Relationer i virtuella miljöer

March 27th, 2012 § 7 comments § permalink

Bilden kommer härifrån

En gång träffade jag en kärlek på en flygplats i Sydfrankrike. Det var natt, försommar och luften så där tung och fuktigt tropisk som den är när man åker utomlands. När vi, jag och mina vänner, utforskar internetdejtandets jaktmarker funderar jag över det där med miljöer, virtuella och fysiska. Föreställningar som finns om vilka som är fina och vilka som är fula, vilket får mig att tänka på Gayle S. Rubins välsignade cirkel. Kanske skulle vi kunna lägga till en tårtbit för internet/inte internet i cirkeln?

Varför det sitter längre in att säga att jag träffat kärleken på en dejtingsajt än på ensydfransk flygplats? Varför tänker jag att miljön där de där första minuterna utspelar sig ska vara avgörande för hur vi kommer att bli? Jag hör talas om människor som mörkar att de träffats på nätet. Som konstruerar romantiska flygplatshistorier för att skriva om sin historia. Jag som älskar internet borde inte ha några problem med det som miljö för romanser. Jag tänker att jag kanske är en generation för tidig. Att det ser annorlunda ut bara några år efter mig, eller tio år kanske. De som fötts in i en digital era. Som lever integrerade med internet på ett annat sätt än vad jag gör.

Fast ändå tänker jag, är det vi som skapar historierna. Här och nu. Kanske i samspel med kontexten, men inte enbart beroende på den. Svek och smärta gör ont även på den vackraste platsen i världen och jag tänker att internet också kan vara min flygplats.

Läs även andra bloggares åsikter om dejting, förälskelse, internet, kärlek, nätdejting, relationer

Pretty woman – en studie i kapital

March 11th, 2012 § 4 comments § permalink

När jag ser om Pretty woman kanske femton år efter det att jag sett filmen första gången är det många tankar som väcks. Att jag inte ens förstod första gången att det handlade om sexköp och sexsäljande är en, vad jag såg var att hon hade spännande kläder och sen blev de kära. Filmen är en intressant resa i olika sociala roller som vi spelar. Jag studerar hur Vivian lutar sig in i bilen med en intention och sedan ändras dialogen och rollerna. Helt plötsligt är det hon som kör bilen och undervisar honom. Sedan skiftas rollerna tillbaka igen när han erbjuder henne den överenskomna summan hundra dollar för att hon ska följa med honom till hans rum.

När de väl kommer till hotellrummet är rollerna oklara. Ska hon vara kvinnan som körde bilen eller kvinnan som han betalar? De liksom dansar fram och tillbaka i sin interaktion. Hon försöker närma sig honom sexuellt – han backar. Slutligen kliver de in i rollerna som sexsäljande och sexköpande och efter en antagen avsugning somnar de tillsammans.

Då jag ser Pretty woman kan jag inte låta bli att tänka på Catherine Hakims forskning kring kapital. Forskningen och teorierna kring erotiskt kapital är en vidareutveckling av Bourdieus teorier om socialt, ekonomiskt och kulturellt kapital. När Edward beställer in alla former av frukost funderar jag på om det handlar om omtänksamhet eller en uppvisning i det kapital som han besitter – socialt, kulturellt och främst ekonomiskt.

Hakim beskriver sex olika former i vilka erotiskt kapital visar sig. Jag definierar fyra av de sex hos Vivian. Hon har skönhet, sex appeal, social kompetens och är livfull. Den första av de två andra formerna, stil, får hon med hjälp av Edward. Den andra, att vara “bra i sängen” visar sig enligt Hakim bara för de som kommer så nära och den kan vi bara spekulera om.

Är kärlek en biokemisk process eller passion, eller båda? Vad som är tydligt är att det är kärlek som ändrar definitionen på vad Vivian och Edward är. De går från rollerna som den sexsäljande och sexköpande till de älskande. Kanske möjliggörs detta av deras tafatthet. Vivian förefaller visserligen vara van vid sin roll som sexsäljande men hon flyter gärna över i tjejen som tandtrådar bort jordgubbskärnor eller skrattar rått åt en gammal film, barfota på golvet. Det är intressant att se paret gå från ett förhållande som ses som ett praktexempel på maktstrukturer till något som räknas som det vackraste vi vet – kärleken. Och kyssen på munnnen som får symbolisera skillnaden. Den symboliska getsen som bekräftar kärleken. Som förändrar dynamiken och leder till något annat. Vad som mer är intressant är hur Vivian genom att inte inrätta sig i rollen som sexsäljande vinner Edwards hjärta. Det är då hon är lite gulligt töntig och ligger med hörlurar och vrålar i badkaret som hans ögon glänser till och vi ser att han faller.

Slutligen kostaterar jag att Vivian i Pretty women genom Edward får tillgång till de andra kapitalformerna; socialt, kulturellt och ekonomiskt. Vad jag undrar är vad som skulle krävas för att Vivian själv skulle tillskansa sig de andra kapitalformerna? Eller är det så att erotiskt kapital fungerar som en antidot till socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital? Att beskriva våra sociala roller utifrån kapital kan synas en smula cyniskt, men inte desto mindre intressant. Att prata om relationer i ekonomiska termer är allt annat än ovanligt; vi satsar på och investerar i varandra. Det är dock sällan som jag upplever att kapitalformerna blir så tydliga som i Pretty woman. Vad är då vårt värde och vem definierar det? Jag vill tro på ett värde i det att du finns till och en möjlighet att själv definiera dig. Oavsett vilka kapitalformer du besitter, oavsett vem som frågar dig om vägen.

Läs även andra bloggares åsikter om Bourdieu, Catherine Hakim, erotiskt kapital, film, kärlek, Pretty woman, relationer, sexköp, sexualitet

Sexkontraktet – “Vi får inte ha sex med andra på julafton”

January 14th, 2012 § 1 comment § permalink

Via Suzanns blogg blir jag uppmärksammad på Sexperternas nya satsning Sexkontraktet. Om Sexperterna kan ni läsa här. Sexkontraktet går ut på att du tillsammans med din eller dina partner-s diskuterar hur just ni ser på er relation. Har du ingen partner kan du givetvis fundera själv över vad som är viktigt för dig i din relation till sex. Sedan kan bestämma olika punkter som är betydelsefulla för er. Det kan handla om mer värderingsmässiga påståenden som

Vi tjatar aldrig till oss sex med den andre

eller mer praktiska överenskommelser som

Skulle olyckan vara framme och någon av oss har oskyddad analsex eller oralsex med sperma i munnen så berättar vi direkt för partnern-/a

Slutprodukten blir ett kontrakt som är mer specificerat än “vi har en öppen relation” eller “vi är monogama”.

Sexperternas Sexkontrakt är en intressant idé. Inte i det att slaviskt följa just deras förslag utan kanske mer i diskussionen kring vad som egentligen ligger i begreppen. Vad innebär en relation för din partner? Det är inte heller alltid lätt att från luften plocka ut vad som är viktigt för dig i relation till din partner. En tanke som jag lekt med ett tag nu är att en mer öppen relation på precis lika många sätt som en monogam relation är en social konstruktion. Våra sociala kontruktioner har vi byggt upp utifrån de sammanhang där vi befunnit oss. Det är kanske då högst otroligt att du och din partner har befunnit er i exakt samma sammanhang med samma typ av värderingar och betydelse av språk.

Det jag också tycker om med Sexperternas Sexkontrakt är att det öppnar för en diskussion även när det inte går så som bestämt. För så är det ofta i relationer. Synen på konflikten som något som bryter ner relationen kanske inte är hela sanningen. Istället visar forskning att just en konflikt kan vara något som för människor närmre varandra. En konflikt som arbetas igenom, där de där lite småobehagliga sakerna sägs, tas emot och diskuteras kan istället stärka relationen. Konflikten i sig är inget hot mot relationen, tystnaden är.

Sexperternas kontrakt kretsar kring olika teman; grundreglerna, säkrare sex, när, var, hur?, med vem får man? och hur pratar vi.

Vad jag tänker är den främsta vinsten i att leka med Sexperternas Sexkontrakt är diskussionen. Sedan är det som tidigare nämnt viktigt att inte tänka kontraktet som något statiskt eftersom relationer sällan är statiska. Min tanke är att en mer öppen och definierad relation på vissa sätt blir mer rörlig än en mindre kommunikativ och “traditionell” relation. I rörligheten finns vinster att göra men också förluster. I att förhålla oss inte bara till vår partner utan även till vår partners sexpartners förändras maktpositionerna och lusten att manipulera sin partner kanske också växer i den rörligheten. Medvetenheten om det är viktig.

Trots det tror jag att vinsterna med att själva definiera förhållandet är övervägande. Både i form av psykisk hälsa och sex som är mer som ni vill ha det. I den närheten som finns i att öppna sig, berätta vad du tycker är svårt med relationer och dina rädslor så finns en intimitet. Det är svårt för mig att tänka att den intimiteten inte skulle inverka positivt på sex, både med varandra och om ni bestämmer det med andra partners. Kanske blir Sexkontraktets ständiga omformulering motgiftet till en slentrian som så många upplever i sina förhållanden efter en tid. Det paradoxala i att se en relation mellan två eller flera människor som något statiskt och oföränderligt tror jag är en av de största myterna kring sexualitet som vi lever med just nu.

Sexkontraktet fyller ytterligare en viktig funktion. Det öppnar upp för en mer omsorgsfull inställning till sig själv och sin kropp genom diskussionen om säker sex. Rädslan att prata sönder saker blir kanske ofta ett direkt hot mot även fysisk hälsa. Som Suzann skriver “När man är nyförälskad och knullar som kaniner är det lätt att tänka att man bara kommer ha sex med varandra. Sen går tiden och det risken är att saker blir slentrian. Då är det inte ovanligt att någon har sex även utanför relationen.“.

Sexkontraktet hittar ni här.

Läs även andra bloggares åsikter om knulla, monogami, relationer, sex, Sexperterna, sexualitet

Nu ska jag gå hem till min flickvän

December 16th, 2011 § 5 comments § permalink

Bild från http://29.media.tumblr.com/.

Jag reser själv. Ensam. Första dagen är en vän som det senaste året bott i Berlin kvar i staden och hon tar mig till spännande nya ställen. Ett ställe där den senaste tyska hiphopen skapas. I en källare. Vi blir ömsom hånade ömsom raggade på. Det är roligt och vi spelar de sämsta partierna Yatzy någonsin i mitt liv.

När min vän har lämnat staden går jag för första gången i mitt liv ensam på restaurang. Ett ställe i Mitte med gudomlig schnitzel och god öl där jag varit tidigare, på en annan mindre ensam resa. På dagarna ska jag skriva, men på kvällarna vill jag gärna ha sällskap. På restaurangen sitter två svenska killar bredvid mig. Jag avslöjar mig inte utan sjunker ner i min bok. Plötsligt vänder sig en av killarna mot mig.

– Are you swedish?

Jag svarar jakande och han berättar att han är god vän med en av mina närmsta vänner. Han har sett mig på Facebook och kände igen mig. Jag flyttar över med min schnitzel till deras bord och trivs med sällskap. Det var kanske inte meningen att just den här gången skulle bli mitt första ensamma restaurangbesök.

Min nyfunna vän har tillbringat 24 timmar i Berlin och ska strax tillbaka till Stockholm. Jag vänder mig därför mot hans vän, vad ska du göra i kväll undrar jag och får till svar att han ska hem till sin flickvän. Kanske är det inget märkligt med det svaret, men när jag inom 24 timmar får höra från en annan bekant att han har otroligt mycket att göra på jobbet och i skolan och överallt annars blir jag lite ledsen. Jag berättar för en vän via Skype. Hon säger

– Men alltså en förklaring kan ju vara att han har flickvän. 

Jag förstår att jag inte har någon plats där de där flickvännerna är. Det är intressant tycker jag. Talar med en äldre släkting om det, hon trodde att det handlade om en generationsfråga, att det var annorlunda i min generation. Kanske inte. Hon har själv upplevt hur singelskapet blev en missad entrébiljett till många sociala sammanhang. Andra jag känner har berättat samma sak. Som singel är du naturligt ett hot mot monogamin och tvåsamheten. Som att din rena existens är ett ifrågasättande av den. Fast du bara ville hänga.

Jag frågar mig själv hur många sociala kontakter, vänskaper och äventyr som missas med just ordet flickvän eller pojkvän. En vän till mig försökte länge att införa ett system där ingen skulle presenteras som flickvän eller pojkvän. För honom var det viktigt att alla fick vara de unika individer som de var, oavsett vem de var ihop med. Jag hade gärna träffat mina nyfunna vänners flickvänner. Eftersom de hittat varandra så skulle de säkert varit intressanta och spännande människor att lära känna. Nästa gång kanske. För förutom att  det blir heteronormt så blir det också lite tråkigare.

Läs även andra bloggares åsikter om flickvän, heteronorm, par, partner, pojkvän, relationer, vänner

Den allvarsamma leken med acceptans

November 20th, 2011 § 11 comments § permalink

Jag sitter högt upp i ett hus i ett dimmigt Morgonmalmö och läser raderna

Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika lite sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!

I fredags hade vi en heldag om parterapi på KBT-utbildningen. Vår föreläsare lyfte acceptans som en del som saknats i traditionell parterapi. Att enbart rikta in sig på beteende eller tankar är inte tillräckligt. Acceptans är ett begrepp som hör till den tredje vågen av kognitiv beteendeterapi. Att acceptera kan innebära att du exempelvis känner psykisk smärta och genomför det där jobbiga samtalet, i förhållande till att känna psykisk smärta och använda den som en anledning att inte genomföra samtalet. Det är möjligt att känna svåra känslor och ändå leva livet, eftersom livet till stor del består av mer komplexa känslor är ett tillstånd av ständig lycka. Genom att acceptera att lycka inte är ett normaltillstånd och att acceptera lidandet som livet ibland innebär så förändras något i vårt förhållningssätt till det.

Vår lärare berättar att just acceptans är något som många terapeuter själva använder sig av. Min vän säger bestämt till mig på tåget – det är möjligt att vara livrädd för att bli sårad och gå in i relationer. Jag tänker också att acceptans kan bli ett sätt att motbevisa oss själva i olika föreställningar som vi har om vad som fungerar och inte fungerar. Dagen med parterapi är underhållande. Klassen delar frikostigt med sig att egna exempel.

Vi talar om inkludering och exkludering. Om föreställningar om kön och vilka roller vi tar i relationer och vad det kan bero på. Begreppet polarisering är intressant, genom den processen förstärks konflikten mellan parterna ytterligare och lidandet ökar. Exempelvis i ett par där temat för konflikten är närhet – distans, den ena parten strävar efter närhet medan den andra gärna vill hålla en viss distans. I polariseringsprocessen närmar sig då parten som vill ha närhet den distanssökande parten ytterligare, vilket då leder till att parten som vill hålla distans ytterligare drar sig undan. En klok person jag känner formulerade en gång det som att distanspersonen helt enkelt inte får tid att längta.

Att leka med tanken vad som skulle hända om personen som törstar efter närhet skulle backa lite är intressant. Jag funderar på om vi inte allt för sällan leker med våra roller. Vi hamnar lätt i en bild av oss själva som statiska på olika sätt. Jag gillar ju närhet och hen vill ha distans.

Åter till Hjalmar Söderberg, för jag tror att det ligger något där. Acceptans handlar inte om att stilla acceptera sakernas tillstånd, att inte välja sin partner eller sin livsväg. ACT, acceptance and commitment therapy, innehåller även en del som går under benämningen värderad riktning. Individen formulerar värden att arbeta mot, exempelvis jag vill ha en kärleksfull relation, men i strävan efter dessa värden så använder vi oss av acceptans för att inte stånga oss blodiga. Kanske väljer vi inte vårt öde, men vi formar det genom livet vi lever och det kan vi välja att göra som passiva åskådare eller som aktörer. Vi kan också välja att vila en stund i de svåra känslorna istället för att tillbringa all vår tid i flykt från dem.

 

Läs även andra bloggares åsikter om ACT, Hjalmar Söderberg, KBT, kärlek, livet, parterapi, relationer

Nätdejting – en deltagande observation

October 27th, 2011 § 2 comments § permalink

I februari 2010 använde jag mig av forskningsmetoden naturlig observation för att undersöka hur det var att gå på en fetischfest. Jag har länge intresserat mig för fenomenet nätdejting, jag hade dock en känsla av att det var svårt att bilda mig en uppfattning om fenomenet utan att veta hur det fungerar. I veckan använde jag mig därför av forskningsmetoden deltagande observation för att undersöka hur nätdejting egentligen fungerar. Det som kännetecknar en deltagande observation är att forskaren själv går in i de processer som studeras. Metoden används exempelvis av antropologer och ger en möjlighet att studera ett fenomen inifrån och få insikter som kanske skulle varit svåra att få som en passiv iakttagare.

Jag startar, med hjälp av en vän, upp ett konto på en gratis nätdejtingsida. Vi väljer tillsammans ut vilka bilder som jag ska ha på min profil och utifrån hennes presentationstext formulerar jag några ord om mig själv. Sedan fyller jag i vem jag letar efter. Det finns oändliga möjligheter att styra vad jag ska söka efter för personer, utseende i form av kroppsbyggnad, hårfärg etc, barn, husdjur, ursprung, personlighetsdrag, sysselsättning, åsikter, värderingar och intressen.

Först är jag försiktig i mitt kontaktsökande, min vän hånar mig när jag lägger egna kommentarer (osynliga för mottagaren) till profiler som jag tycker är intressant.

– Här skriver jag “kanske?”

Efter någon timme blir jag modigare. Helt plötsligt är min vän som uppslukad av sin dator, jag sneglar mot hennes skärm.

– Men du är ju på Facebook!

– Ja, men jag chattar ju med min vän som hade en sida på nätdejtingsidan!

– Men det här är ju till för att träffa nya spännande människor, inte de vi redan känner.

För helt plötsligt slår det mig, där är ju min vän, och en till vän, en gammal stamkund, ett ex, stora delar av mitt sociala nätverk har börjat nätdejta, men få talar om det. Jag läser deras profiler och det blir tydligt för mig att de varit med ett tag. De har koncisa och charmiga texter, väl valda profilbilder och efter ett tag sitter även jag och chattar på Facebook med en vän som har en profil. Eftersom jag hittar flera av mina Facebookvänner på nätdejtingsidan så funderar jag på vad som är skillnaden mellan forumen. En tydlig skillnad är att på nätdejtingsidan ser du vem som varit inne på din sida och hur många gånger de varit inne. Det är en avslöjande funktion, men också en funktion som möjliggör möten.

Så plötsligt börjar det lysa vid min inkorg, jag får mejl. Många mejl. Vissa kortare om mitt utseende, andra längre om min påstådda intelligens och välformulerade frågor om min personlighet. Jag besvarar något och bara någon minut efter lyser det rött igen. Han har svarat. Jag vänder mig mot min vän

– Här har vi suttit och väntat i dagar på svar på mess från olika personer, så finns det alla dessa människor som svarar på bara någon minut

Hastigheten är dock också en stressande faktor med nätdejtingsidan, allt går så snabbt, en av hos ger kommentaren

– Det känns som om jag konsumerar män

Efter ett tag upptäcker jag att jag inte är ensam om den stressande känslan. All kommunikation ska gå snabbt, svarar jag inte tillräckligt snabbt på mejl får jag inget svar. Här finns ingen tid för eftertanke eller att spela svår. Efter några timmar letar jag och min vän snabbt och kallt igenom 100 profiler och klickar iväg mejl till de fem som väcker intresse. Det blir tydligt för mig att det är viktigt att veta vad du letar efter och vad du vill, annars är du vilse. Det finns inte plats för funderingar om våra katter skulle tycka om varandra eller varför killen har en bild på en manet i sitt fotoalbum.

Jag får en negging “du är snyggare utan hipstamaticfilter” och jag får ett mycket otrevligt mejl. En kille som skrivit att jag är snygg skickar några minuter efter ett mejl där det står att jag, min otacksamma fitta, borde tacka för komplimanger. Jag anmäler honom och nätdejtingsidan upplyser mig om att han fått en varning och att jag kan blockera honom.

Morgonen efter min nätdejtingoskuld är tagen lyssnar jag på Loney Dear och textraden

all I want is a state of hope

får en helt ny innebörd för mig. För det är just den funktionen som jag tror att nätdejting fyller för många, det är en sysselsättning som till motsats från sliriga krogkvällar erbjuder någon form av hopp, ett hopp om att inte behöva vara ensam när du egentligen vill vara nära någon.

Läs även andra bloggares åsikter om dejting, internet, kärlek, nätdejting, relationer

Cougarmannen – om åldersskillnader i relationer

August 13th, 2011 § 4 comments § permalink

Marilyn Monroe och Arthur Miller

– Elva år skiljer det.

– Ja, du är sånt där lammkött, vad var det nu hon i Paris kallade mig?

– Cougarman.

Jag funderar över ålder och relationer med åldersskillnader. Skiljer sig relationer med parter som är olika gamla sig från relationer med jämnåriga? Jag får en tanke om att relationer med åldersskillnader är lite som en tidsresa. Både bakåt i tiden och mot framtiden. Du befinner dig antingen på en punkt där du kan blicka på din partner och se tillbaka på ditt liv, på en tid som du lämnat bakom dig, eller på en punkt där du kan se på din partner och tänka dit kanske jag tar mig. I båda resorna kan det ligga en fundering kring vad vi skulle gjort annorlunda. Du kommer att lära dig med tiden eller så där ska jag aldrig någonsin bli.

Ibland avslutar vi relationer med motiveringen att vi inte befunnit oss på samma plats i livet, vi kanske eftersträvar den där symbiosen där vi sitter i soffan i villan eller bostadsrätten, ser på varandra och tänker här är vi nu, tillsammans mitt i livet. Frågan är hur mycket tid som det är rimligt att vi befinner oss på samma plats och kanske är en relation med åldersskillnader ett krasst accepterande av det att vi väldigt sällan gör det men att det kan vara bra ändå. Kanske kan t o m de olika platserna i livet inverka positivt på relationen?

I filmerna Med stängda ögon, Black Swan och Till det som är vackert möter vi det manliga geniet som förför eller blir förförd av sin adept, om och om igen. Den äldre kvinnan och den yngre mannen har de senaste åren skildrats i amerikansk film och tv-serier, begreppet cougar, som nämndes inledningsvis, har etablerats och används främst om kvinnor som träffar yngre män. När det handlar om relationer med åldersskillnader så är skildringarna ofta ganska stereotypa och fokus ligger på sex, att det genom rollerna som den äldre kvinnan/mannen och den yngre kvinnan/mannen skulle ligga olika former av sexuell spänning. I Med stängda ögon hintas om att mannen återvänder till den äldre kvinnan för att kunna tala, för att få intellektuellt utbyte av en partner, det antyds att detta inte ges i relationen till den yngre kvinnan, men där får han vilt sex. Jag läser artikeln Older women/younger men (Proulx, Caron & Logue, 2006) och slås av att de fördelar som de intervjuade personer lyfter fram i sina åldersöverskridande relationer inte handlar specifikt om sex. Istället talar de åtta paren om fördelar som

– ena parten har livserfarenhet och mognad

– den äldre parten har en stabil karriär/ekonomi

– håller en aktiv

– inte fast i traditionella könsroller

Zlatan Ibrahimovic och Helena Seger

Som nackdelar lyfts främst omvärldens stigmatisering av relationen samt åldrande, som ett hot mot deras tillvaro. Det är också intressant att större delen av kvinnorna eller deras partners inte upplevde att åldersskillnaden påverkade deras intimitet (jag gissar att detta är en amerikansk omskrivning av sexualitet) eftersom det som tidigare nämnt ofta ligger ett fokus på just sexualitet när det handlar om åldersöverskridande relationer. Detta lyfts även i svenska tidningsartiklar om ämnet, unga killars önskan om att ha sex med en äldre kvinna.

Christopher Isherwood och Don Bachardy

Något som är helt osynligt i debatten är homosexuella förhållanden med åldersskillnader, Proulx, Caron och Logue lyfter heterosexuella äktenskap och menar att det finns lite forskning på ämnet. Vi saknar även relationer som inte är äktenskap, blir personer i sambo- eller särboförhållanden med stora åldersskillnader annorlunda bemötta?

I Older women/younger men (Proulx, Caron & Logue, 2006) får paren dela med sig av råd till andra par med åldersskillnader, här är några av dem

Know what you want: Don’t try to make people younger or older, just let them be who they are.

Be prepared for the nasty comments.

If the guy gets hung up on the fact that the girl is older then it won’t work.

Follow your heart and don’t stop talking: Communicate.

While it may not be an issue for you, it may be for others so you need to be secure in your relationship.

Put the age issue behind them. A relationship isn’t based on numbers. Any relationship is built on morals and important commonalities.

Don’t let social conventions about older women and younger men get in the way.

Det största hotet mot en relation med stora åldersskillnader är kanske inte som oftast personerna i relationen utan istället omgivningen.

Läs även andra bloggares åsikter om Black swan, cougar, förhållanden, Med stängda ögon, relationer, sex, sexualitet, Till det som är vackert, ålder, äktenskap

Mellan förälskelsen & föraktet

August 4th, 2011 § 2 comments § permalink

Filmen Blue Valentine får mig och min vän att vrida oss i soffan och se chockat på varandra. Vi har länge problematiserat parförhållanden och frågat oss om den monogama tvåsamheten är ett realistiskt alternativ. I snabba skiftningar mellan Dean och Cindys första förälskelsetid och deras nuvarande tillstånd av förakt för varandra och de som de blivit tillsammans så slungas vi in i deras historia. En historia som inte befinner sig i det där mellanläget där vi befinner oss större delen av förhållanden, mellan den nästan psykotiska förälskelsen och den avgrund som förhållanden tenderar att störta ner i om vi inte aktar oss, utan i de två ytterligheterna som förstärker det absurda i att människor som en gång älskat så mycket kan bli så fel tillsammans.

Jag läser på om förälskelse, om känsloläget där signalsubstanserna försätter oss i ett tillstånd där vi utan kritisk blick idealiserar en annan människa och mister förmågan att se personens sämre sidor. Förälskelsen tar ofta mycket energi och varar bara under en begränsad tid. Det är nästan ironiskt att det är tillståndet förälskelse som vi sedan baserar en trygg stabil tillvaro med en annan person på. Jag kan tänka att det nästan hade varit mer logiskt att basera förhållanden på en relation till en person som gör dig riktigt uttråkad. Så blir inte heller alla förälskelser till förhållanden, vissa stannar just där och fyller en funktion i de minnen som de lämnar.

Blue Valentine är fascinerande eftersom den inte bjuder oss på historien mellan de två ytterligheterna. Ibland i parterapi så ber vi partnerna att tänka sig tillbaka till tiden då de var nyförälskade och minnas vad det var som gjorde att de föll för varandra och hur det var att knulla flera gånger om dygnet. Blue Valentine får mig att fundera över det absurda i den idén. Mycket vatten flyter efter det att människor mötts och kanske är det just det vattnet som gör att de stannat med varandra och blivit ett vi. Kanske är det mer logiskt att nyckeln till deras relation finns på vägen än i början, att nyckeln finns i det där ingentinget som inte skildras i Blue Valentine. Ingentinget som är tillståndet mellan förälskelsen och avgrunden, ingentinget där vi definierar vårt förhållande, det som är vi.

Läs även andra bloggares åsikter om Blue Valentine, film, förhållanden, förälskelse, relationer

Singelskapet – en fristad för parallella relationer?

July 15th, 2011 § 10 comments § permalink

I min lågstadieklass gick en kille som hade sju tjejer. Att vara ihop med honom var socialt lite mindre värt än att vara ihop med någon av de andra i klassen eftersom han hade ett antal parallella relationer. Jag tänker på det när jag läser en artikel i NIKK-magasinet och talar med flera av mina nära vänner. Mina vänner definieras som singlar, och i och med det singelskapet kan de dejta ett flertal personer samtidigt. Personerna som mina vänner dejtar träffas aldrig och det är väldigt viktigt att relationerna inte definieras som seriösa. Med jämna mellanrum blir det så att vissa av relationerna rör sig mot mer stabila former, och det som då brukar hända är att mina vänner avvecklar dem. Jag funderar på hur singelskapet definieras, är det ensamhet som är den grundläggande faktorn? Få av de vänner som jag vet definierar sig som singlar är ensamma. De har stora sociala nätverk och en ständig flod av aktiviteter och nya människor i sina liv. Ändå är det ensamheten, avsaknaden av någon annan som ska definiera dem, avsaknaden av det långvariga förhållandet och livspartnern som ska vara den gemensamma nämnaren.

Via Lotta Löfgren Mårtenssons blogg hittar jag en artikel om tvåsamhet i NIKK-magasinet. Forskarna menar att parnormen har gått om heteronormen i delar av Europa och norden. Om du inte inordnar dig i normen, eller strävar mot den så drabbas du av sociala sanktioner. Det kan handla om att inte bli inbjuden till sociala sammanhang eller att omvärlden tycker synd om dig. Singelskapet och kopplingen till social status är också starkt åldersförknippat, i takt med att du blir äldre så förväntas du finna mognaden som innebär att du inordnar dig i en monogam parrelation. I artikeln i NIKK kan jag läsa om hur en av intervjupersonerna som 20-åring av sina vänner fick respons för sitt spännande singelliv med resor, vänner och action, som 30-åring ändras synen på hennes livssval och istället tycker vännerna synd om henne.

Barn är också något som är starkt förknippat med frågan om tvåsamhet. Där har jag i min umgängeskrets märkt av en attitydförändring. Om någon för några år sedan uttryckte tvivel inför att få barn så ifrågasattes detta starkt, personen möttes av menande nickar att det kommer nog med åren, vänta bara på den biologiska klockan. Så gick åren, och det närmsta som vi kommit barnlängtan är att några av oss börjat träffa personer som redan har barn. En av mina vänner, som befinner sig i ett stabilt monogamt förhållande, säger att hon nog inte är så intresserad av det där med barn, de andra nickar och säger att nej, det kan vi verkligen förstå. Någon annan vill ha barn, men är inte säker på att tvåsamheten kommer att vara vägen dit och vi talar lättade om möjligheten med Storkkliniken i Danmark.

Tillsammans är vi mindre ensamma, men tillsammans kan innebära så mycket. Tvåsamhetsnormen är så stark idag att singelskapet delvis omformats till en fristad för parallella relationer. Illusionärt förhåller vi oss till ytterligheterna singel eller tillsammans och klickar pliktskyldigt i rutorna på Facebook, men i praktiken växer sig gråskalorna sig allt starkare. Det romantiska parförhållandet som norm och ideal är starkt och subventioneras av ekonomiska, kulturella, politiska och sociala faktorer, men i människornas vardag sker ständigt små minirevolutioner där de själva väljer att definiera förhållandet till medmänniskorna med ett erkännande av den komplexitet som det ofta innebär.

 

Läs även andra bloggares åsikter om forskning, heteronorm, relationer, Sexologi, singel, tvåsamhetsnorm

Men när du strippar och klär av dig är det samma grej

June 9th, 2011 § 0 comments § permalink

Joan Baez och Bob Dylan

Med låten Resten av ditt liv på skivan Sagolandet hoppar Timbuktu, Jason Diakité, på tåget med Oskar Linnros och ger sig in i en trekant à la Linnros-Maggio-Diakité. Är det så att svenska artister har hittat en ny källa att ösa ur? Det handlar inte om den olyckliga kärleken, eller den stora, eller den första, den handlar om den före detta och det är svart och bitvis hatiskt.

“Hamnar du i helvetet skicka mig ett vykort
Min kamera försvann, du skyllde på min före detta vän
Som du dessutom knulla i min säng
Vill hellre genomleva nittionio jävla vintrar
Att rulla naken över krossat glas, äta fimpar
Än att nånsin igen känna dina vibbar”

Där Maggio och Linnros båda bygger på en illusion om sig själva som ett vi så bygger Timbuktu på att sätta ord på det där fula, det där som inte är rätt, det långsinta, det ledsna och uppgivna i att ha blivit sviken av den som vi släppte närmast. När Timbuktu sjunger

“Jag hoppas att olika olyckor händer
Du vet vad jag känner
Jag vet att du hör”

så tror jag honom och därför blir jag extra glad av att läsa flickvän som civiltillstånd i en av intervjuerna med honom. Och kanske svarade Säkert honom med låten Är du fortfarande arg redan förra året, för arg är han. Timbuktu,

“Och är du fortfarande arg?
Är du fortfarande trött?
Önskar du fortfarande att vi aldrig hade mötts?”

För någon månad sen skrev jag om separationer, då skrev jag

“Kanske är det så att ingen annan händelse i våra liv blottlägger våra svagheter så som en separation. Våra mindre smickrande sidor ställs plötsligt i starkt strålkastarljus. Vi stalkar våra partners, är snikna, snåla och oärliga, egenskaper som tidigare setts under en slöja av en välinarbetad tvåsamhet står vi helt plötsligt ensamma med.”

Allt detta finns där i texterna av Maggio-Linnros-Diakité-Norlin, men också dubbelheten i att exen varit så nära varit så varma. Kanske är det i den värmen som hatet så småningom växer fram och gemensamt för de två är passionen.

 

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om Annika Norlin, ex, Jason Diakité, Oskar Linnros, relationer, Resten av ditt liv, Sagolandet, Timbuktu, Veronica Maggio

Tiden den stannar när vi rör vid varann

May 22nd, 2011 § 4 comments § permalink

Under våren har jag burit runt på Esther Perels Vill ha dig i väskan. En medeltjock pocket som har revolutionerat min syn på parförhållandet och erotiken och lusten. Boken ingår i kursen Sexualupplysning, prevention och rådgivning som vi läser den här våren på masterprogrammet i sexologi. Vid första anblick skiljer sig inte Perels bok från andra självhjälpsböcker om hur våra förhållanden ska bestå, men efter att ha läst något kapitel så inser jag att detta är något annat. Perel för en analyserande, ibland nästintill filosofisk diskussion kring erotik och lust i långa förhållanden. Utifrån olika områden som bland annat otrohet, föräldraskap och maktspel så presenterar Perel förhållningssätt och funderingar som startar något i tanken om den långa relationen. Perel formulerar t ex finurligt att vi förväntas vara monogama i ett promiskuöst samhälle.

Ett av de vanligaste problemen som jag stöter på hos vänner i långvariga relation är att paret i början haft ett levande sexliv, men redan efter något år knappt har sex längre. Inte sällan är det dessutom så att någon av partnerna vill mer, vilket skapar en obalans som ofta tar sig uttryck på fler sätt än bara i förhållande till sexualiteten.

Perel presenterar en intressant teori kring detta knuten till ett revolutionerande resonemang kring närhet och osäkerhet. Hon beskriver hur trygghet och behovet av trygghet påverkar vårt förhållningssätt till den andre parten i förhållandet. Hur jakten på den andre övergår i ett tillstånd av ömsesidig fångenskap, ett tillstånd som på få sätt ger utrymme för erotiken. Perel skriver så här

“I vuxna relationer återspeglas denna dynamiken bara alltför väl. Vi söker en partner som är ett stabilt, pålitligt ankare. Samtidigt förväntar vi oss att kärleken ska vara en gränsöverskridande upplevelse som lyfter oss i den grå vardagen.

Perel beskriver hur vi ofta strävar efter en villkorslös närhet i förhållandet, detta blir dock problematiskt eftersom närheten, till motsats vad många tror, inte nödvändigtvis ger bra förutsättningar för erotik. Istället kräver erotiken ett visst mått av avstånd, att aktörerna är skilda individer och kan definieras som detta. Vi knyter den andre tätt till oss på jakt efter den sanna närheten, men egentligen kanske vi då istället eliminerar erotiken. Sättet vi gör detta på beskriver Perel som att vi

”penetrerar vår partner mentalt. Vi pratar, vi lyssnar, vi bekänner och vi jämför. Vi visar upp vissa delar av oss själva samtidigt som vi förskönar, förändrar och döljer andra delar”

Istället kanske vi kan välja att leva med osäkerheten, och på så sätt kan behålla erotiken i förhållandet? Genom att låta den andre vara en avgränsad individ och samtidigt definiera oss själva som individer så kan vi behålla den spänning som initialt gjorde oss intresserade av den andre. Vi måste helt enkelt stå ut med den osäkerhet som avståndet som definierar oss skapar.

Det är inga universallösningar som presenteras, men förhållningssätten som utifrån Perels 20-åriga erfarenhet som parterapeut kan vara intressanta att ha i åtanke. Jag känner dock att jag kan lyfta viss kritik kring att boken kretsar kring en västerländsk kulturell syn på sexualitet och förhållanden och att de kliniska exempel som presenteras nästan uteslutande behandlar heterosexuella relationer, något som skulle kunna sägas osynliggöra homo- och bisexualitet. Med en medvetenhet om detta så är Perels bok läsning som jag rekommenderar.

Läs även andra bloggares åsikter om Esther Perel, förhållanden, litteratur, lust, njutning, relationer, sex, sexualitet, terapi, Vill ha dig

Where Am I?

You are currently browsing entries tagged with relationer at Saga om Sexologi.

  • Twingly BlogRank
  • Twingly Blog Search ShowBlog=NO blog:http://www.sagasexologi.se/ sort:inlinks Most linked posts