Den här bilden är från filmen Le Mépris av Jean-Luc Godard, en av mina favoritfilmer. Den behandlar bland annat känslorna av förakt som kan väckas när du upptäcker att den du älskar inte alls ser på samma sätt som du gör på monogami. Min vän berättade för mig om en teori om det där med just monogami. Nämligen, att människor som biologisk varelse hemskt gärna vill se sig som monogama men när vi får en chans så smyger vi iväg och knullar med någon annan än vår livspartner, bara vi vet att vi inte blir påkomna. Vi är alltså sneaky fuckers.
Under mina två perioder i Frankrike har jag på ganska nära plan kommit i kontakt med otrohet. I Frankrike finns ett helt annat system för otrohet än i Sverige. Där är det relativt vanligt att kvinnorna och männen har älskare och älskarinnor. Det är allmänt känt att vissa sexuella saker, som ex analsex är något som man gör med sina älskare och älskarinnor, inte med sina makar och hustrur. Det finns en tanke att de ska skonas från de fula sexvanorna som inbegriper både anal- och oralsex. Det verkar som är systemet djupt religiöst rotat och det finns oskrivna lagar för hur de sociala koderna för älskare och älskarinnor fungerar. Hur mycket tid som man kan spendera med dem och vad man gör tillsammans. I jobbsammanhang har älskarna och älskarinnorna ingen plats medan i vissa sammanhang med vänner är det helt ok att ta med sig sin älskare eller älskarinna. Det är dock viktigt att fruarna och makarna aldrig utsätts för det som det innebär att träffa på sin man eller kvinna med dennes älskare eller älskarinna.
I Sverige har utrymmet för att vara otrogen växt betydligt sedan internet klev in i svenskarnas vardagsrum, även mobiltelefoner har bidragit en hel del. På forum som Facebook eller Myspace skapas helt andra möjligheter att ha kontakt med personer utan att din man eller fru vet om det. I sin tur skapas även förutsättningar för svartsjuka fruar och män att tillbringa timmar med att virituellt spionera på sina makar och makor. Hur hanterar vi då det som vi eventuellt hittar? Hur allvarligt ska det vara för att vi ska ta steget och erkänna att vi läst någons mess och konfrontera dem med vad vi hittat?
Jag tror att de flest som levt i längre förhållanden kan skriva under på att ibland blir man attraherad av någon annan än sin partner, det i sig är helt ofarligt och något som man bara får acceptera. Svårigheterna blir när vi agerar på attraktionen, när vi handlar utifrån det intresse som väckts. Är sedan otrohet mer förlåtligt och förståeligt om vi varit ihop längre eller är det rent av allvarligare då? Vad händer i vårt psyke när vi har sex med en annan människa, det är en annan fråga. Är sexuell aktivitet annorlunda än att exempelvis spela biljard med någon som vi tycker är väldigt attraktiv. Här blir det en fråga om intimitet, den ena sysselsättningen kräver detta i större utsträckning.
Och hur blir det när vår partner är medvetna om vår otrohet, som ofta är fallet i ex Frankrike. Är det då otrohet eller bara en annan sorts förhållande?
Jag undrar också om man skulle kunna säga att det finns positiva undantag av otrohet? Situationer som tillåter att vi vänder oss till någon annan än vår partner för att få något som vi saknar i vår relation. När en kultur tvingat oss till äktenskap, är otrohet mer rumsrent då?
I frågespalter på internet ber människor om hjälp med hur de ska hantera att de varit otrogna, för visst kan det vara en sak i stundens hetta, men en helt annan när vi ska integrera synen av oss själva som otrogna i vårt vardagsliv. För i Sverige är det kanske mer så än i Frankrike, att otrohet är något som sker i stundens hetta och inte något som vi har som en del av vårt liv. Ett undantag.
