Saga om Sexologi

Första gången jag läste Michel Houellebecq bodde jag i Paris i en etta på 25 kvadrat med två vänner. Sexskildringarna i boken var så explicita att jag bara läste när de andra inte var hemma. Jag chockades och fascinerades över hur han skildrade världen och förvånades över att jag fortsatte läsa trots att många av orden kring exempelvis kvinnan och hennes sexualitet var så provocerande.

En av mina närmsta vänner, en kvinna med fler högskolepoäng än den genomsnittlige doktoranden, spelar Färska Prinzen för mig för första gången. Hon ursäktar sitt nyfunna musikintresse upprepade gånger. Det är inte konstigt. Färska Prinzen sjunger att otäcka saker kommer ur hans mun och jag håller med. Texterna, delvis homofoba, våldsromantiserande, sexistiska och med pedofila inslag är på många sätt inte försvarbara. Ändå fångar han mig.

På omslaget till Houellebecqs bok Plattform väcks frågan om han är en moralist eller en amoralisk provokatör, för mig väcks samma fråga när jag lyssnar på Färska Prinzen. Det är med samma lite skamfyllda hjärta som då jag läste Houellebecq för första gången, som jag låter mina hörlurar pumpa ut Färska Prinzen. På samma sätt som jag kan tycka att Houellebecq kommer nära kärnan av vår sexualitet, så kan också att Färska Prinzen beskrivas göra det. Bådas skildringar av kvinnor, av människan, väcker motstånd hos mig, men de skildrar också en verklighet. Och vems ansvar är verkligheten? De som skildrar den eller de som lever i den och underhåller den? Eller skapas den i skildrandet?

Färska Prinzen provocerar med sina texter, han provocerar med skildringarna av en människosyn fjärran den som jag eftersträvar och sina sexskildringar som rör sig in mot det där geggiga realistiska som jag senast mötte i Charlotte Roches Våtmarker, det är fittor, kukar och porr. Han sjunger att han är kär i din mamma och han låter din mamma ha en sexualitet som inte är försiktigt stereotypt kvinnlig utan rå, direkt och bär push up-BH.

Vad är sex? Hur skildrar vi sex? Jag funderar på om det kanske fyller en funktion att skildra sex så direkt och rått som både Houellebecq och Färska Prinzen gör. Vi möter ofta kulturellt tillrättalagda skildringar av sexualiteten. Samhället sägs vara sexualiserat, men det som skildras är ofta en sorts sexualitet med blanka hårlösa ben och snabba filmsamlag utan förspel. Inte den ibland naiva, ofta råa, ibland intensiva och inte sällan svårfångade sexualitet som livet kan bjuda på.

Tänk om Färska Prinzen inte fanns, tänk om Michel Houellebecq inte fanns, tänk om världen som de skildrar inte fanns? I min brevlåda ramlar Intimitetens omvandling av Anthony Giddens in, en bok som jag träffade på redan på grundkursen i sexologi. En bok som jag tror skulle vara passande i en analys av både Michel Houellebecq och Färska Prinsens texter. För vad är det som de båda skildrar, om inte just intimitetens omvandling.

Läs även andra bloggares åsikter om Anthony Giddens, Charlotte Roche, Färska Prinzen, Intimitetens omvandling, Michel Houellebecq, sexualitet, Våtmarker

Under läsningen av Våtmarker och Sex överallt Typ! har jag börjat fundera över fenomenet intimrakning. För bara några år sedan så var ett helrakat kön något som var avgränsat till pornografins värld, numera är det kotym att ansa åtminstone lite med en nagelsax alternativt helraka eller vaxa.

Även mina mest naturliga vänner ger sig på busken med en sax och jag har hört mina killkompisar beskriva scenarion där de upptäcker att en tjej inte har rakat muttan och vad som följer på det. Just de här grabbarna reagerade med förvåning och visst äckel. Här verkar det handla om en koppling till oralsex, att man tycker att det är ohett med hår i munnen och föredrar när någon gjort visst förarbete. När det gäller manlig intimrakning så verkar det gå i en liknande utveckling som för kvinnor, bara lite långsammare. Männen befinner sig fortfarande på stadiet då det ses som ok att inte ha rakat, men kanske en extra bonus om man har det. Kanske blir nästa ett krav för killar att även raka. Själv tycker jag att det är upp till var och en vad man vill göra, man ska bara vara medveten om varför. Handlar det om en faktisk lösning på ett hårproblem eller ett problem som är skapat av en viss kulturell riktning?

Det finns ett antal sätt att bli av med sin även kallade generande hårväxt. Vi kan då fråga oss för vem den är generande, det är ju inte så att vi visar våra kön för alla vi möter, alltså måste det handla om en genans för sin sexpartner. Det vanligast förekommande är att raka bort håret. Man kan även vaxa, vilket innebär att håret rycks bort med rötterna, då tar det lite längre tid innan det växer ut igen. Vill man ta bort håret mer permanent är laser ett alternativ, där bränns hårsäckarna vilket omöjliggör att håret växer ut igen eftersom hårsäckarna förstörts. De vanligast förekommande komplikationerna vid hårborttagning är utslag och inåtväxta hårstrån, men det finns även en risk att infektioner bildas i de små sår som uppkommer vid rakning. I sällsynta fall kan ännu värre komplikationer uppstå, som i Helens fall i Våtmarker, men även för den här tjejen som Expressen skriver om.

Så, hur vill vi egentligen ha det, ska det vara en liten blank hårlös mutta eller kuk, eller en riktig skog? Jag tror det finns lika många preferenser som folk som har sex. På porrsajter finns det ofta specialavdelningar för människor som föredrar hairy, dvs orakat och mycket hår. Vårt hårlösa ideal krockar också på ett bisarrt sätt med idealet att vara smal, då en effekt av sjukdomen anorexia nevrosa är en ökad kroppsbehåring. En rolig reaktion är min farmors väninnor som skrattande konstaterade att det där håret som vi tillbringar timmar med att ta bort ändå tids nog försvinner, med åldern…

Läs även andra bloggares åsikter om hår, ideal, intimrakning, Våtmarker

När jag försökte långa Chalotte Roches bok Våtmarker på Laholms Bibliotek i somras kollade bibliotekarien på mig som om jag frågade efter barnporr alternativt någon Harlequin-bok. Hon upplyste mig om att det var en väldigt kontroversiell bok som de hade valt att inte köpa in till sitt bibliotek. Jag blev genast om möjligt ännu mer sugen på att läsa den. Så beställde jag den slutligen på nätet för 41 spänn för någon vecka sedan och det här är mina reflektioner.

Våtmarker är en bok om Helen som hamnar på sjukhus efter att ha skurit sig vid sina hemorrojder under intimrakning. Den skildrar hur Helen från sjukhussängen reflekterar över sitt liv och sina sexuella eskapader och till viss del delar med sig av dessa till sin sjukskötare Robin. På baksidan av boken lovas en beskrivning av en ung kvinnas extremare sexualitet men jag tycker snarare att det handlar om en beskrivning av kroppen.

Helen har ett ganska ovanligt förhållande till sin mus (Helens ord) och även andra kroppsliga organ, dock bara de som är kopplade till sex, med undantag från brösten, Helen fäster inget större intresse för dem. Helen smakar gärna på sina kroppsvätskor och beskriver hur de känns i konsistens och smak. Ibland kan hon även “spara” den, dvs inte tvätta sig för att utforska hur smakerna och lukterna utvecklas. Jag uppfattar inte detta som en bok om en gränsöverskridande sexualitet utan en undersökande bok om hur blicken kan vändas mot kroppen och dess sexuella funktion. Helen tillåter sig att utforska den smutsiga fysiska kroppen som vi i vår vardag försöker fjärma oss från med ex att raka av vår kroppsbehåring.

När jag började läsa hade jag en förhoppning om att Våtmarker skulle påminna om Houllebecqs böcker, men det gör den inte. Våtmarker saluförs med att den kritiserar många av de saker som Houllebecq gör i sina romaner. Vår konsumtion, gärna kopplad till vår sexualitet. Jag vet inte huruvida det beror på att Roches språk från början inte är bra, eller om det handlar om en dålig översättning. Hade jag kunnat tyska hade jag gärna läst den på originalspråk. Jag saknar den kvaliteten som lyfter pornografiska skildringar till ett högre plan. Som sexuell bok är Våtmarker inte särskilt utmärkande, som en studie av kroppen är den unik och fascinerande. Parallellt med det sexuella fysiska spåret går en ganska naiv historia om Helens försök att sammanföra sina skilda föräldrar genom sin sjukhusvistelse. Vissa saker fastnar dock. Helens odlande av avokadokärnor som hon onanerar med är mycket intressant och målande.

“Där i vattnet bildar den ett mögligt slemskikt som har en mycket inbjudande inverkan på mig. Ibland tar jag upp den ur vattenglaset under den här tiden och för in den i mig. Jag kallar den min ekodildo. Självklart använder jag endast ekologiska avokador som avokadovärd. Annars får jag ju förgiftade träd.

Men innan jag för in den måste tandpetarna såklart avlägsnas. Tack vare min vältränade slidmuskulatur kan jag sedan skjuta ut den. Och därefter åker den tillbaka ner i vattnet, tandpetad och klar. Och sedan är det bara att vänta.”

“En sexualitetens Pippi Långstrump, skruvad till tusen” har Norra Skåne skrivit. Jag håller inte riktigt med. Snarare en skildring av en ganska trasig tjej som inte riktigt får ihop det. Det gör mig lite trött, kan vi inte någon gång skildra en ung utforskande sexualitet utan inslag av trassliga familjeförhållanden, droger och självskadebeteende.

Helen kommer också inte på något som jag tycker är väldigt fascinerande, tanken att en befriad kvinnlig sexualitet är likställd med att anamma drag som man anser är typiskt manliga. Detta illustreras i stycket där Helen går på bordell. Som jag uppfattar det så antar Helen här en roll av översittare med rätt att kommentera de prostituerades utseenden och förmågor. Hon använder det maktövertag som hon får genom att vara den som köper tjänsten till att förhålla sig på ett ganska osympatiskt sätt till de som hon köper den av.

Läs även andra bloggares åsikter om Charlotte Roche, Michel Houllebecq, Våtmarker