillaxtra ett annat erbjudande för ekonomisk ersättning om hon har kvar sin blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om Blondinbella, Lillaxtra, Metro, metrobloggen, sexbloggar

Första gången som jag tvingades ompröva min syn på prostitution var när jag satt med en vän på Stortorgets uteservering i Lund och fick ta del av en helt annan bild av frågan efter att hon läst Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister. Min väns funderingar tog skruv och jag började fundera på varför jag helt köpt bilden av den utnyttjade, missbrukande kvinnan som prostituerad. Mina argument i början av diskussionen var inget som jag är stolt över idag Ja men det fattar man ju att ingen mår bra av att sälja sin kropp.

För det första vill jag motsätta mig begreppet att sälja sin kropp, mig veterligen är det inte särskilt många prostituerade som lämnar kvar sin kropp hos torskarna och går ifrån den. Handlar det om en sorts leasingavtal?

Sen det där med den lyckliga och den olyckliga horan. Kräver vi av något annat yrke att det ska delas upp i antingen lycklig eller olycklig? Hur många människor som går till sina jobba kan säga att varje dag är de lyckliga, eller olyckliga. Givetvis kan man vara mer eller mindre nöjd med sitt yrkesval, men att kräva någon stabil lycka som krav för att få behålla sitt yrke håller inte i praktiken. Jag raljerar lite, men mitt syfte är att ifrågasätta påståenden som vi bara accepterat utan att fundera närmre över dem.

Inför föreläsningen om sexköp på min sexologikurs får vi läsa ett urval av texter som behandlar ämnet. Vi får ta del av Susanne Dodillets beskrivning om hur synen på prostitution utvecklade sig helt annorlunda i vårt grannland Tyskland. Istället för att få vår Lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster så har Tyskland Lagen för regleringen av de prostituerades rättsförhållanden. I texten läser jag socialdemokraten Nancy Eriksson om hur prostituerade

”kommer allt längre bort från möjligheten att bli vanliga människor igen”.

Jag tror att det alltid ligger en fara i att dela upp vår befolkning i de vanliga och de ovanliga, särskilt när Socialstyrelsen rapporterar om att 20 000 ungdomar säljer sex på nätet. Om vi klassat dem som ovanliga och abnorma, hur ska vi då kunna närma oss dem utan att stigmatisera gruppen? Niklas Eriksson och Hans Knutagård skriver om detta som begreppen etablerade och outsiders i sin rapport hämtade från Elias & Scotson 1999.

Jag tycker då att det är ett större problem med bilden av den prostituerade som kvinna, i samhällets bottenskikt än vem som är vanlig eller ovanlig. När jag och några vänner diskuterade prostitution för några månader sedan slog det mig efteråt att den enda rollen vi försökte kliva in i var kvinnans som prostituerad, vi frågade oss själva om vi kunde tänka oss att sälja sex, men hade inte en tanke på att vi skulle kunna köpa sex. Vad gör att vi som universitetsstudenter tycker att det känns mer naturligt att identifiera oss med sexsäljare än sexköpare? Det fick mig att fundera över om det var för att det saknas män som säljer sex eller för att vi bara får se kvinnor som gör det?

Min lärare i sexologi Niklas Eriksson har tillsammans med Hans Knutagård skrivit sexmänsäljer.se/x om internet som arena för prostitution för män. Män som säljer sex är nästan osynliga i forskningssammanhang, men innebär det att de inte finns? Här finns Niklas och Hans rapport att läsa i sin helhet.

Ett citat från rapporten

” Vi kan illustrera detta genom exempel som ligger nära vår framställning. En yngre man erbjuds pengar för den sex han ändå vill ha. Han tackar ja till erbjudandet och upplever en dubbel ”betalning”. Dels fick han den sex han ville ha, dels fick han de pengar han behövde.”

Det här tycker jag är tänkvärt eftersom vi ofta utan att reflektera över det antar att den sexualitet som finns inom prostitution är ofrivillig och ickelustfylld. Måste det vara så eller kan en prostituerad också njuta av sex?

Så till bilden av den missbrukande prostituerade, är det hönan eller ägget som kom först. Missbrukar individen eftersom den prostituerar sig eller prostituerar individen sig för att den missbrukar. I texten Sexualitet och missbruk (Nilsson, I., Heijbel, C. 1985) hittar vi citatet

”Alla kvinnor som prostituerar sig är inte heroinmissbrukare, men de flesta kvinnor som missbrukar heroin prostituerar sig”

Personligen tycker jag dock att detta blir en helt annan diskussion, nämligen den om sexualitet och missbruk och vad ett drog- och alkoholmissbruk gör för sexualiteten, men det tar vi en annan gång. Värt att notera är också att bland de 25 prostituerade kvinnor som RFSU arbetar med i arbetet med projektet Sex på köpet hade inga av kvinnorna vid den aktuella tidpunkten något missbruk, ett fåtal hade en tidigare missbruksproblematik i bagaget.

Eriksson och Knutagård tar även de hål på fördomar gällande prostituerade

“Män som säljer sex till män har inga möjligheter att komma in på den vanliga arbetsmarknaden och är därmed i en utsatt finansiell situation. Alla männen i vår undersökning hade en annan huvudinkomstkälla, åtminstone ett deltidsarbete eller studiebidrag. De hade också möjligheten att ta extra arbeten, även om de inte var så väl betalda.

Män säljer sex till män för de haft dåliga uppväxtvillkor, bristande vuxenkontakter och upplever social isolering. Respondenterna i vår undersökning kom från stabila medelklassfamiljer och beskriver sin uppväxt som stabil och kärleksfull. En av dem ville inte uppge något om sin ursprungsfamilj.

Män säljer sex till män för att man är hemlös och har ingenstans att ta vägen. Samtliga respondenter hade eget ordnat boende. “

Det har inte varit min avsikt att argumentera vare  sig för eller emot prostitution, bara ge en mer nyanserad bild av de som väljer att tjäna pengar på att sälja sex. Jag känner mig långt ifrån färdig med ämnet och kommer med all säkerhet återkomma till det.

Läs även andra bloggares åsikter om Hans Knutagård, Niklas Eriksson, Petra Östergren, prostitution, RFSU, sexköp, Susanne Dodillet

En av fem iPhone-ägare kollar regelbundet på porr i sin iPhone. Det är dubbelt så många som BlackBerry-ägarna…

Detta enligt Retrevo.

Läs även andra bloggares åsikter om iphone, porr

En av myterna som finns är att man som sexolog, sexterapeut eller sexualupplysare måste vara sexuellt aktiva med de sina klienter, så är inte fallet. För mig är det enormt viktigt att gång på gång poängtera vikten av professionalitet även i möten som rör sex. Det finns ett fint grenverk av regler, etiska och moraliska att följa i möten med personer angående sex. Precis samma regler gäller det dessa möten som för andra terapeutiska eller undersökande möten. Det är inte meningen att du ska sluka dina klienter eller låta dem sluka dig.

I en studie (La Profession de sexologue en Europe: diversité et perspektives communes) som rör skillnader och likheter mellan sexolog som profession i Europa finner jag att det främst är kvinnor som arbetar som sexologer, det är också stora skillnader på hur många sexologer det finns per miljon invånare. Sexologtätast är vårt grannland Finland 109 sexologer per 1 miljon invånare medan Frankrike har enbart 13 stycken per miljon invånare och Sverige 22 stycken. Det är dock mer vanligt i Frankrike att man verkligen kallar sig sexolog och inte psykolog med inriktning på sexologi eller barnmorska med inriktning på sexologi. Det är också värt att notera att de flesta sexologer i Europa inte är läkare (gynekologer?) i grunden utan har annan bakgrund.

Så varför vill man inte kalla sig sexolog? Utstrålar själva epitetet sexolog oprofessionalitet? Måste man ha en annan utbildning att luta sig tillbaka på, jag uttalar mig i egenskap av sjuksköterska eller barnmorska och inte sexolog? När jag började läsa till sjuksköterska så blev jag fascinerad av alla de positiva reaktioner som jag fick på mitt utbildningsval, åh vad fint! utbröt alla från medelålders akademiker till dagisfröknar och grabbarna poängterade gång på gång det heta i mitt yrkesval. Jag får nog säga att reaktionerna på att vara sexologistudent är lite mer spännande. Det finns de som snörper ihop munnen och sänker blicken, men jag får också veta så otroligt mycket om människors tankar om sex. Mitt utbildningsval gör det kanske lite mer naturligt för mina vänner och bekanta att prata om sex med mig och det uppskattar jag enormt mycket. Jag är djupt imponerad av alla kloka tankar och synpunkter som de kommer med på det som jag skriver och hur nyanserat och skönt de kan prata om sex. Det kommer att göra mig till en stolt sexolog.

Läs även andra bloggares åsikter om Finland, Frankrike, sex, sexologer, sjuksköterska

När jag för första gången hörde om yrket sexolog så hittade jag ingen guide till hur man kunde gå till väga för att bli det. Nu vet jag att det finns lite olika vägar och ganska många namn för att arbeta med sex.
Att du kallar dig sexualupplysare, sexolog, sexexpert eller sexrådgivare signalerar olika saker.

Pelle Ullholm är sexualupplysare som arbetat mycket för RFSU och syns regelbundet i TV och andra medier.

Katerina Janouch kanske är vår mest kända sexrådgivare hon arbetar ur ett journalistiskt perspektiv och förmedlar sin kunskap genom artiklar och böcker.

Just nu är Katerina aktuell som bloggare på tidningen Amelia. Hon har skrivit böcker som Orgasmboken och Bedragen, nu senast en bok om svenska kvinnors sexfantasier.
Olle Waller arbetar till vardags som sexualupplysare för Stockholms Landsting, men vi är vana vid honom från kanal 5’s Fråga Olle och Fråga Olle-dokumentärerna. Där får han stå för stabiliteten medan de övriga programledarna skämtar lite om sex.

En som kallar sig för sexexpert är Vecko Revyns Hannah Arnhög. Hannah har precis som Katerina en mer journalistiskt inriktad bana och skriver både artiklar för Vecko Revyn om sex samt svarar på läsarnas frågor.

Malena Ivarsson är den enda av dessa personer som är auktoriserad sexolog. Hon har i botten en socionomexamen och har byggt på den med studier i sexologi. Malena medverkade i Fräcka fredag och sedan 1993 regelbundet i Aftonbladet.

För att du ska få kalla dig för legitimerad sexolog så krävs det att du blivit godkänd av Svensk förening för sexologi. Du måste alltså ansöka om medlemskap och bli godkänd på dina meriter som sexolog. Precis som att inte vem som helst kan kalla sig för sjuksköterska eller psykolog så är sexolog en auktorisation som du måste arbeta dig till. Hur proceduren går till mer specifikt finns beskrivet på Svensk förening för sexologis hemsida.

Sexologi som ämne går att läsa i exempelvis Malmö och Göteborg, det finns andra högskolor och universitet som har ämnet, men då bara som enstaka kurser. Malmö Högskola har sedan hösten 2007 ett masterprogram i sexologi. Det kan du söka efter att du har tagit en kandidatexamen inom det människobehandlande området alternativt gått en utbildning som psykolog, sjuksköterska eller socionom. Det finns även andra utbildningar i Norden, i Norge finns Högskolan i Agder som har en sexologisk utbildning. För att gå den krävs det dock erfarenhet av praktiskt arbete med klienter gällande sexologi.

Läs även andra bloggares åsikter om Hannah Arnhög, Katerina Janouch, Malena Ivarsson, Malmö Högskola, master i sexologi, Olle Waller, Pelle Ullholm, sexexpert, sexolog, sexrådgivare, sexualupplysare, Svensk förening för sexologi