Saga om Sexologi

På Facebook ramlar jag över den här bilden och Googlar företaget. För nästan exakt ett år sedan undersökte jag fenomenet nätdejting. Här kommer en fortsättning i kombination med ett annat favoritämne här på bloggen, otrohet. På Victoria Milans hemsida kan jag bland annat läsa

“Saknar du passion? Victoria Milan är Sveriges första datingsida för gifta och sambos som söker efter det lilla extra i livet. Här kan du på ett tryggt, enkelt och anonymt sätt flirta och lära känna tusentals av kvinnor och män som är i samma situation som dig. Känner du dig fångad i ett monotont kärleksförhållande, trött på att din partner reser för mycket eller bara vill liva upp vardagen lite? Victoria Milan är anpassat för att skapa en trygg, anonym och konfidentiell mötesplats. Det är därför vi finns.”

Sidan lovar alltså det som saknas i förhållandet, genom ett knapptryck, utan långa sessioner i parterapi. Många människor väljer idag att inte leva monogamt. Med olika former av överenskommelser så fattar de beslutet att öppna sitt förhållande för andra än enbart sin partner. Det kan ge vinster i form av att parterna kan ägna sig åt en speciell fetisch som deras partner inte är intresserad av, att de får leva ut en annan sexuell identitet eller helt enkelt att de får prata om något som deras partner inte är intresserad av. Bakom dessa konstellationer ligger ofta regler och förhållningssätt, precis som i strängt monogama förhållanden. För någon innebär kanske ett icke monogamt förhållande att de har sex med någon annan än sin partner en gång i månaden, för en annan flera gånger i veckan. Det kan vara bra att prata om vilka förväntningar och vilken syn parterna har på ett icke monogamt förhållande innan det omsätts i praktiken.

Victoria Milan erbjuder dock något annat. De anspelar på kravlöshet och spänningen i att ha en hemlig relation med någon. Här finns inga regelverk över hur det öppna förhållandet ska fungera, för här vet inte din partner om att du träffar någon annan. Om etik skriver de så här

“Victoria Milan arbetar efter stränga etiska rättningslinjer. Därav vår höga säkerhet. Vi vill inte under några omständigheter hylla otrohet, men ser också att våra medlemmar är vuxna kvinnor och män med egna valmöjligheter. Eftersom alla måste uppge sin civila status undviker man risken att bli lurad.”

Det är intressanta tankar. Det låter enkelt, klart och ordentligt. Kan det problematiseras? Ja. Det skulle kunna innebära att någon blir lurad. Vuxna människor har egna valmöjligheter, men genom otrohet så väljer ofta en part åt den andre. Det är intressant att leka med tanken att istället ta diskussionen kring ett icke monogamt förhållande eller inte. Att leva ett liv med någon är sällsynt. Att leva ett liv med någon och aldrig bli attraherad av någon annan är antagligen ännu sällsyntare. Ofta lyfter vi fram ett ideal med monogam tvåsamhet livet ut utan att reflektera kring vad det innebär. Om fler tog diskussionen kring hur just deras förhållande ska se ut och formulerade sina egna överenskommelser så kanske många fler hade fått passionen, det lilla extra och en livligare vardag. Det som Victoria Milan lovar.

Min erfarenhet från möten med människor som lever i öppna relationer är att det för många inte är enkelt. De för en ständig dialog kring vad den icke monogama relationen innebär. Att leva med någon eller några blir inte enklare för att formerna för livet går mot normen. Vad jag märkt är dock att tystnaden saknas, förhållandet ses inte som någon färdig produkt utan är i ständig omvandling, partnerna kommunicerar. Detta tror jag är något som vi ofta glömmer bort. När den monogama tvåsamheten och otrohet lyfts som de enda alternativen så glömmer många att det finns valmöjligheter. Oavsett om du vill leva med någon eller inte så kan du formulera förutsättningarna för din sexualitet och det finns tusen nyanser.

Den amerikanska motsvarigheten till Victoria Milan, AshleyMadison.com, sägs gå riktigt bra. Victoria Milan lanserades redan i oktober förra året, det återstå att se hur det går för sidan. På Flashback diskuteras sidan livligt.

Läs även andra bloggares åsikter om etik, flashback, monogami, otrohet, polyamori, polygami, sambo, sex, sexualitet, Victoria Milan, äktenskap

En i raden av kända män som sägs ha ett sexmissbruk

I förra veckans Debatt (17/12-09) användes begreppet sexmissbruk flitigt, men vad innebär det egentligen och vem är sexmissbrukare?

En organisation som arbetar med sexmissbrukande individer med samma system som Anonyma Alkoholister är SLAA, anonyma sex och kärleksberoende. På deras hemsida finns ett självtest som ska visa på ett eventuellt riskbeteende. Ett sexmissbruk skiljer sig inte från alkohol eller drogmissbruk i annat än att det är sex som missbrukas, men det kan vara intressant att diskutera definitioner och kulturell koppling. På senare år har nämligen sexmissbruk blivit något av ett inneuttryck som ofta förekommer i kvällspress och kändisskvaller. Inte sällan förklaras kända människors otrohet med sexmissbruk och vissa menar att det är en trendig förklaring till ett ganska vanligt beteende. Man kan också fråga sig vad som är ett sexuellt utforskande och vad som är ett missbruk. På SLAA’s hemsida kan man få hjälp att avgöra om ens sexvanor handlar om ett bruk eller missbruk.

Maj-Briht Bergström-Walan skriver i en text om sexmissbrukare att de flesta är män, det är dock kvinnorna som söker hjälp för männens beteende. Hon beskriver också hur ett sexmissbruk inte behöver handla om en fysisk sexuell kontakt med en annan människa, det kan också handla om t ex ett tvångsmässigt porrsurfande eller internetsex. Hon drar en parallell till blottare som en form av sexmissbrukare.

Många gånger har jag läst om kända män som är otrogna gång på gång, inte sällan förklaras deras beteende med sexmissbruk. Jag undrar om inte lika många kvinnor är otrogna och varför deras beteende inte uppmärksammas i lika hög grad. Är de som en man säger i Debatt smartare och blir mer sällan upptäckta? Jag tror att det är viktigt att poängtera att all otrohet inte handlar om sexmissbruk, men viss kanske gör det. Man skulle också kunna se sexmissbruk som en lätt förklaringsmodell till ett beteende som vi inte kan förstå. Jag tror att precis som vi vid viss kriminalitet vill hitta förklaringar i psykisk ohälsa eller sjukdom så letar vi efter sätt att förstå varför någon är otrogen, beredd att lämna sin familj som vi kanske värnar högt själva. Kanske är det väldigt svårt att se att förklaringen kan vara att vi är mänskliga och inte ofelbara.

Jag sökte lite information om kvinnliga sexmissbrukare och hittade ett informationsblad från National Council Information Statement; Woman Sex Addicts angående kvinnliga sexmissbrukare. Författarna förklarar bristen på dem med att kvinnor lärs in i ett annat sexuellt beteende än män. Vi uppmuntras snarare att använda sin sexualitet på ett förförande och manipulativt sätt än på ett rakt och direkt. De menar också att kvinnor i högre grad än män kallar sig kärleks/relationsmissbrukare, trots att det kanske ibland inte alls handlar om “kärlek” utan snarare om ett behov av psykisk och fysisk bekräftelse som uppnås genom sex. Det blir dock mer accepterat att som kvinna klassa sig själv som kärleksberoende än sexmissbrukare. Som exempel på hur det sexmissbrukande beteendet kan se ut så ger författarna överdrivet flirtande, dans och att göra sig utseendemässigt förförisk, att visa sig naken i fönster, förföra yngre personer, gifta män, chefer och tvångsmässig onani. Många av de här sakerna gör vi varje dag, vi flörtar lite, klär oss så att andra ska finna oss attraktiva och har kanske sexuella relationer som inte riktigt passar in i de sociala normerna. Artikeln betonar det här, hur hårfin gränsen är mellan ett missbruk och ett bruk. Vi får också veta hur många av kvinnorna söker hjälp, men kanske inte direkt för sitt sexmissbruk, det missas ofta. En sak som är lite motsägelsefull är hur väldigt sexuellt aktiva kvinnor möts i samhället, jag läser just nu en text om detta, men kan säga att kanske har vi en lägre toleransnivå för ett kvinnligt sexuellt utåtagerande än ett manligt. Med det i åtanke så borde egentligen fler kvinnor än män klassas som sexmissbrukare.

Den förföriska kvinnan, en social konstruktion?

Så är sexmissbruk en innediagnos? Det går inte riktigt att svara på, för de som verkligen klassar sig som beroende så är lidandet äkta och hjälpen livsnödvändig. Har män en sexmissbruksgen eller är det så att kvinnor av kulturella skäl inte anser sig vara sexmissbrukare i lika hög grad?

Vad kan man då göra om man anser sig ha problem med ett sexmissbruk? Här finns några adresser och telefonnummer

Anonyma Sexuellt Dysberoende, hjälptelefon

073-811 20 76

www.slaa.nu

www.korpberget.com

Korpbergets behandlingshem, tar emot sexmissbrukare.

0612-71 82 80

Läs även andra bloggares åsikter om otrohet, sexmissbruk, SLAA

Magnus Larsson på Psykologiska Institutionen i Lund, tillika min lärare i kursen Hälsa och välbefinnande är en mycket kreativ person när det gäller att hitta på examensuppgifter till oss. Jag sitter just nu och skriver ihop en hemsk hämnd tillsammans med några kursare. Vi valde ett scenario där en kille varit otrogen mot sin tjej och hon hämnas genom att lägga upp nakenbilder på honom på internet. Vi har hittat ett antal sidor, dock bara för killar som lägger upp bilder på sina tjejer, så vi vände på det. Till uppgiften, som tillhör kursdelen Positiv psykologi hör att vi även skriver en teoridel om förlåtelse. Vi har tidigare fått ta del av en uppgift som används i arbete med positiv psykologi som går till så här

Tänk ut en situation där någon behandlat dig illa. Sätt dig sedan och skriv ner situationen och olika aspekter av den, försök att förstå händelseförloppet, och kom fram till ett sätt att förlåta personen som gjort dig illa. Du behöver inte skicka brevet om du inte vill, det handlar lika mycket om processerna som sätter igång i dig själv när du skriver det.

Internet verkar vara en stor arena för hämnd. Jag tittar in i forumet Flashback och de gruvligaste hämnderna finns beskrivna i en tråd. Jag diskuterar hämnd med min familj och vi kommer fram till att om man ska hämnas så ska den vara kort. Känslan att ha blivit illa behandlad är i nuet och hämnden kanske också ska vara det. En bra hämnd behöver du inte fundera på långt efter att du har gjort den. På så sätt är vår hämndhistoria med bilder på internet jäkligt dålig. Den blir långdragen och irreversibel.

Hämnd i kombination med positiv psykologi leder till tankar om förlåtelse. Positive Psychology (Snyder & Lopez, 2006) beskriver ett antal olika sätt att definiera förlåtelse, men en sak ser forskarna gemensamt. Det är bra för individen att förlåta. Några situationer som ges som exempel är vid separationer, att förlåta sig själv och att förlåta situationer, ex naturkatastrofer. Förlåtelsen som del i en separation behöver inte innebära att man blir ihop igen, det kanske snarare handlar om att kunna gå vidare. Att sluta älta och lämna negativa känslor bakom sig. Gällande förlåtelsen av sig själv så har det ofta med skuld att göra, vi går omkring och klandrar oss själva för händelser och saker, vilket färgar synen på oss. Det är bevisat att när en människa går runt och upprepar “jag är så dålig” så påverkas hon av det. Förlåtelse av situationer utanför vår egen makt skulle kunna kopplas till krisreaktioner, du går igenom krisen, sörjer och mår dåligt, men någonstans kommer en punkt där du måste gå vidare.

Frågan blir dock om det finns situationer där hämnd är berättigad och fruktsam. Jag känner när jag ser Lisbeth Salander att det känns ganska rätt. Där hämnd kanske är en del i en process till förlåtelse. Skulle man kunna se hämnden som ett sätt att jämna ut orättvisor, vilket i sin tur möjliggör ett förlåtande? Finns den positiva hämnden?

Läs även andra bloggares åsikter om hämnd, Lisbeth Salander, otrohet, positiv psykologi

Jag läser Isabelle Ståhls text om otrohet och synen på den svikna kvinnan, i detta fallet Elin. Det verkar som att otrohet är det ämne som mest flitigt förekommer i min blogg, det är också det ämne som väcker mest reflektioner. Mia skrev så här i en kommentar apropå otrohet i Second Life.

“Det här med otrohet alltså, varför är det så viktigt att hitta en universell gräns? Är det vid en kyss, vid sex, med känslor, på internet? Det framställs ofta som att det skulle finnas en otrohetsgräns, och den måste man hålla sig innanför. ”Trohet” är att få och ge och respektera ett förtroende, och förtroenden har man i massa olika sammanhang i livet. Vilka villkor som gäller (exempelvis ”Lova att inte säga det här till någon men…”) vet ju bara den som gett en sitt förtroende. Man får väl ju känna efter (eller fråga) vad som känns schysst för en själv och för ens kille eller tjej. Och varför litar vi inte på vår förmåga att känna vad som känns rätt och fel när det gäller otrohet, som vi gör i så många andra sammanhang? Kanske för att vi är rädda för att vår partners rätt och fel inte är densamma som vår egen definition. Men om så är fallet är det nog en smidaigare väg att synka ett förtroende sin älskade än att tycka att båda ska följa en universell gräns för vad som ÄR otrohet. Eller?”

Jag tror att Mia är inne på något väldigt viktigt här. Vi har ett stort antal monogama förhållanden som varje dag lyckas definiera för sig själva var gränserna går, för dem. Problemet blir när gränserna inte matchar och då får man snacka om det, för det mesta kanske allt bara funkar av sig själv?

En annan vän till mig gjorde jämförelsen med att gå till ditt jobb. Du kan välj att bara gå dit, göra minsta möjliga uppoffring, ta lite längre lunchpauser än alla andra, lite längre raster, helt enkelt pressa gränserna precis så långt som du vet att du kan pressa dem. Frågan är då vad du har för respekt för ditt jobb och hur mycket utbyte du har av det. På samma sätt skulle man kunna se på ett förhållande, du kan pressa gränserna och undersöka vad som händer, men kanske handlar det istället om en rädsla för att göra det bästa möjliga av förhållandet?

Den kvinnliga offerroll som Isabelle talar om förekommer i lika stor grad för män som blir utsatta för otrohet, den får bara inte lika mycket uppmärksamhet. Kanske är det t o m värre för dem eftersom studier har visat att det ofta är kvinnan i ett heterosexuellt förhållande som har det största kontaktnätet. Mannen blir därför ofta vid en separation lämnad ensam med sina tankar och känslor. Jag tror att det gör mycket skada att fokusera på bilden av den bedragna kvinnan eftersom jag tror att den bedragna mannen är minst lika vanligt förekommande. Jag tror också att det finns ett stort gap mellan vad människor anser är otrohet i praktiken och vad de gör. Det kanske är lite som att anta att när människor beskriver sitt optimala förhållande så beskriver de sitt eget förhållande.

Jag tror att människors relationer ser mycket olika ut, vi har alla våra egna gränser och förhållningssätt och därför blir det mycket svårt att svara på frågor om vad som är otrohet. Kanske handlar det istället om hur vi vill leva, hur respektfullt vi förhåller oss till varandra och hur mycket vi väljer att berätta för våra partners. Vi måste kanske acceptera att allt inte ska berättas. Isabelle skriver om relationsanarkister och visst är det en fascinerande väg att välja, som kanske passar många, men jag tror att det även med den formen att leva finns problem. Det är inte lätt att leva med en annan eller flera andra människor och vi är inte misslyckade för att vi går vidare eller går vid sidan. Vi kommer att bli sårade för det finns inga magiska recept på hur vi ska leva tillsammans, men vi kan göra vårt bästa. Kanske är det inte lättare att förhålla sig till tre människor än vad det är att förhålla sig till en människa?

Läs även andra bloggares åsikter om Elin, otrohet, respekt, Tiger Woods

I dokumentären Virtual Adultery and Cyberspace Love lever Carolyn i en värld med sin make och deras fyra barn men också i en annan värld i Second Life där hon har en relation med en annan avatar (figur) vid namn Elliot. I mitt inlägg Sneaky Fuckers så var jag inne och nosade på begreppet otrohet på internet, men jag vill ägna lite mer tid åt det. Vad är otrohet, är otrohet något som definieras i varje enskilt förhållande eller är det något universellt? På Vårdguidens hemsida finns en definition från en ordbok

“att icke vara trogen, att bryta den trohet som man är pliktig att visa någon”

Jag diskuterade frågan med några kursare och de menade att internet bestod av ord och aldrig blev fysiskt så därför kunde det inte räknas som otrohet. I dokumentären talar Carolyn om hur hennes hjärta bankar lite hårdare när hon loggar in på Second life och om hur Elliot upptar stora delar av hennes tankar. Det väcker frågan om internet kan förmedla en så stark känslomässig kontakt att förälskelse uppstår? Ja, skulle nog många svara som träffat sin partner genom chatt eller dejtingsidor, nej säger vissa och menar på att den riktiga världen är här ute och att det är här de verkliga känslorna finns.

Kanske man ska tala om olika sorters otrohet, om en fysisk, en verbal, en känslomässig otrohet? Kanske är det inte nödvändigt att täcka in alla olika aspekter för att det ska räknas som otrohet?

Aftonbladet skriver om en kvinna som räknade sin mans Second Life-sex som otrohet.

Är det kanske istället en filosofisk fråga om vad som är verklighet? En kvinna i dokumentären talar om hur hon i Second life är allting som hon velat vara i verkliga livet. Snygg, smal och ung. Den bilden överensstämmer med en bild av människor i vårt samhälle som räknas som sexuellt aktiva som man brukar prata om inom sexologin, de kallas för, SAPHY, vilket står för sexually attractive physical healthy young. Vissa menar att endast människor som uppfyller dessa krav skildras som sexuellt aktiva. Kanske hintar hon om att hon egentligen inte räknar Second Life som verklighet. Ändå träffar hon sin livspartner genom den världen och väljer att gifta sig i Second Life.

Man skulle kunna se livet i Second Life som en verklighetsflykt. Som ett sätt att slippa ta itu med jobbiga förhållande, otränade kroppar och skitiga lägenheter, men när Carolyn talar om de stundtals svåra känslor som hennes förhållande till Elliot skapar, de bråkar och lämnar varandra så tycker jag mig förstå att det här är hennes verklighet. Hon stannar kvar och bråkar, hon stänger inte av datorn och går in till sin familj. När man ser Carolyns förhållningssätt till Second Life så är det lätt att tänka på missbruksproblematik, alternativt räknar hon Second Life-världen som den riktiga och tycker att det känns overkligt att kliva tillbaka till sin familj.

Jag är inte så insatt i det men jag har förstått att även andra virtuella världar bjuder på sexuella och känslomässiga erfarenheter (WOW). Berätta för mig!

Läs även andra bloggares åsikter om avatar, otrohet, Second Life, sex, wow

Den här bilden är från filmen Le Mépris av Jean-Luc Godard, en av mina favoritfilmer. Den behandlar bland annat känslorna av förakt som kan väckas när du upptäcker att den du älskar inte alls ser på samma sätt som du gör på monogami. Min vän berättade för mig om en teori om det där med just monogami. Nämligen, att människor som biologisk varelse hemskt gärna vill se sig som monogama men när vi får en chans så smyger vi iväg och knullar med någon annan än vår livspartner, bara vi vet att vi inte blir påkomna. Vi är alltså sneaky fuckers.

Under mina två perioder i Frankrike har jag på ganska nära plan kommit i kontakt med otrohet. I Frankrike finns ett helt annat system för otrohet än i Sverige. Där är det relativt vanligt att kvinnorna och männen har älskare och älskarinnor. Det är allmänt känt att vissa sexuella saker, som ex analsex är något som man gör med sina älskare och älskarinnor, inte med sina makar och hustrur. Det finns en tanke att de ska skonas från de fula sexvanorna som inbegriper både anal- och oralsex. Det verkar som är systemet djupt religiöst rotat och det finns oskrivna lagar för hur de sociala koderna för älskare och älskarinnor fungerar. Hur mycket tid som man kan spendera med dem och vad man gör tillsammans. I jobbsammanhang har älskarna och älskarinnorna ingen plats medan i vissa sammanhang med vänner är det helt ok att ta med sig sin älskare eller älskarinna. Det är dock viktigt att fruarna och makarna aldrig utsätts för det som det innebär att träffa på sin man eller kvinna med dennes älskare eller älskarinna.

I Sverige har utrymmet för att vara otrogen växt betydligt sedan internet klev in i svenskarnas vardagsrum, även mobiltelefoner har bidragit en hel del. På forum som Facebook eller Myspace skapas helt andra möjligheter att ha kontakt med personer utan att din man eller fru vet om det. I sin tur skapas även förutsättningar för svartsjuka fruar och män att tillbringa timmar med att virituellt spionera på sina makar och makor. Hur hanterar vi då det som vi eventuellt hittar? Hur allvarligt ska det vara för att vi ska ta steget och erkänna att vi läst någons mess och konfrontera dem med vad vi hittat?

Jag tror att de flest som levt i längre förhållanden kan skriva under på att ibland blir man attraherad av någon annan än sin partner, det i sig är helt ofarligt och något som man bara får acceptera. Svårigheterna blir när vi agerar på attraktionen, när vi handlar utifrån det intresse som väckts. Är sedan otrohet mer förlåtligt och förståeligt om vi varit ihop längre eller är det rent av allvarligare då? Vad händer i vårt psyke när vi har sex med en annan människa, det är en annan fråga. Är sexuell aktivitet annorlunda än att exempelvis spela biljard med någon som vi tycker är väldigt attraktiv. Här blir det en fråga om intimitet, den ena sysselsättningen kräver detta i större utsträckning.

Och hur blir det när vår partner är medvetna om vår otrohet, som ofta är fallet i ex Frankrike. Är det då otrohet eller bara en annan sorts förhållande?

Jag undrar också om man skulle kunna säga att det finns positiva undantag av otrohet? Situationer som tillåter att vi vänder oss till någon annan än vår partner för att få något som vi saknar i vår relation. När en kultur tvingat oss till äktenskap, är otrohet mer rumsrent då?

I frågespalter på internet ber människor om hjälp med hur de ska hantera att de varit otrogna, för visst kan det vara en sak i stundens hetta, men en helt annan när vi ska integrera synen av oss själva som otrogna i vårt vardagsliv. För i Sverige är det kanske mer så än i Frankrike, att otrohet är något som sker i stundens hetta och inte något som vi har som en del av vårt liv. Ett undantag.

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, Frankrike, Jean-Luc Godard, Le Mépris, Myspace, otrohet