Bild från lifeonprint.tumblr.com.
Till sommaren har jag läst psykologi och sexologi i över fem år. Jag har en kandidatexamen i psykologi, en grundläggande psykoterapiutbildning med inriktning kognitiv beteendeterapi (KBT) och över ett års heltidsstudier i sexologi. Ändå är jag egentligen ett ingenting. När jag ska söka jobb finns det ingen rubrik att sätta på mitt yrke.
Jag tänker på detta när jag läser en broschyr från Psykologförbundet. En broschyr som är en problematisering av de yrkeskategorier som utan examen driver terapi. Exempelvis coacher, konsulter etc. Psykologförbundet sätter i sitt dokument fingret på ett samhällsproblem i Sverige idag. Människor som mår dåligt, som befinner sig i en utsatt situation, blir utnyttjade och i värsta fall vid sämre hälsa än de var tidigare på grund av att personer utan tillräcklig utbildning och kunskap bedriver terapi. Ett helt nytt fält av kvacksalveri har öppnat sig och jag tror inte att det är helt orimligt att säga att en av de stora drivkrafterna är ekonomi.
Psykologförbundet och dess medlemmar har dock ett starkt kort på handen. De har en legitimation. Det är just det som jag tänker på när jag konfronteras med det faktum att jag inte får kalla mig för något. Jag kan välja att kalla mig för sexolog, eftersom det inte är en skyddad titel, men det säger då heller ingenting om de timmar, år som jag har lagt ner på mina studier.
Svensk Förening för Sexologi är de som i nuläget reglerar auktorisation inom det sexologiska fältet. En process som är kostsam och tidskrävande att hålla på med. Reglerna för att få de olika titlarna är många och krångliga. Det finns i nuläget inte en utbildning som jag kan gå och sedan ansöka om en legitimation som sexolog. Det jag kan göra, som jag gör, är att samla kunskap och referenser för att så småningom kunna betala åtskilliga tusen kronor för att få prövat om jag uppfyller kraven för att bli auktoriserad specialist i klinisk sexologi. Kostnaden är ett måste för att föreningen ekonomiskt ska klara av att ta hand om prövningarna. Systemet tycker jag känns krångligt och odemokratiskt, men ansvaret ligger inte på föreningen.
Det är dags att vi, samhällsstrukturellt, tar sexuell hälsa, och ohälsa, på allvar och ger den det erkännande som den behöver. Det är min uppfattning att språket på många sätt styr vår uppfattning av vår omvärld och hur vi värderar den. Om mitt yrke inte har någon ordentlig enhetlig titel, var placerar vi då sexualiteten? Hur högt värderar vi då sexualitet som begrepp och del av livet?
Den senaste tiden har jag märkt att titeln sexolog har smugit in i de forum som vi som sysslar med sexologi i Sverige har skapat. Jag ser det som en liten upprorisk gest och kallar mig själv oftare och oftare för sexolog. Kanske kan en yrkesidentitet byggas upp underifrån? Ändå tror jag att det är otroligt viktigt att vi definierar vad vi talar om då vi talar om en sexolog. Jag skulle önska att Socialstyrelsen på samma sätt som de reglerar psykologlegitimationen också reglerade en legitimation för mig. Att jag nu, efter över fem års studier, kunde skicka in mina betyg och intyg och kunna kalla mig legitimerad sexolog när jag söker jobb.
