Vi går och ser Prins Charles känsla på Malmö Stadsteater. En föreställning som lämnar andra känslor efter sig än jag väntade mig. Jag märker hur jag stora delar av föreställningen sitter och kikar mellan fingrarna, jag känner skam.
Då vi går från teatern liksom delas gruppen känslomässigt efter de som har förhållanden och de som är singlar. En av mina vänner ser på mig nästan skamfyllt och förklarar att hon faktiskt trivs i sin relation och undrar om det är fel. Jag tänker att precis där ligger en av svagheterna i föreställningen. Istället för att motivera oss att inte skapa dysfunktionella små dockhus av heterosexuell tvåsamhet så anspelar föreställningen på känslor av skam och skuld över hur pinsamt vi beter oss. Gränsen mellan att raljera och ifrågasätta blir hårfin och tyvärr tycker jag att Prins Charles känsla flera gånger passerar den och istället för att känna oss starkare så skäms vi. Vi skäms över relationer, könsroller, heterosexualitet och tvåsamhet, skäms över våra tafatta försök att leva med en annan människa och när jag tänker på det blir jag lite arg. Att leva med andra är inte lätt och Prins Charles känsla träffar rätt i många av beskrivningarna av problem som heterosexuell tvåsamhet kan innebära, men att framkalla någon form av kollektiv feministisk skam tror jag inte är vägen till förändring av de delar som inte fungerar. Normer måste ifrågasättas med finess.
Men så, några dagar efter föreställningen, talar jag med en bekant i telefon. Hon berättar att hon inte ska knulla med sin dejt eftersom hon vill vara girlfriend material. Då tänker jag att kanske är det ändå bättre att bära den feministiska skam som jag kände efter Prins Charles känsla än den vardagsskam och skuld som fortfarande förknippas med kvinnor som gillar att knulla. Är vi fortfarande på en punkt där horan knullar och madonnan blir sambo?
