Saga om Sexologi

Bild från https://lifedesignedbyimagination.wordpress.com/.

Via ett kommentarsfält på Facebook ramlar jag över en artikelserie i Svenska Dagbladet om personer som ångrat sig efter att de fått barn. Särskilt mammor. I kommentarsfältet är stämningen hätsk och kommentarer om att fan se till att skydda sig blandas med berättelser från människor med liknande erfarenheter av att ångra sig. Det fångar mig.

Jag tänker att en stor del av uppståndelsen handlar om just vårt förhållningssätt till att ångra sig. Länge har detta varit ett skäl som lyfts i förhållande till att begränsa möjligheten till t ex könskorrigering. Tänk om en ångrar sig. Att inte vara säker på något och att tänka annorlunda om det senare är belagt med en form av skam. Och ses som något otroligt provocerande, oavsett om det handlar om sexualitet eller könsidentitet.

Några dagar senare skriver Psychology Today om vad personer som identifierar sig som män respektive kvinnor brukar ångra sexuellt. Artikeln inleds med olika biologiska förklaringsmodeller för att sedan glida över i sociokulturella förklaringar till vad vi ångrar. Kontentan av studierna var att personer som identifierar sig som kvinnor ångrar det som de gjort sexuellt, personer som identifierar sig som män ångrar det som de inte gjorde.

Mer och mer talar vi kring en mer flytande sexualitet, alltså sexualitet som är mer rörlig genom livet. I terapi brukar jag ofta tala om att det är få val som inte ger oss någon möjlighet att välja om. Oftast går det att vid ett senare tillfälle tänka annorlunda och fatta ett nytt beslut.

Att ha fått barn blir inte ett sådant beslut. Såvida du inte väljer att låta någon annan ta hand om ditt barn så är det beroende av dig under stor del av början av sitt liv. Vår syn på föräldraskap, könsidentitet och vad det innebär blir ytterligare en tyngd i föräldraskapet.

För att fostra ett barn krävs en hel by.

Vi har ingen by. Förutsättningarna ser otroligt olika ut beroende på hur din socioekonomiska situation är och det finns en mängd föreställningar om vad ett föräldraskap innebär. Därför är det viktigare än någonsin att beslutet att få ett barn är ditt. Inte på grund av begränsad tillgång på preventivmedel eller stigmatisering kring abort, som en av mina bekanta så klokt skriver i sin kommentar.

När jag läser om vilka saker som personer ångrar, som att ha ”förlorat oskulden” till fel person, haft sex för snabbt med en ny person eller att inte ha tagit tillfället att ha sex med den där heta personen så blir det tydligt för mig att ångrandet är väldigt knutet till normer kring sexualitet. Känslan av ånger blir alltså dubbelt negativ för personen– den är dels knuten till en emotion som ofta upplevs som obehaglig och skamfylld, den är dels knuten till föreställningar om fin respektive ful sexualitet.

Att ångra sig är en känsla. En känsla som en person kan känna en eller flera gånger i sitt liv utan att det betyder att personen är en ”dålig” person. Att ångra sig är en känsla i ett stort känslospektrum och en känsla som vi kan känna i förhållande till en mängd saker. Känslor kan ge vägledning om att vi måste förändra något, men de kan också vara skapade av en smal syn på vad som är önskvärt och inte önskvärt gällande sexualitet och identitet.

Why Men and Women Have Different Sexual Regrets

“Älskar min son – vill inte vara mamma”

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraskap, normer, sexualitet, ånger

Egentligen började jag formulera det här tydligare för mig själv under Fittfestivalen som jag var på i slutet av förra året. Robert Jacobsson visade under sin föreläsning ett klipp från en porrfilm där en kvinna knullar en man som halvligger i en soffa. Hon knullar honom, ganska hårt dessutom. När jag sedan läste om språket och sexualiteten, och hur vi genom språket kan sägas skapa sanningar om sexualiteten så fortsatte jag att fundera över det där med fittan som aktiv och passiv. I engelska språket kartlade feministen Catharine A. Mackinnon hur verb som ‘fuck’, ‘screw’ ‘make love to’ användes i beskrivningar av heterosex i mycket högre grad användes med mannen som subjekt och kvinnan som objekt. När kvinnor sattes som subjekt i förhållande till uttrycket ‘make love’ följdes det i mycket högre utsträckning av ‘with’.

Häromdagen hamnade jag i ett samtal om den aktiva fittan. Vi hade alla fått med oss bilden av att det som tjej är fult att vara passiv när en har sex. I heterosammanhang så talas ibland om tjejer som ‘ligger där som döda fiskar’ och med det menas dålig sex. Så vi har varit aktiva, under flera år har vi satt upp små föreställningar i form av sex. Ofta har vi njutit, ibland inte. Sedan beskriver flera av oss att något förändrades. En formulerar det så här:

– Jag knullar min kille, ja han är inte så bekväm med att jag säger så, han menar att jag inte kan göra det, men det är ju precis det jag gör. Jag knullar honom. 

Catharine A. Mackinnon skrev detta 1982. I den ‘sanningen’ fastnar vi ofta. Innan har jag nog inte riktigt på allvar förstått hur begränsande det blir att fortsätta att tala i termer av att, i heterosex, mannen penetrerar kvinnan. Fittan är i allra högsta grad aktiv, om vi låter den vara det. Den är anatomiskt uppbyggd med möjlighet att vara aktiv, med svällkroppar och muskler. Fittan är inte ett inget, inte ett hål. Vad jag tror blir revolutionerande sexuellt är när vi med fitta skiftar från att vara aktiva sexuellt som en form av skådespel (vi behåller objektsrollen) till att vara aktiva som aktörer, att definiera sig själv som subjekt i sin sexualitet.

I slutet av vårt samtal säger en av personerna

– Ja, men sen kan en ju tända på att vara passiv också.

Och så är det ju också. Och vi ska ha den valmöjligheten och alla alternativen att välja mellan.

Läs också gärna mitt tidigare inlägg Fina flickor knullar lagom.

Källa: Language and sexuality – Deborah Cameron & Don Kulick

Läs även andra bloggares åsikter om aktiv, feminism, fitta, genus, normer, passiv, relationer, sex

I boken Sex is not a natural act & other essays från 2004 resonerar Leonore Tiefer om vilka sexuella problem som kommer att ge upphov till ett viagra för kvinnnor, kommer det handla om orgasmstörning, lustproblematik eller kanske båda två? Enligt Tiefer startar jakten på ett läkemedel för kvinnor motsvarande viagra i samma stund som läkemedelsföretagen inser de ekonomiska vinster som finns i en medicinering och nyligen publicerade DN en text med nyheten att ett viagra för kvinnor förväntas göra intåg på läkemedelsmarknaden. Texten, som jag uppfattar som lika delar en reklamtext från ett läkemedelsföretag som skrämselpropaganda från någon sexualfientlig rörelse, tar bland annat upp problematiken med de potentiella kvinnliga nymfomaner som läkemedlet kan tänkas skapa. Med nymfomani menas ofta överdriven sexualdrift, en diagnos i ICD 10.

Kommentaren om faran med nymfomani tror jag inte är någon tillfällighet. Det är säljande att reproducera bilden av den sexuellt utagerande kvinnan som innebär någon form av samhällsfara. Att prata om nymfomani går också i samma riktning som den samhällsdiskurs som vi ibland möter i media när det gäller sexmissbruk. Vissa praktiker lyfts som ofarliga, normala, önskade, andra praktiker som problematiska, abnorma och oönskade. Samma sak med frekvens av sexualitet. Vi ska absolut vilja ha sex, men inte för mycket. Då skulle det kunna påverka samhället till det negativa. Samtidigt får vi inte vara sexuellt tråkiga, vi ska utforska fast i en lagomgrad som motsvarar de light-BDSM-kit som du kan hitta i de större underklädesaffärerna. Du får gärna konsumera sexualitet, det är en livsstil, men när det gäller t ex frekvens eller antal partners så är det viktigt att inte gå utanför ramarna.

För några år sedan skrev jag om forskning om högsexuella kvinnor. Då kanske främst med vinkeln att de faktiskt finns. Intresset för sex är antagligen lika individuellt som intresset för andra fenomen. Nu kanske jag behöver lyfta de högsexuella kvinnorna igen, den här gången för att de framtälls som en samhällsfara. Jag önskar plats åt alla de som inte passar in i den smala ram av lust och förmåga som normen innebär. De som inte har så mycket lust och de som har lust i överflöd. Skapa nyanser och tolerans. Det sista vi behöver för att främja sexuell hälsa är fler smala normer att förhålla oss till.

Slutligen, med utgångspunkt i Tiefers resonemang om sexualitet och hälsa så tänker jag att precis som det kan vara aktuellt att vid depression att fråga dig hur din kontext, de du omger dig med och din omgivning, ser ut så kan det kanske också vid brist på lust och sexuell förmåga vara aktuellt att undersöka var problematiken du upplever kommer ifrån. Sedan kan du bestämma om du kan vara hjälpt av en medicinering, eller om du helt enkelt bara vantrivs i ditt sammanhang, i kulturen och kan blomstra i en annan kontext än den som du befinner dig i just nu. Är det strukturerna kring sex som skapar din dysfunktionalitet eller finns det ett reellt medicinskt problem?

Ursprungsartikeln från Daily Mail hittar ni här.

Kommentar till artikeln av Naomi McAuliffe.

En tidigare bloggpost om högsexuella kvinnor.

För en problematisering av en medikalisering av sexualiteten läs Leonore Tiefer, exempelvis Sex is not a natural act & other essays.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, kvinnor, Leonore Tiefer, medikalisering, män, normer, nymfomani, sexualitet, viagra

Bild från http://favim.com/image/95764/

Jag läser No  more babies av Tomas Hemstad i Ottar. Det är en intressant text. Hemstad beskriver en upplevelse av att relationer till vänner förändras efter det att de har fått barn och identiteten som barnlös. Under det senaste halvåret har jag funderat mycket över det där med föräldraskap och identitet.

Min upplevelse är att småbarnsföräldrar idag känner en stora krav på perfektion. De ska hantera aktiviteter, ha ett perfekt hem, vara den perfekta föräldern, få till ett tillfredsställande sexliv och förverkliga sina drömmar. Samtidigt har vi ett samhälle som har förändrats. Eventuella far- eller morförldrar är ofta upptagna med egna arbeten och sociala sammanhang. De kan tänka sig att sitta barnvakt ibland, men finns ofta inte längre som det självklara sociala skyddsnät som kanske behövs. Vi har också vant oss av att be om hjälp. Då vi tidigare diskuterade våra svårigheter med vänner så vill vi inte längre belasta utan vänder oss till vår terapeut, men terapeuten kommer inte över och säger; du, jag tar den där disken så får du tvätta håret.

Antagligen ser situationen ofta ut som Hemstad beskriver det. Småbarnsföräldrar, kanske särskilt nyblivna föräldrar isoleras. En del kan vara att hitta rätt i nya roller och en ny individ i sitt liv, men en del kan vara att det inte finns någon balans mellan de krav som de upplever och de resurser som de har. Det är ett strukturellt problem. Att då polarisera barnlösa mot föräldrar är kanske inte bästa sätt. Många vänner som är föräldrar har berättat om hur de inte längre blir tillfrågade om utgång av sina vänner. De räknas bort. Självklarheten i att vilja bilda en barnfamilj är också något som vi måste arbeta med, fler väljer att leva på andra sätt och för att respektera det krävs ett medvetet arbete med normer och värderingar.

I det här så funderar jag också över min egen uppväxt och roll som barn. Mina föräldrar fick mig som unga, kanske 15 år yngre än de flesta förstagångsföräldrar idag. Jag och mina bröder var med överallt. Vi åkte på backpackerresorna och jag minns känslan av att somna under en filt i en soffa efter en middag med mina föräldrars vänner eller efter en premiärfest. Klirret av glas, sorlet av röster och känslan av att vakna till då någon av mina föräldrar lyfter upp mig och bär mig till bilen. Jag var en individ, en person, ett barn och jag var också välkommen. Tidigt fick vi ta del i diskussioner och jag kan lätt räkna de märkliga gånger som jag upplevde att jag behandlades som ett “barn” och inte som Saga. Idag tror jag att synen på barnet är annorlunda. Många fester och middagar är barnfria för “det blir inte samma sak”. Nej, antagligen blir det inte samma sak, men det blir också väldigt mycket jobbigare att både vara förälder och kunna behålla sin egen identitet och personlighet. Kanske har era vänners förändring som föräldrar inte så mycket att göra med att de inte bejakar sin identitet och ser er på samma sätt. Kanske har det mer att göra med hur vi ser på barn och deras närvaro i våra liv.

Individen skapar strukturen. Det krävs självkritik och förändrat beteende för förändring av strukturer, men det är sällan en part som själva skapar problematiken. Jag tror att isoleringen av barnfamiljen är problematisk, för vänner och släkt och inte minst för familjen själva. Kanske handlar det helt enkelt om att det är fantastiskt att få bli den där lilla enheten med sitt barn, kanske finns andra delar. Som ångest över att inte räcka till som förälder, partner och vän och sorg över att inte känna det där sociala nätverket som fanns förr. Om det är så att även de aspekterna spelar in i hur familjen sluts så kanske det är vännerna som har rollen att sluta upp och hjälpa till. För samhället ser annorlunda ut, vi är mer ensamma samtidigt som vi behöver varandra mer än någonsin.

Så jag skulle önska att vi istället för att polarisera oss ytterligare från varandra och skapa identiteter som förälder och barnlös förändrade vårt tankesätt kring familjer och barn. Kan det få lov att “inte vara samma sak” på den där födelsedagsfesten? Eller ska vi fortsätta att sortera oss utifrån generationer tills vi sorterat bort barn på samma sätt som vi skrämmande nog sorterat bort de flesta äldre från vårt umgänge. Barn lär bland annat av modellinlärning, jag tror att det att jag fick vara med i diskussioner, på fester, middagar och resor gjorde mig till en rikare människa som vuxen. Vi är redan för ensamma i vår kultur för att skapa nya isolerade familjeöar. Min upplevelse är att problematiken inte ligger i huruvida vi väljer att få barn eller inte, utan vår bild av vad barn och familj innebär. Att familjer fortsätter att förverkliga den bilden handlar både om deras eget handlande och om en strukturell förväntan att de ska göra det.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, familj, föräldraskap, identitet, normer, uppfostran

De vanligaste sökorden just nu för min blogg förutom “sagasexologi” och “saga om sexologi” är “hubot sex”. Intresset för hubotar och sex verkar vara mycket stort. Jag frågar mig vad det är som gör att nyfikenheten är så stor? En sak har jag konstaterat och det är att serien Äkta människor påverkar en. När jag för hundrade gången börjar prata om hubotar med en vän som inte ser serien tittar hon trött på mig och suckar, blicken säger “sluta tjata om de där jäkla hubotarna”. Sexualitet är ett av de teman som presenteras i Äkta människor. Med vissa hubotar följer ett programmeringskort där du kan ställa in din hubot i erotiskt läge. Vi får också besöka Hubot Heaven (ett annat vanligt sökord på min blogg) där hubotar framför sexshower, både i grupp och privata. En annan sysselsättning på Hubot Heaven är omprogrammering av hubotar. Så att de ska bli mer som ägaren vill ha dem, sexuellt. Jag funderar på vilka önskemål som kan ligga bakom drömmen om det kravlösa sexet, som jag tänker att en hubot kan stå för.

Under Sexdagarna som jag medverkar i talar vi mycket om kommunikation och sex. Om hur digitala medier har förändrat kommunikationssätt och hur viktig kommunikationen är för att förhållanden ska fungera. I förhållandet hubot människa leker vi med tanken om en envägskommunikation där den ena partens önskemål blir lag. Det kan inte bli några missar eftersom det är människan som definierar förhållandet. Samtidigt problematiseras hubotarnas roll i serien. Är de verkligen utan känslor? Vad är känslor och vad säger att vi inte lärt oss dem på samma sätt som hubotarna?  I diskussionerna kring Sexdagarna blir det också tydligt hur många olika normer kring sexualitet som vi förhåller oss till. Vad är fulsex och vad är finsex? Kan vi säga fitta och kuk? Kanske är en tjusning med hubotsexet att det ger människorna en chans att kliva utanför normerna utan att behöva riskera att bli dömd för det. Vill du köra lite BDSM så kan du göra det utan att riskera att bli stigmatiserad. Kanske är sökhistoriken på hubot och sex så hög för att vi bär en dröm om något annat. Om sexuell frihet. Samtidigt är den sexuella friheten i förhållande till en hubot komplicerad eftersom den kanske blir frihet på någon annans bekostnad. Frågan väcks hur mycket önskan om sexuell frihet är värd, hur mycket ansvar och eventuellt obehag vi är beredda att ta för att kommunicera den?

Läs även andra bloggares åsikter om hubot, kommunikation, normer, sex, SVT, Äkta människor

Jag har tidigare skrivit om både tankar kring bröst, i anslutning till Anna Hellstens krönika om Plura och hans  matlagande bröst, och trashiga bröst, då bland annat Ebba von Sydow problematiserade vilka nakna bröst som är arty och vilka som är trashiga. Hur ett par nakna bröst, i exempelvis konst, film eller mode, möts  förefaller vara kopplat till en mängd faktorer, däribland ekonomiska, sociala och kulturella. Beroende på bärarens sociala och kulturella tillhörighet, på om någon tjänar pengar på att de visas eller inte så kategoriserar vi  dem. Är de frigjorda kanske? Eller förtryckta? Sitter de på någon som är offer i en kultur eller borde de t o m förbjudas?

På min fantastiska vän Matilda Berggrens blogg ramlar jag över Maria och Mettes parodi på Pluras matlagande nakna bringa. Jag sitter där minut efter minut och i magen vaknar en liten glad upprorisk känsla. Bröst på någon som identifierar sig som kvinna brukar inte skildras så här. Mette och Maria kliver med ett bestämt kliv utanför de sociala normer som jag lärt in kring hur kvinnobröst ska skildras och/eller bete sig. Det slår mig att vi kan skriva hur många långa texter som helst och problematisera hur bröst skildras, men det kommer att ta så lång tid. Mette och Maria är tidseffektiva och vrider runt vår bild av kvinnokroppen under några minuter och får mig att le i dagar.

Nu fick det här inlägget fokusera på bröst, Maria och Mette bloggar om mycket annat på gsomigpunkt.wordpress.com. Deras matlagningsfilm hittar ni här.

Läs även andra bloggares åsikter om bröst, genus, normer, Plura