Jag fastnar framför dokumentären Guys and dolls som finns på sidan Top Documentary Films.
Den väcker en massa tankar. Jag frågar mig om de väljer att leva med dockor för att de inte tycker att de själva är värda en riktig tjej eller för att de inte tror att de kan få någon.
Någon beskriver det som “a higher form of masturbation”.
Det får mig också att tänka på grabbarna som lusläser the Game och går med i Charismatic Revolution. Killarna i dokumentären om real dolls har gått ett steg längre och avsagt sig chanserna och arbetet med raggning. Mycket handlar om kontroll när de pratar om sina dockor, om hur de kan bestämma över dem. De sminkar, köper kläder och borstar dockornas hår. Det finns t o m speciella “läkare” för real dolls, de kan serva och byta olika delar som slitits eller gått sönder. De som tillverkar dockorna berättar om hur de skräddarsys för att passa killens smak. Man kan t ex välja hur mycket könshår ens docka ska ha. Jag reagerar dock på att samtliga dockor ser ut som barbiedockor i kroppen, på det sättet påminner de inte särskilt mycket om “riktiga kvinnor”. På den här sidan kan man även hitta manliga real dolls, de ser ut ungefär som Ken. Jag vet inte hur vanligt det är att någon verkligen har en real doll hemma. Det finns också aspekten av att man kanske tänder på att det är en docka, d v s man är inte ute efter en verklig kropp att knulla. Här diskuterar några killar sina erfarenheter av att knulla uppblåsbara dockor.
Vad som fångar mig är flykten från rädslan att bli ensam. Vissa kanske drabbas av den i 21-årsåldern, andra aldrig. Killarna och deras real dolls fjärmar sig från rädslan och väljer något annat. I en av kommentarerna skämtar någon till det och skriver
“Having a real doll as a girlfriend is like having a rock as a pet”
(Att ha en uppblåsbar docka som flickvän är som att ha en sten till husdjur)
Vi skrattar lite åt det där, men någonstans fastnar skrattet i halsgropen.
Filmen Lars and the real girl kom i våras
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=I1XxILVnt1w]
behovet for at se:)