Svar på kritik från signaturen JF

October 17th, 2011 § 4 comments § permalink

Hej, jag läser dina inlägg med intresse, men lesbiska relationer, feministiska genus-analyser och RFSL/HBT-perspektivet blir ganska begränsat och tröttsamt. Vi heterosexuella män har också behov och intressen.. tex. så ökar andelen ofrivilligt ensamma män (kvinnor) i vårt samhälle. Detta samtidigt som lesbiska/ensamstående kvinnor skaffar barn på egen hand… (som det vore en social rättighet!). Män har sämre psykisk och social hälsa, självmord, ensamhet, hemlöshet etc., män är förlorare på många plan. En blogg som denna borde ha ett mer vidsynt och öppet anslag.

Jag får den här kommentaren från signaturen JF och känner ett behov av självrannsakan. Mycket för att jag senast för någon vecka sedan berättade att jag har ett stort intresse för manlighet/maskulinitet och sexualitet.

Kritiken JF lyfter handlar delvis om att mina inlägg skulle förfördela heterosexuella män. Jag kontrollerade därför vilka de inlägg som är synliga på bloggens första sida, dvs femton stycken, handlade om. De två första inläggen är mycket riktigt inlägg om karaktärer som kan definieras som kvinnor. Vi har tjejen i musikvideon och Saga i bron. Ett inlägg handlar om författaren Michel Houellebecq och artisten Färska Prinzen, båda män. Efter det följer elva inlägg som jag anser är könsneutrala, de handlar exempelvis om den sexologiska professionen, om barns sexualitet, om singelskap och om att ta tid för sex. Ett inlägg handlar om musor och groupies. Sidan avslutas med ett inlägg om just manlighet och sexualitet, utifrån Lars von Triers Melancholia. Ett inlägg där jag självkritiskt resonerar om det fokus som läggs på de kvinnliga karaktärerna i filmen. Så i fråga om utrymme på bloggen så tycker jag inte att heterosexuella män är mer förfördelade än några andra.

Jag tycker dock att JF’s beskrivning av den heterosexuella mannens identitet är intressant. I höst gick ett antal uppsatser på masterprogrammet i sexologi upp till opponering och en av dem kretsade just kring maskulinitet och sexualitet. Jag har hört att uppsatsen beskriver en manlig sexualitet i kris och jag lovar att dela med mig av innehållet när jag läst den. Samma negativa tongångar kring mannens öde hade den artikelserie i SvD som jag refererade till då jag skrev om männens roll i filmen Melancholia. Jag diskuterade för några dagar sedan manlighet och identitet med en kvinna och hon lyfte ett intressant perspektiv. Hon beskrev hur kvinnans identitet under de senaste hundra åren färgats av positiva händelser som ökad frihet och större möjligheter. Mannens identitet däremot har färgats av en förlust av makt och jag tror att det är den förlusten som skulle kunna ligga bakom den negativa utveckling som den manliga identiteten går till mötes på vissa plan. JF beskriver exempelvis männens sämre psykisk hälsa, självmord, ensamhet och hemlöshet. Män beskrivs som förlorare på många plan, men jag tror inte att det är hela bilden. För frågan är om en manlig identitet som var skapad i skenet av kvinnans maktförlust verkligen gav män bäst förutsättningar.

För efter min och kvinnans diskussion kring manlighet och identitet så slår det mig vad som pågick i rummet samtidigt som vi förde diskussionen. På golvet läste min vän för sin dotter och brorsdotter. I rummet bredvid packade brodern ner deras övernattningssaker och jag tänkte att här har vi de positiva konsekvenserna av den stundtals smärtsamma samhällsutveckling som vi mött de senaste hundra åren. Äntligen har vi en generation som får lov att vara pappor med sina barn, inte bara till dem i form av ekonomisk försörjningsplikt och erkänt faderskap. Jag såg dokumentären Han tror han är bäst förra veckan. En dokumentär som till stor del kretsar kring socialt arv och vad det kan innebära för individer. Jag tror att just socialt arv är något som har färgat rollen som pappa längre än vi velat erkänna, bara en eller två generationer bort möter vi pappor som varit föräldrar på avstånd till sina barn och det har tagit tid för papporna att närma sig barnen.

Det beskrivs en manlighet i kris och de senaste månaderna har jag funderat mycket över just ordet kris och vad det innebär. Ofta får ordet bära en negativ innebörd, men en kris, livskris, leder ju ofta vidare. Vi har stått och stampat ett tag, till sist brister det och krisen är det som för utvecklingen vidare. Krisen kanske kommer att kräva traumabearbetning, människor tvingas hitta nya sätt att förhålla sig till varandra och det är komplicerat. När vi inte kan luta oss mot de väl invanda könsroller som tidigare generationer slagit fast tvingas vi själva definiera oss och det kräver arbete och uppfinningsrikedom. Ska vi i vårt förhållande vara monogama eller vill vi ha en annan form för vår sexualitet? Kanske vill vi inte alls leva tillsammans utan fylla livet med människor som vi inte har romantiska kärleksrelationer till?

JF, tack för din kommentar och för att jag fick svara på den. Den kritik som du lade fram om att jag skriver för mycket om homo- och bisexuella gör mig illa till mods. Om min blogg är något så är det för heteronormativ, vilket jag tror t ex beror på att mycket av den forskning jag refererar till är det. Mitt mål är inte att homo- och bisexualitet ska ta de tio procent som befolkningen statistiskt uträknat består av utan precis lika stor plats som heterosexuella tillåts ta i bloggen.

Ensamhet är ett mycket intressant ämne som jag avser att återkomma till. För övrigt får din kommentar mig att tänka på, utan ironi, en låt av Färska Prinzen där texten går så här

Men det är fan synd om alla idag. Alla borde fan ha tröst, men ingen skriver mitt namn på nått jävla plakat. Och vem ska man skylla på när man är en vit man i sina bästa år, jag får inte ens jobb i handen och för mig finns ingen jävla ombudsmannen. För mig finns ingen jävla kvotering, ingen representant i nån jävla regering, inga debatter som främjar mina chanser till något annat än transport till anstalter. Kolla inga jävla sympatier, inga program på p3 om livet, ingen hjälp med nån jävla blankett fastän man inte fattar ett piss om det än

För något år sedan hade jag en inläggsserie om heterosexualitet som du kanske skulle finna intressant. Här hittar du de olika inläggen.

Läs även andra bloggares åsikter om Färska Prinzen, genus, heterosexualitet, manlighet, Melancholia, Saga om Sexologi

Männens Melancholia

July 2nd, 2011 § 4 comments § permalink

För andra gången ska jag se Melancholia, det är Bergmanveckan på Fårö och bara någon timme innan springer jag in i Hynek Pallas och vi pratar om hur det kommer att vara att se filmen i den här forskrossande vackra miljön. Jag är gripen av Fårö och Gotlands landskap och känner att dess skönhet ibland är nästan outhärdlig. Då ber jag en vän skicka bilder på sin kontorsutsikt från Lund, för att ge mig lite mer verklighetsförankring. Därför är jag lite oroad över att gå från den skönheten in i Melancholias dova och vackra värld. Jag slår mig ner i stolen på biografen i Fårösund och bestämmer mig för att se Melancholia på ett annat sätt den här gången. Jag bestämmer mig för att se filmen med fokus på männen.

I bloggens begynnelse hade jag ofta blicken på männen och maskulinitet, det resulterade också i mitt jobb på Man Magazine. När jag läser serien om hur mannen mår i Svenska Dagbladet så blir jag påmind om vikten att granska även mannens situation, normens situation. I SvD kan jag läsa att lärare förvandlats från ett mans- till kvinnoyrke och att även läkare är på väg att bli det, jag läser också att fler kvinnor pensionssparar och att det är fler kvinnor än män som studerar vid högskola och universitet. Jag funderar på männen i min närhet och hur de får förhålla sig till den kvinnoroll som jag tidigare beskrivit i mina texter om Melancholia, Till det som är vackert och Black Swan. Den nya kvinnorollen, som utan att lägga värderingar i hur den ser ut, ser annorlunda ut än hur vi för bara några år sedan beskrev stereotypa kvinnliga och manliga drag. Även männen i Melancholia får förhålla sig till den rollen i förhållande till Justine, Claire och deras moder.

Efter att ha sett Melancholia en andra gång med blick på männen listade jag hur deras situation ser ut och det genomgående temat är förnedring, sexuellt och socialt förlöjligande och utsatthet.

Vi har Claires man som utnyttjas socialt och ekonomiskt. Justines man som förlöjligas sexuellt och socialt, blir sviken, utnyttjas. Justine och Claires pappa får vara lite mer ifred, han är den fria själen, diffus och flytande, men förlöjligas ändå av sin före detta fru. Justines nya kollega utnyttjas sexuellt, förlöjligas. Justines chef misslyckas med försöket att vara överordnad och förlöjligas socialt av Justine. Lille far servar familjen. Hästarna är hingstar som rids hårt och piskas av Justine.

Vi har även pojken, han är ännu inte könad, han har inte klivit in i maskuliniteten och får därför fortfarande vara nära kvinnorna och skyddas i rollen av barnet.

Svenska Dagbladet frågar sig hur mannen mår. Jag vet inte hur mannen generellt mår, men jag misstänker att männen i Melancholia lider. Ändå vänder recensenter och skribenter, inklusive jag själv, nästan uteslutande blicken mot kvinnorna, Claire och framförallt Justine. Kanske är det en del i den process kring genus som jag tror att vi befinner oss mitt i.

Läs även andra bloggares åsikter om Bergmanveckan, Fårö, genus, Gotland, Lars von Trier, maskulinitet, Melancholia, män

Melancholia

May 29th, 2011 § 1 comment § permalink

I Melancholia använder sig Lars von Trier av en av de få ritualer som vi har kvar i den västerländska kulturen, bröllopet. Utifrån bröllopet  bygger Trier kring ångesten över kulturens kontroll. Samtidigt omfattar filmen hotet  från planeten Melancholia som närmar sig jorden och utifrån detta skildras ångesten över vår brist på kontroll över naturen.

Under en av intervjuerna gör Trier en hänvisning till pornografi i förhållande till Kirsten Dunst och hennes roll som Justine, kanske är den hänvisningen inte så långsökt. På samma sätt som kvinnokroppen i pornografin kläs på, kläs av, sminkas, förses med löshår och lösnaglar för att skapa illusionen om perfektionism och sedan används i ett skådespel kring sexualiteten, så tuktas och ansas kroppen inför bröllopet och visas sedan upp. Tuktningen av kroppen är tydlig även i Melancholia, Justine inklämd i sin vita bröllopsklänning och brösten som väller över det smala livet.

Bröllopet och pornografin har också gemensamma ekonomiska nämnare, stora intressen och hög omsättning. Justine och Michaels bröllopsfirande är ett tydligt exempel på den ekonomiska ruljans som existerar kring bröllop. Även äktenskapets möjliga ekonomiska förhållanden synliggörs i Melancholia genom den relationen mellan Justines syster Claire och hennes man. Pornografin säljer idén om sexualiteten som lättillgänglig, het och enkel, bröllopet säljer idén om äktenskapet som grunden för ett kulturellt och socialt sammanhang, ramar för sexualiteten som inkluderar dig i en bekräftad tillhörighet.

Systersagan Claire och Justine är långt ifrån det enda relationella dramat i Melancholia, de romantiska relationerna är minst lika framträdande. Inom sexologin studeras de förändrade former för relationer som tiden bjuder på. Kärleksideologin, där sexualitet och kärlek tidigare vävts samman, blir mer och mer uppluckrad. Ändå är sexuell trohet en norm i förhållande till äktenskapet, baserat på kärlek. Tvåsamheten och monogamin är inte längre självklar, men har fortfarande en stark kulturell status. Hur detta påverkar individerna i kulturen tänker jag att Melancholia kan ge en vink om. Justines psykiska lidande skulle kunna ses som förklaringsmodellen till hela dramat, men det kan också ses som ett symtom.

Fler som skriver om Melancholia.

 

Läs även andra bloggares åsikter om bröllop, film, Kirsten Dunst, Lars von Trier, Melancholia, pornografi, sexualitet, äktenskap

Om von Trier & knulla

May 23rd, 2011 § 2 comments § permalink

Vi sitter på en servering och ostronen har precis kommit in. En av Svenska Filminstitutets anställda stannar till för att prata med oss, vi hör honom säga skandal och han ser chockad ut. von Trier har under presskonferensen för filmen Melancholia uttryckt antisemitiska idéer och sympati för Hitler. Premiärfesten sägs vara inställd och det talas om bojkott av filmen. I efterhand tar von Trier tillbaka uttalanden och menar att han var på gott humör och skämtade.

Jag står på Skandinaviska Terrassen och blickar ut över ett publikhav, de svenska bidragen till en av festivalens tävlingar har precis presenterats och en av de unga regissörerna står bredvid mig. Vi talar om Ystad som filmmetropol och han berättar för mig att staden redan under tidigt 1900-tal var en plats för filmbranschen. Helt plötsligt vänder han sig mot mig och säger

–       Du, ska vi inte gå in där inne och knulla

Jag ser hur mitt ansiktsuttryck som under en millisekund gått från glatt konverserande till chock får honom att inse allvaret i situationen

–       Jag skämtade bara, fan förlåt Saga

Skämt som tangerar verkligheten blir mer verkningsfulla. Båda regissörerna försöker regissera tillvaron utifrån en idé, men i tillvaron finns också omvärlden och omvärldens människor är reaktiva. Kanske är målet just reaktionerna, men att regissera den fiktiva världen och regissera den verkliga är två skilda saker. Omvärlden kommer inte följa manus och den ibland subtila skillnaden mellan skämt och allvar är inte alltid självklar.

Den unge regissören blir min vän. I hans manus skulle kommentaren ge mig något att basera min krönika på berättar han för mig efter några dagar. Om omvärlden vill vara vän med von Trier efter uttalanden återstår att se.

Här kan ni se presskonferensen på SVT. Kirsten Dunst fick pris för sin roll i Melancholia, von Trier är dock fortsatt portad..

 

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om Cannes, knulla, Lars von Trier, Melancholia, skämt

Where Am I?

You are currently browsing entries tagged with Melancholia at Saga om Sexologi.

  • Twingly BlogRank
  • Twingly Blog Search ShowBlog=NO blog:http://www.sagasexologi.se/ sort:inlinks Most linked posts