I min lågstadieklass gick en kille som hade sju tjejer. Att vara ihop med honom var socialt lite mindre värt än att vara ihop med någon av de andra i klassen eftersom han hade ett antal parallella relationer. Jag tänker på det när jag läser en artikel i NIKK-magasinet och talar med flera av mina nära vänner. Mina vänner definieras som singlar, och i och med det singelskapet kan de dejta ett flertal personer samtidigt. Personerna som mina vänner dejtar träffas aldrig och det är väldigt viktigt att relationerna inte definieras som seriösa. Med jämna mellanrum blir det så att vissa av relationerna rör sig mot mer stabila former, och det som då brukar hända är att mina vänner avvecklar dem. Jag funderar på hur singelskapet definieras, är det ensamhet som är den grundläggande faktorn? Få av de vänner som jag vet definierar sig som singlar är ensamma. De har stora sociala nätverk och en ständig flod av aktiviteter och nya människor i sina liv. Ändå är det ensamheten, avsaknaden av någon annan som ska definiera dem, avsaknaden av det långvariga förhållandet och livspartnern som ska vara den gemensamma nämnaren.
Via Lotta Löfgren Mårtenssons blogg hittar jag en artikel om tvåsamhet i NIKK-magasinet. Forskarna menar att parnormen har gått om heteronormen i delar av Europa och norden. Om du inte inordnar dig i normen, eller strävar mot den så drabbas du av sociala sanktioner. Det kan handla om att inte bli inbjuden till sociala sammanhang eller att omvärlden tycker synd om dig. Singelskapet och kopplingen till social status är också starkt åldersförknippat, i takt med att du blir äldre så förväntas du finna mognaden som innebär att du inordnar dig i en monogam parrelation. I artikeln i NIKK kan jag läsa om hur en av intervjupersonerna som 20-åring av sina vänner fick respons för sitt spännande singelliv med resor, vänner och action, som 30-åring ändras synen på hennes livssval och istället tycker vännerna synd om henne.
Barn är också något som är starkt förknippat med frågan om tvåsamhet. Där har jag i min umgängeskrets märkt av en attitydförändring. Om någon för några år sedan uttryckte tvivel inför att få barn så ifrågasattes detta starkt, personen möttes av menande nickar att det kommer nog med åren, vänta bara på den biologiska klockan. Så gick åren, och det närmsta som vi kommit barnlängtan är att några av oss börjat träffa personer som redan har barn. En av mina vänner, som befinner sig i ett stabilt monogamt förhållande, säger att hon nog inte är så intresserad av det där med barn, de andra nickar och säger att nej, det kan vi verkligen förstå. Någon annan vill ha barn, men är inte säker på att tvåsamheten kommer att vara vägen dit och vi talar lättade om möjligheten med Storkkliniken i Danmark.
Tillsammans är vi mindre ensamma, men tillsammans kan innebära så mycket. Tvåsamhetsnormen är så stark idag att singelskapet delvis omformats till en fristad för parallella relationer. Illusionärt förhåller vi oss till ytterligheterna singel eller tillsammans och klickar pliktskyldigt i rutorna på Facebook, men i praktiken växer sig gråskalorna sig allt starkare. Det romantiska parförhållandet som norm och ideal är starkt och subventioneras av ekonomiska, kulturella, politiska och sociala faktorer, men i människornas vardag sker ständigt små minirevolutioner där de själva väljer att definiera förhållandet till medmänniskorna med ett erkännande av den komplexitet som det ofta innebär.
