Medicinera bort olycklig kärlek?

March 5th, 2014 § 1 comment § permalink

tumblr_kz3na5HAc81qzcfw4o1_500

Kärleken och alla lögnerna. Särskilt kärleken, dess gift är som ormarnas, går raka vägen till hjärtat utan att det gör ont, plötsligt är man bara förlorad. - Anne Swärd

För några år sedan skrev jag ett inlägg om olycklig kärlek och smärta, kanske ett av mina personligaste någonsin här på bloggen. Jag tänker på det inlägget när jag läser en intervju med Brian D Earp om möjligheten att medicinera bort olycklig kärlek genom att biokemiskt påverka hjärnan.

Medikalisering är ett fenomen som diskuteras flitigt inom sexologin. Konstruerar vi olika åkommor för att läkemedelsföretag ska kunna sälja medicinering för dem, eller finns det möjlighet att hjälpa människor med sexologiska problem genom medicinering på ett sätt som vi tidigare inte ägnat oss åt? Eller en kombination av de två. De biokemiska processer som kärlek och förälskelse skapar i hjärnan kan liknas med de som sätts igång vid olika former av beroende (här är ett inlägg om förälskelse och kärlek ). Trots att du rationellt kan tänka att något är destruktivt för dig så kan du inte riktigt hålla dig borta. Det är dock intressant att Earp i intervjun drar en parallell till beroende eftersom beroende av sex och kärlek är ett problematiserat fenomen som tåls att diskuteras.

En terapiform som jag älskar att arbeta med är ACT, Acceptance and Commitment Therapy. Jag tror att vi har en problematik i samhället där vi i allra möjligaste mån vill undvika smärta, såväl fysisk som själslig, vilket kan leda till att vi istället skapar lidande för oss själva.  Jag tror att kan finnas en funktion i att ta sig igenom olika upplevelser i livet, som olycklig kärlek, eftersom alla upplevelser formar oss och påverkar oss på sätt som vi ibland inte kan föreställa oss när vi är mitt i det. Samtidigt kan medicinering vid exempelvis ångest eller depression skapa förutsättningar till ett liv för någon som annars inte skulle kunna leva så som de vill leva.

En obehaglig tanke om medicinering mot oönskad kärlek och förälskelse är användande av den för religiösa och/förtryckande skäl, för att få någon att passa in i samhällets normsystem.

I slutet av intervjun slängs en fundering ut kring en medicinering för att kunna vara monogam, det har jag skrivit tidigare om i det här inlägget.

Tipstack Tanja Suhinina.

Läs även andra bloggares åsikter om beroende, Blogg100, förälskelse, kärlek, medikalisering, sexualitet

Vi

June 1st, 2013 § 5 comments § permalink

“Kanske, tänker jag, borde vi fundera över den romantiska kärlekens idé om evighet och ägande. Kanske, tänker jag, borde respekt för den andre, hennes vilja och hennes individ vara grundläggande också i kärleksrelationer.”

Så avslutade Ann Heberlein en krönika för några veckor sedan. När jag sitter i Victorias minsta biosalong och vrider mig i stolen framför filmen Vi så det de orden som jag tänker på. I filmen får vi möta Ida och Krister och följa dem i en relation som rör sig i en tydligt nedåtgående ångestspiral. Redan inledningsvis planteras små tecken och obehaget ökar successivt till den gräns att jag och min vän under filmen söker kontakt för att bekräfta varandra i att det här är nästintill olidligt att se på.

Vad är bakgrunden? Hur blir relationer så kontrollerande, ägandefokuserade och stängda? Utifrån min bakgrund inom kognitiv beteendeterapi så tänker jag att det handlar om en oförmåga att hantera känslor av obehag. Min idé är att vi i våra liv upplever ytterst lite obehag och därför är ganska ovana vid det. Vi har skalat bort negativa fysiska stimuli som att frysa, vara hungrig eller känna smärta. Att i en nära relation förhålla dig till en annan person är komplext och bitvis smärtsamt. Det innebär ofta en osäkerhet och ovisshet och vår reaktion blir att försöka undvika obehaget. Vad gör vi då? Med ofta subtila tecken påverkar vi vår relation och vår partner så att denne slutar med beteenden som väcker obehag hos oss. Det kan handla om exempelvis att tala om vissa saker, vara ute med sina vänner och förhållningssätt till sociala medier. Jag vet också personer som nästintill tvångsmässigt håller koll på sin partners mail och sms.

Finns det då någon lösning? Jag tror det, jag tror att vi genom att acceptera och tolerera känslorna av ovisshet och obehag kan påverka riktningen i vilken vår relation rör sig. Ge din partner frihet, respekt och personen kommer att kunna fortsätta vara den individ som du blev förälskad i.

I filmen Vi är rollerna statiska. Det är en man som utövar sin äganderätt över en kvinna. Så är det också i Heberleins text. Vad jag tror är vanligt är att båda parter i en relation försöker kontrollera och äga den andre. Det är inte en klar uppdelning utan ett kontrollbeteende som vi alla bär på och måste förhålla oss till. Kanske är beteendet i vissa fall kopplat till en könsroll och könsmaktsordning, men jag tror att beteendet är vanligt hos alla individer och förekommande i relationer oavsett om du är homo- bi- eller heterosexuell.

En film på liknande tema är Le Mépris, en av mina favoritfilmer. Där tvivlar en man på sin fru i den utsträckningen att hon tillslut inte kan något annat än förakta honom och relationen genomsyras av detta. För att undersöka hur det går att förhålla sig mer öppet och accepterande i dina relationer, läs Kärlekens ACT av Russ Harris. Även terapeuten Esther Perel är intressant att läsa, hon redovisar i sin bok Vill ha dig, en idé om att vi genom att omfamna osäkerheten i relationer kan hålla sexualiteten levande.

Tidigare inlägg om ACT och relationer.

Läs även andra bloggares åsikter om ACT, Ann Heberlein, kontroll, kärlek, makt, relationer, Russ Harris, Vi, ångest

Ett “maybe attending” till kärleken

April 28th, 2013 § 4 comments § permalink

51120121316route

Jag är på middag med några vänner. Två av fyra har krossade hjärtan och vi diskuterar relationer och kärleken. En av vännerna utbrister

“Ja, men vissa förhåller sig ju precis likadant till relationer som de gör till nyårsevent på Facebook. Först svarar de inte på lång, lång tid, sedan kan de sträcka sig till att trycka ett “maybe attending” för att försäkra sig att de slipper ifrån åtagandet att gå på festen om de skulle hitta någon annan, roligare fest. Till slut har det inte dykt upp någon roligare fest och de får krypa till korset och ändå gå på festen”

Hans kommentar får mig att fundera över ett sådant förhållningssätt till livet, relationer och kärleken. Jag gissar att personerna med ett kroniskt “maybe attending” får exakt samma chanser till romanser, relationer och sex som andra. Skillnaden blir kanske snarare de chanser som de missar i sin tvekan och i känslan av otillfredsställelse i att inte göra några egna val. För när du står på den där nyårsfesten som du aldrig tryckt attending till så undrar du om det fanns någon annan, roligare fest att gå på. Som du missar genom att vara där du är just nu. Istället för att fatta det medvetna valet och ta ansvar för det så skapar du själv en osäkerhet och grämer du dig över något som du kanske missade.

Nätdejting tror jag är en arena där den här problematiken är stor. Vi överväldigas av alla valmöjligheter och som i förlamning  stannar vi kvar, runtklickandes bland profilbilderna på sajten, månad efter månad. För det kan ju hända att vi missar någon som hade varit bättre. Snyggare, mer lyckad och harmonisk.

Så är det kanske också med kärleken och sexet. Att fatta ett medvetet val leder livet i en riktning och då måste vi ta ansvar för den riktningen. Det är läskigt. Att istället vara en “maybe attending” som av slumpen blev “attending” är kortsiktigt skönare. Vi har inte behövt ta ansvar för något val. Frågan är dock hur livet blir på lång sikt och vilka möjligheter vi upplever att vi har.

Precis innan jag somnar i min säng den natten så funderar jag över hur jag försöker förhålla mig till livet. Jag konstaterar med ett litet leende att det är jag som är personen som bjuder in till nyårsfesten, så lever jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, kärlek, relationer, sex, val

Every Breath You Take

April 25th, 2013 § 0 comments § permalink

helmut-newton-e1333101534437

Stalking, eller stalkning som är termen på svenska, är ett ämne som jag kom i kontakt med i veckan genom ett föredrag av forskaren Susanne Strand. Enligt Strand är det svårt att definiera var gränserna för stalkning går eftersom det är personen som blir utsatt för stalkning som definierar detta. För någon annan hade kanske det där meddelandet eller telefonsamtalet inte varit något konstigt. Det är till och med möjligt att telefonsamtalet för några veckor sedan inte ens hade varit konstigt för personen som nu känner att det är stalkning.

Strand berättar att det främst är kvinnor som blir utsatta och en vanlig grupp av stalkers är ex-partners. När det handlar om kvinnor som stalkar så stalkar de i större utsträckning sin ex-partners nya partner (i heterosexuella relationer, en kvinna).  Det kan handla om sms, samtal, e-post eller lappar. Vissa beställer hem paket till den som de stalkar – helt plötsligt får du nya utemöbler levererade en gång i veckan. Internet har skapat nya arenor för stalkning. Det är otroligt lätt att hitta information om människor, att skicka meddelanden och likes genom sociala medier och att ta reda på var personen bor och arbetar.

Jag tänker åter på det där med ex-partners. De flesta känner igen den förälskade personens vansinne, hela tillvaron domineras av den där fantastiska personen som du nyss träffat och vissa har till och med beskrivit förälskelsen som en psykos. Så kan också uppbrottet vara. Personen som under lång tid har varit vår vardag är plötsligt borta. Vi får inte längre lov att skicka det där spontana meddelandet, eller berätta om det där som hände på jobbet. En möjlig kontaktväg till omvärlden plockas bort. Att känna det där starka behovet att kontakta sin ex-partner är något som jag tror att många kan identifiera sig med – att det sedan går så långt att personen känner sig hotad är en annan sak, tänker vi. För kanske är det inte så konstigt att beteendet utvecklas till stalkning. Ibland har vi människor svårt att förstå att hur vi agerar påverkar andra annorlunda än det påverkar oss själva. Vi får själva en positiv boost av att skicka det där fina meddelandet till vår ex-partner medan ex-partnern känner ett starkt obehag. Vi skickar några till, för det kändes så bra, just då. Stalkern är född. Vi har aldrig själva upplevt vårt handlande som obehagligt, för det är det ju inte, för oss.

Susanne Strand ger exemplet med låten Every Breath You Take av Police. Tänk er känslan att få en sån låt tillägnad er, varje gång ni hör den på radion Every step you take, every move you make – I’ll be watching you. Är det den totala kärleksförklaringen eller ett solklart fall av mycket sofistikerad stalkning?

Om ni är utsatta för stalkning:

Kontakta polisen och rapportera det som hänt er -114 14

Kontakta kvinnojour

Kvinnofridslinjen: 020-50 50 50

Mansjouren, finns lokala sådana runt om i Sverige

Dokumentera det som du blivit utsatt för, spara mejl och sms, finns det vittnen, bilder, meddelanden på telefonsvarare

Konfrontera absolut inte den som stalkar, vänd dig till polisen, de kan och vill göra mycket för att hjälpa dig.

Läs även andra bloggares åsikter om förälskelse, kärlek, Police, relationer, stalking, stalkning

Mera än IKEA-soffans tystnad

April 17th, 2013 § 0 comments § permalink

Bild från weheartit.com .

I vintras var jag på en föreläsning om parterapimetoden IBCT (Integrative Behavioral Couple Therapy) på Psykologpartners. Ola Jameson talade om kärlek som beteende och användning av KBT vid relationsproblem. Jameson beskriver att problemet med samlevnadsproblematik är stort i Sverige och det korrelerar med flera andra tillstånd som ångest, depression och hjärt- och kärlsjukdomar. Samlevnadsproblem har av vissa beskrivits som ett folkhälsoproblem. Vid ett tillfälle under dagen så beskrev Jameson den destruktiva process som personer i nära relationer kan hamna i som en depression.

En del i detta var att personerna i relationen minskade sin beteenderepertoar. Det innebär i praktiken att de slutade att göra aktiva saker tillsammans. Jag har pratat om det här med flera av mina vänner som levt i nära relationer och de beskriver ett händelseförlopp där parterna sitter allt mer i soffan, vid sina datorer eller tittandes på TV-serier. Att inte längre göra aktiva saker tillsammans kan leda till att positiva element i förhållandet minskar. Vi skapar en bild av “myset” – ett mys är i verkligheten ganska passivt och kontaktlöst. Kanske har vi efter en tid skapat en situation där ett nytt avsnitt av Mad Men skapar mer upphetsning än tanken på personen/personerna som du valt att dela ditt liv med.

Om personerna hade umgåtts med sina vänner, tränat eller gjort något annat aktivt projekt tillsammans så hade det kunnat ge positiva konsekvenser som att se olika sidor av varandra, få igång produktion av härliga signalsubstanser och skapa fler positiva relationer. När jag arbetar med deprimerade patienter så finns det ofta en tanke om att få vila bort sin nedstämdhet, hos paren tänker jag att det handlar om en tanke om att mysa sig till en varm och nära relation. Personen vill helst ägna sig åt det som vi kallar passiva aktiviteter, som att se på film, sova, eller sitta vid sin dator på Facebook. Det blir också ofta svårare och svårare att ta steget och göra en aktiv aktivitet. När jag arbetar med dessa patienter så arbetar jag med beteendeaktivering. Genom det kan personen hitta tillbaka till saker som innan brukade fylla livet med glädje. Till en början är det ofta motigt. Känns konstlat. Vi planerar in fler och fler aktiviteter – efter relativt kort tid brukar förändringen börja synas. Personen börjar leva. Blir piggare och gladare, vårdar sina relationer och vågar allt oftare kliva ur sin trygghetszon. Min råd till personer i deprimerade relationer är att skapa er egen beteendeaktivering – vänd blicken från skärmen mot den/de du älskar och gör något tillsammans som får er att se varandra och verkligen se varandra.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, IBCT, kärlek, Ola Jameson, Psykologpartners, relationer

Nätdejtandets kostymdrama

May 26th, 2012 § 2 comments § permalink

Bild från iheartmyheart.tumblr.com.

I början av året var vi många som skrattade år pseudonymen Kommissarie F. Curiosas krönika i The Local om dejting i Sverige. I krönikan beskrivs en dejtingprocess i Sverige som statiskt följer sina steg och verkar mot sin egen omöjlighet. Processen börjar med att ni träffas på en väns fest, mycket alkohol är inblandat, ni hånglar och/eller har sex, byter nummer (förhoppningsvis rätt siffror och namn), ett sms skickas med texten “vad fint det var att ses igår, vill du ta en kaffe någon dag”, smset analyseras till förbannelse, gärna med vänner engagerade, ni träffas igen över en mycket märklig fika. Efter att ha avslutat fikan med en obekväm kram så tillbringar du den närmsta veckan med att ha ångest över vilka ord du ska använda i ditt nästa sms. Efter detta upprepas föregående steg av fylla och sex, konstig fika och efter 20 år av att närma er varandra på något fler sätt så gifter ni er.

När det gäller nätdejting så får jag en helt annan process beskriven för mig. Där är det som att vi förflyttas tillbaka i tiden. Dejtandet börjar inte med ett one night stand utan med att ett textutbyte. Det finns konstiga fikor, men de föregås inte av hångel eller sex, de föregås av ett intellektuellt utbyte. Vi beskriver oss själva som personer och ställer frågor om den andre, skriver om intressen, framtidsdrömmar och egenskaper. Det är inte riktigt möjligt att vara full eftersom du måste hålla uppe nivån på det som du skriver för att intresset ska fortsätta. Efter några mejl fram och tillbaka kan dejtandet ta olika vägar. Antingen kör ni hardcore och ses direkt över en kaffe eller ett glas eller fortsätter ni den virtuella relationen ett tag i olika kanaler. Middag rekommenderas inte av mina vänner som ger följande förklaring; du vill ha en väg ut, på en middag är du fast i flera timmar med någon som du kanske inte ens tycker om. Kroppsspråk, kroppslukt och röstläge är inget som kan förmedlas i mejl. En något mer rutinerad vän förklarar vikten av Facebook för mig. Du vill bli vän med sin nätdejt så snart som möjligt på Facebook för att se hur personen interagerar med sina vänner och kanske inte minst för att få fler bilder, kanske t o m filmer. Genom videochatt är det också möjligt att ta reda på kroppspråk och röstläge, kvar finns då lukt och känsel att utforska.

På vissa sätt blir nätdejtandet som att ta tillbaka något av spänningen som vi kan se i kostymdramer som Downton Abbey. Vi skapar en känsla av distans och onåbarhet som kanske kittlar oss bort från slentrianen i den mängd one night stands som vi annars skulle lyckas få med oss från stadens klubbar och barer. Baksidan av nätdejtande är känslan av ett resonemangsäktenskap, när du inte kan sluta välja och vraka bland de profiler som erbjuds dig. När du letar egenskaper och karaktärsdrag för att hitta perfektion i det som i slutändan är varma, fysiska människor med lika många fel och brister som du själv har.

Oavsett hur de eventuella relationerna föds så kanske slutprodukten är den samma? Det skulle vara intressant att se forskning på utfallet i förhållande till sättet som relationer börjat. Påverkas en eventuell relation av att ha börjat i en fysisk process triggad av signalsubstanser påverkade av sex och alkohol? Händer det andra saker om den börjar med de belöningssystem som nätdejting triggar? Som individer i samhället är vi i full gång med att utforska det här. I forskning från 2010 så hade 23 % av 1100 tillfrågade svenskar träffats på internet, 13 % träffades på krogen. Min gissning är att andelen som träffats på nätet idag har ökat. Det väcker också frågan om det är möjligt att bli förälskad på nätet och om det finns en virtuell kärlek vid första ögonkastet?

Läs även andra bloggares åsikter om dejting, Downton Abbey, förälskelse, internet, kärlek, nätdejting, relationer, The Local

Relationer i virtuella miljöer

March 27th, 2012 § 7 comments § permalink

Bilden kommer härifrån

En gång träffade jag en kärlek på en flygplats i Sydfrankrike. Det var natt, försommar och luften så där tung och fuktigt tropisk som den är när man åker utomlands. När vi, jag och mina vänner, utforskar internetdejtandets jaktmarker funderar jag över det där med miljöer, virtuella och fysiska. Föreställningar som finns om vilka som är fina och vilka som är fula, vilket får mig att tänka på Gayle S. Rubins välsignade cirkel. Kanske skulle vi kunna lägga till en tårtbit för internet/inte internet i cirkeln?

Varför det sitter längre in att säga att jag träffat kärleken på en dejtingsajt än på ensydfransk flygplats? Varför tänker jag att miljön där de där första minuterna utspelar sig ska vara avgörande för hur vi kommer att bli? Jag hör talas om människor som mörkar att de träffats på nätet. Som konstruerar romantiska flygplatshistorier för att skriva om sin historia. Jag som älskar internet borde inte ha några problem med det som miljö för romanser. Jag tänker att jag kanske är en generation för tidig. Att det ser annorlunda ut bara några år efter mig, eller tio år kanske. De som fötts in i en digital era. Som lever integrerade med internet på ett annat sätt än vad jag gör.

Fast ändå tänker jag, är det vi som skapar historierna. Här och nu. Kanske i samspel med kontexten, men inte enbart beroende på den. Svek och smärta gör ont även på den vackraste platsen i världen och jag tänker att internet också kan vara min flygplats.

Läs även andra bloggares åsikter om dejting, förälskelse, internet, kärlek, nätdejting, relationer

Pretty woman – en studie i kapital

March 11th, 2012 § 4 comments § permalink

När jag ser om Pretty woman kanske femton år efter det att jag sett filmen första gången är det många tankar som väcks. Att jag inte ens förstod första gången att det handlade om sexköp och sexsäljande är en, vad jag såg var att hon hade spännande kläder och sen blev de kära. Filmen är en intressant resa i olika sociala roller som vi spelar. Jag studerar hur Vivian lutar sig in i bilen med en intention och sedan ändras dialogen och rollerna. Helt plötsligt är det hon som kör bilen och undervisar honom. Sedan skiftas rollerna tillbaka igen när han erbjuder henne den överenskomna summan hundra dollar för att hon ska följa med honom till hans rum.

När de väl kommer till hotellrummet är rollerna oklara. Ska hon vara kvinnan som körde bilen eller kvinnan som han betalar? De liksom dansar fram och tillbaka i sin interaktion. Hon försöker närma sig honom sexuellt – han backar. Slutligen kliver de in i rollerna som sexsäljande och sexköpande och efter en antagen avsugning somnar de tillsammans.

Då jag ser Pretty woman kan jag inte låta bli att tänka på Catherine Hakims forskning kring kapital. Forskningen och teorierna kring erotiskt kapital är en vidareutveckling av Bourdieus teorier om socialt, ekonomiskt och kulturellt kapital. När Edward beställer in alla former av frukost funderar jag på om det handlar om omtänksamhet eller en uppvisning i det kapital som han besitter – socialt, kulturellt och främst ekonomiskt.

Hakim beskriver sex olika former i vilka erotiskt kapital visar sig. Jag definierar fyra av de sex hos Vivian. Hon har skönhet, sex appeal, social kompetens och är livfull. Den första av de två andra formerna, stil, får hon med hjälp av Edward. Den andra, att vara “bra i sängen” visar sig enligt Hakim bara för de som kommer så nära och den kan vi bara spekulera om.

Är kärlek en biokemisk process eller passion, eller båda? Vad som är tydligt är att det är kärlek som ändrar definitionen på vad Vivian och Edward är. De går från rollerna som den sexsäljande och sexköpande till de älskande. Kanske möjliggörs detta av deras tafatthet. Vivian förefaller visserligen vara van vid sin roll som sexsäljande men hon flyter gärna över i tjejen som tandtrådar bort jordgubbskärnor eller skrattar rått åt en gammal film, barfota på golvet. Det är intressant att se paret gå från ett förhållande som ses som ett praktexempel på maktstrukturer till något som räknas som det vackraste vi vet – kärleken. Och kyssen på munnnen som får symbolisera skillnaden. Den symboliska getsen som bekräftar kärleken. Som förändrar dynamiken och leder till något annat. Vad som mer är intressant är hur Vivian genom att inte inrätta sig i rollen som sexsäljande vinner Edwards hjärta. Det är då hon är lite gulligt töntig och ligger med hörlurar och vrålar i badkaret som hans ögon glänser till och vi ser att han faller.

Slutligen kostaterar jag att Vivian i Pretty women genom Edward får tillgång till de andra kapitalformerna; socialt, kulturellt och ekonomiskt. Vad jag undrar är vad som skulle krävas för att Vivian själv skulle tillskansa sig de andra kapitalformerna? Eller är det så att erotiskt kapital fungerar som en antidot till socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital? Att beskriva våra sociala roller utifrån kapital kan synas en smula cyniskt, men inte desto mindre intressant. Att prata om relationer i ekonomiska termer är allt annat än ovanligt; vi satsar på och investerar i varandra. Det är dock sällan som jag upplever att kapitalformerna blir så tydliga som i Pretty woman. Vad är då vårt värde och vem definierar det? Jag vill tro på ett värde i det att du finns till och en möjlighet att själv definiera dig. Oavsett vilka kapitalformer du besitter, oavsett vem som frågar dig om vägen.

Läs även andra bloggares åsikter om Bourdieu, Catherine Hakim, erotiskt kapital, film, kärlek, Pretty woman, relationer, sexköp, sexualitet

Den olyckliga förälskelsen

December 15th, 2011 § 5 comments § permalink

Bild från http://playdates.tumblr.com/.

Första gången en man krossade mitt hjärta var jag 12 år. Han var 18 år och jag hade skickligt duperat honom under ett halvår. När han förstod hur ung jag var såg han ingen annan utväg än att aldrig mer kontakta mig, trots sin förälskelse. Då jag var 22 år träffades vi igen. Efter ett halvt år krossade han än en gång mitt hjärta. Det gjorde inte lika ont den gången.  

Än en gång är jag olyckligt förälskad och enormt receptiv. Den unga mannen har täta ögonfransar och när han stänger dem och somnar ser han ut som en docka. Jag tänker på honom som något som ges till mig mitt i all olycka.

- Är du en sån som fäster dig lätt vid människor?

Utan den cynism eller den desillusionism som jag befunnit mig i de senaste veckorna ser han på mig. Jag läser i Till sista andetaget av Anne Swärd

Kärleken och alla lögnerna. Särskilt kärleken, dess gift är som ormarnas, går raka vägen till hjärtat utan att det gör ont, plötsligt är man bara förlorad.

Någon jag talar med beskriver kärleken som den sociala konstruktionen och inte mindre verklig för det. Jag får beskrivet för mig hur vårt samhälle saknar fysisk smärta. Det fysiska lidandet är mer och mer fjärran oss. En barnmorska i min klass beskriver hur gravida kvinnor är räddare än någonsin för att föda. Och smärtan det innebär. Många vill gå i KBT innan sin förlossning. Kanske är det därför som vi klamrar oss fast vid det mentala lidandet. Vi är olyckligare än någonsin läser jag. Ändå lever vi i en tid där vi smärtstillar bort minsta obehag och lär oss beteendestrategier för att undvika dysfunktionella sammanhang och relationer.

Är då den olyckliga förälskelsen en reaktion på det? Vissa blir aldrig kära. De går i ett jämnt tillstånd och hittar kanske efter ett tag en partner att slå sig till ro med. För andra är den olyckliga förälskelsen ett normaltillstånd. De verkar söka det själsliga lidandet. Kanske är det bara otur, kanske fattar de ett medvetet val för att få känna i en tid full av Ipren.

 

Läs även andra bloggares åsikter om förlossning, förälskelse, Ipren, KBT, kärlek, lidande

Den allvarsamma leken med acceptans

November 20th, 2011 § 11 comments § permalink

Jag sitter högt upp i ett hus i ett dimmigt Morgonmalmö och läser raderna

Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika lite sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!

I fredags hade vi en heldag om parterapi på KBT-utbildningen. Vår föreläsare lyfte acceptans som en del som saknats i traditionell parterapi. Att enbart rikta in sig på beteende eller tankar är inte tillräckligt. Acceptans är ett begrepp som hör till den tredje vågen av kognitiv beteendeterapi. Att acceptera kan innebära att du exempelvis känner psykisk smärta och genomför det där jobbiga samtalet, i förhållande till att känna psykisk smärta och använda den som en anledning att inte genomföra samtalet. Det är möjligt att känna svåra känslor och ändå leva livet, eftersom livet till stor del består av mer komplexa känslor är ett tillstånd av ständig lycka. Genom att acceptera att lycka inte är ett normaltillstånd och att acceptera lidandet som livet ibland innebär så förändras något i vårt förhållningssätt till det.

Vår lärare berättar att just acceptans är något som många terapeuter själva använder sig av. Min vän säger bestämt till mig på tåget – det är möjligt att vara livrädd för att bli sårad och gå in i relationer. Jag tänker också att acceptans kan bli ett sätt att motbevisa oss själva i olika föreställningar som vi har om vad som fungerar och inte fungerar. Dagen med parterapi är underhållande. Klassen delar frikostigt med sig att egna exempel.

Vi talar om inkludering och exkludering. Om föreställningar om kön och vilka roller vi tar i relationer och vad det kan bero på. Begreppet polarisering är intressant, genom den processen förstärks konflikten mellan parterna ytterligare och lidandet ökar. Exempelvis i ett par där temat för konflikten är närhet – distans, den ena parten strävar efter närhet medan den andra gärna vill hålla en viss distans. I polariseringsprocessen närmar sig då parten som vill ha närhet den distanssökande parten ytterligare, vilket då leder till att parten som vill hålla distans ytterligare drar sig undan. En klok person jag känner formulerade en gång det som att distanspersonen helt enkelt inte får tid att längta.

Att leka med tanken vad som skulle hända om personen som törstar efter närhet skulle backa lite är intressant. Jag funderar på om vi inte allt för sällan leker med våra roller. Vi hamnar lätt i en bild av oss själva som statiska på olika sätt. Jag gillar ju närhet och hen vill ha distans.

Åter till Hjalmar Söderberg, för jag tror att det ligger något där. Acceptans handlar inte om att stilla acceptera sakernas tillstånd, att inte välja sin partner eller sin livsväg. ACT, acceptance and commitment therapy, innehåller även en del som går under benämningen värderad riktning. Individen formulerar värden att arbeta mot, exempelvis jag vill ha en kärleksfull relation, men i strävan efter dessa värden så använder vi oss av acceptans för att inte stånga oss blodiga. Kanske väljer vi inte vårt öde, men vi formar det genom livet vi lever och det kan vi välja att göra som passiva åskådare eller som aktörer. Vi kan också välja att vila en stund i de svåra känslorna istället för att tillbringa all vår tid i flykt från dem.

 

Läs även andra bloggares åsikter om ACT, Hjalmar Söderberg, KBT, kärlek, livet, parterapi, relationer

Nätdejting – en deltagande observation

October 27th, 2011 § 2 comments § permalink

I februari 2010 använde jag mig av forskningsmetoden naturlig observation för att undersöka hur det var att gå på en fetischfest. Jag har länge intresserat mig för fenomenet nätdejting, jag hade dock en känsla av att det var svårt att bilda mig en uppfattning om fenomenet utan att veta hur det fungerar. I veckan använde jag mig därför av forskningsmetoden deltagande observation för att undersöka hur nätdejting egentligen fungerar. Det som kännetecknar en deltagande observation är att forskaren själv går in i de processer som studeras. Metoden används exempelvis av antropologer och ger en möjlighet att studera ett fenomen inifrån och få insikter som kanske skulle varit svåra att få som en passiv iakttagare.

Jag startar, med hjälp av en vän, upp ett konto på en gratis nätdejtingsida. Vi väljer tillsammans ut vilka bilder som jag ska ha på min profil och utifrån hennes presentationstext formulerar jag några ord om mig själv. Sedan fyller jag i vem jag letar efter. Det finns oändliga möjligheter att styra vad jag ska söka efter för personer, utseende i form av kroppsbyggnad, hårfärg etc, barn, husdjur, ursprung, personlighetsdrag, sysselsättning, åsikter, värderingar och intressen.

Först är jag försiktig i mitt kontaktsökande, min vän hånar mig när jag lägger egna kommentarer (osynliga för mottagaren) till profiler som jag tycker är intressant.

- Här skriver jag “kanske?”

Efter någon timme blir jag modigare. Helt plötsligt är min vän som uppslukad av sin dator, jag sneglar mot hennes skärm.

- Men du är ju på Facebook!

- Ja, men jag chattar ju med min vän som hade en sida på nätdejtingsidan!

- Men det här är ju till för att träffa nya spännande människor, inte de vi redan känner.

För helt plötsligt slår det mig, där är ju min vän, och en till vän, en gammal stamkund, ett ex, stora delar av mitt sociala nätverk har börjat nätdejta, men få talar om det. Jag läser deras profiler och det blir tydligt för mig att de varit med ett tag. De har koncisa och charmiga texter, väl valda profilbilder och efter ett tag sitter även jag och chattar på Facebook med en vän som har en profil. Eftersom jag hittar flera av mina Facebookvänner på nätdejtingsidan så funderar jag på vad som är skillnaden mellan forumen. En tydlig skillnad är att på nätdejtingsidan ser du vem som varit inne på din sida och hur många gånger de varit inne. Det är en avslöjande funktion, men också en funktion som möjliggör möten.

Så plötsligt börjar det lysa vid min inkorg, jag får mejl. Många mejl. Vissa kortare om mitt utseende, andra längre om min påstådda intelligens och välformulerade frågor om min personlighet. Jag besvarar något och bara någon minut efter lyser det rött igen. Han har svarat. Jag vänder mig mot min vän

- Här har vi suttit och väntat i dagar på svar på mess från olika personer, så finns det alla dessa människor som svarar på bara någon minut

Hastigheten är dock också en stressande faktor med nätdejtingsidan, allt går så snabbt, en av hos ger kommentaren

- Det känns som om jag konsumerar män

Efter ett tag upptäcker jag att jag inte är ensam om den stressande känslan. All kommunikation ska gå snabbt, svarar jag inte tillräckligt snabbt på mejl får jag inget svar. Här finns ingen tid för eftertanke eller att spela svår. Efter några timmar letar jag och min vän snabbt och kallt igenom 100 profiler och klickar iväg mejl till de fem som väcker intresse. Det blir tydligt för mig att det är viktigt att veta vad du letar efter och vad du vill, annars är du vilse. Det finns inte plats för funderingar om våra katter skulle tycka om varandra eller varför killen har en bild på en manet i sitt fotoalbum.

Jag får en negging “du är snyggare utan hipstamaticfilter” och jag får ett mycket otrevligt mejl. En kille som skrivit att jag är snygg skickar några minuter efter ett mejl där det står att jag, min otacksamma fitta, borde tacka för komplimanger. Jag anmäler honom och nätdejtingsidan upplyser mig om att han fått en varning och att jag kan blockera honom.

Morgonen efter min nätdejtingoskuld är tagen lyssnar jag på Loney Dear och textraden

all I want is a state of hope

får en helt ny innebörd för mig. För det är just den funktionen som jag tror att nätdejting fyller för många, det är en sysselsättning som till motsats från sliriga krogkvällar erbjuder någon form av hopp, ett hopp om att inte behöva vara ensam när du egentligen vill vara nära någon.

Läs även andra bloggares åsikter om dejting, internet, kärlek, nätdejting, relationer

Vill du ha sex med mig, hemma hos mig?

September 30th, 2011 § 12 comments § permalink

På TV ser jag den dansk-svenska produktionen Bron och fascineras av porträtten av huvudkaraktärerna. En släkting till mig säger “hon är störd” om Saga och en annan menar att Saga är en intressant skildring av den samtida unga kvinnan. Flera av de som recenserat Bron ger kritik mot den nästan parodiska skildringen av Sagas känslokyla, men jag tror att det i porträtten av Saga och Martin ligger en kommentar till moderna könsroller som är minst sagt intressant.

På sexologimastern läser vi Anthony Giddens Intimitetens omvandling, en sociologisk reflektion om hur kärlek och relationer förändras över tid. Giddens beskriver hur vi i den romantiska kärleken letar efter den speciella personen, medan vi i den sammanflödande kärleken letar efter den speciella relationen. I Bron frigör sig Saga från jakten på den speciella relationen, hon frigör sig från jakten på kärleken, hennes nästintill perversa konkretiserande av verkligheten blir svårbegripligt för den äldre mannen som i sin tur vittnar om en manlighet i kris, en manlig sexualitet i kris. Han har steriliserat sig eftersom det får vara nog med barn, han har ont i kuken och hans mjukhet blir förvirrande för den pragmatiska Saga. Giddens kritiserar Foucault och menar att det inte enbart är samhället som tuktar kroppen och på så sätt påverkar individen, utan också det omvända.

I Bron skulle det kunna beskrivas genom Sagas attityd till sin kropp, genom den atityden skapar hon ett motstånd mot en konventionell kvinnoroll i ett patriarkat. Att byta kläder, kränga av sig t-shirten vid skrivbordet, och stå där i bara BH blir en politisk handling. I sin nakenhet är hon inte objekt, hon formulerar sig som subjekt genom sina handlingar och sitt totala ointresse i hur hennes halvnakna kropp tas emot av omgivningen. Hon slutar jobbet åker hem, kör ner handen i byxorna och upptäcker att hon är kåt. Istället för att bjuda på en klassisk onaniscen där vi får se den problematiska unga kvinnanångestrunka så får vi se hur Saga beger sig ut och raggar upp en man som vill knulla. På sitt eget konkreta sätt frågar hon en passande man om han

- Vill ha sex med mig, hemma hos mig?

tydligt för att undvika missförstånd om vad som ska hända mellan dem eller vart de ska gå. Efter samlaget vänder hon ryggen till och somnar. Återigen används kroppen som verktyg för att markera en självständighet och kanske också ett avstånd.

Nils Schwartz på Expressen avfärdar Saga som “en typisk blond kvinnlig svensk feminist- kommissare utan både barn och känslor“. Kanske medvetet, kanske omedvetet, markerar han själv i precis den meningen behovet av skildringar som den av Saga. Han placerar en avsaknad av känslor i sammanhang med en avsaknad av barn. En ung kvinna som till synes inte jagar efter kärleken, den där speciella relationen och kärnfamiljen, antagligen blir det inte mycket mer provocerande än så och i den provokationen är Bron en viktig samhällskommentar.

Fler skriver om Bron.

Bron sänds onsdagar kl 21.00, här kan ni se Bron på SVT-play.

Läs även andra bloggares åsikter om Anthony Giddens, Bron, feminism, genus, kärlek, könsroller, sexualitet, SVT

Saga om Sexologi dissekerar begreppet kärlek med hjälp av Timothy M. Tays

August 15th, 2011 § 3 comments § permalink

Under en av våningssängarna på Hotell Freden i Karlstad

En av de starkaste föreställningarna om sexualitet i västvärlden är att det blir finare om det är kärlek inblandat. Den föreställningen kallas ibland kärleksideologin och vi skrev kandidatuppsats bland annat om den. Om att det kan hända att den är i uppluckring, sexuella relationer som baseras på andra faktorer än att du är kär i personen blir allt vanligare. Samtidigt är det min uppfattning att när det handlar om relationer som exempelvis samboförhållanden eller äktenskap så är det ofta otänkbart att de skulle baseras på något annat än kärlek, att de t ex skulle baseras på en bra vänskap och att sexet är grymt. En intervju med Jack Lukkerz fick mig att fundera över det är med kärlek och vår nästan odelat positiva syn på begreppet. I intervjun lyfter Lukkerz negativa aspekter av kärlek, exempelvis att du har oskyddat sex eftersom du är kär i personen, eller att du automatiskt antar att det är en för dig bra person som du blir kär i.

Det slår mig att skildrandet av kärlek som ett enbart positivt begrepp inte är riktigt sanningsenligt, i väst ser vi ofta negativt på kulturer där relationer baseras mer på logiska resonemang eller ekonomiska överenskommelser. Jag tänker på hur jag och mina vänner har tillbringat större delen av våra tonår/vuxenliv med att vara just olyckligt kära och jag kan inte låta bli att i tanken väga det lidandet mot att basera en relation på något annat än den där kärleken, som ytterst sällan är okomplicerad.

I min nya favorittidskrift Journal of Couples Therapy hittade jag artikeln What is love? (Tays, 2001). I samband med att jag skrev om förälskelse och den biokemi som det innebär så diskuterade jag och en vän vad kärlek då var, vilka biokemiska processer som låg bakom kärleken eller om det enbart handlade om en social konstruktion. I What is love? lyfter Tays både de fysiologiska och psykodynamiska komponenterna bakom kärlek.

Tays börjar med att beskriva vad som händer i kroppen, de fysiologiska funktionerna bakom känslan kärlek. Han beskriver hur dessa är väldigt lika de funktioner bakom oro och ångest, men tolkas utifrån varje individ som antingen kärlek eller oro och ångest. Tolkningen av den fysiologiska upphetsning som den andre eller de andra personen/personerna framkallar hos dig blir alltså grunden till hur du upplever situationen. Den tolkningen baseras bland annat på tidigare erfarenheter av relationer till signifikanta andra, exempelvis föräldrar. Här sågar även Tays (2001) begreppet kärlek vid första ögonkastet, Tays menar att det är en feltolkning av de fysiologiska processer som personen framkallat hos dig.

Vad som händer efter denna fas av fysiologisk upphetsning och tolkning av den är att du börjar se din partner mer tredimensionellt, dvs du ser även de negativa aspekterna av personen. Det är ofta här som par söker rådgivning eftersom det kan bli något av en kris att se negativa sidor hos någon du trodde enbart besatt positiva. Här börjar också arbetet enligt Tays (2001) för att förvandla relationen till kärlek. Efter detta följer olika utfall, relationen fortsätter och fördjupas eller tar slut. Här lyfter även Tays det nära förhållandet mellan hat och kärlek, det är liknande fysiologiska reaktioner som ligger bakom båda begreppen och därför kan de befinna sig så nära varandra. Tays resonerar även om varför vi inte blir förälskade/kära av alla vi möter som kanske hade varit bra för oss. Tays menar att känslan av kärlek vid första ögonkastet inte är något som uppkommer i den stunden, i ögonkastet, utan något som kommer utifrån en modell som vi byggt upp inom oss av hur personen som vi vill dela livet med är/ser ut. När någon på något sätt motsvarar denna modell så sätts den fysiologiska upphetsningen igång och vi tolkar detta utifrån vår syn på kärlek.

Slutligen beskriver Tays kärlek som intimitet på steroider och för att känna just intimitet har vi definierat åtta olika förutsättningar; tillit, känsla av egenvärde, positiv inställning till andra, självständighet, tolerans, självinsikt, mod och risktagande och konstruktiva inre modeller för intimitet.

Här är alltså en modell för det mystifierade begreppet kärlek, och även för kärlek vid första ögonkastet. Det finns säkert en mängd andra, men jag tilltalades av modellen eftersom den innebar en kombination av fysiologi och psykologi. I det att beskriva människan som en helhet av gener, kognitiva modeller, beteende, emotioner, fysiologi och individens internaliserade modell av vad kärlek är så kommer vi kanske lite närmre någon sorts konkretisering av begreppet kärlek. Om det sedan är målet får var och en fråga sig, kanske vill vi istället bära med oss drömmen om kärlek vid första ögonkastet och någon som alltid är som i förälskelsens ljus ofelbar.

Läs även andra bloggares åsikter om forskning, förälskelse, Jack Lukkerz, kärlek, kärleksideologin, modell, psykologi, sexualitet

En dag – David Nicholls

August 9th, 2011 § 0 comments § permalink

Jag är arton år och kvinnan mittemot mig, med små servetter i en pappask, ser på mig och säger

- Det finns ju en massa fantastiska människor i världen som inte blir tillsammans fast de skulle kunna bli det, så är det bara, men de är ju lika bra även om de inte är tillsammans.

När jag läser En dag vill jag klippa in kvinnan i boken. Hennes realistiska och praktiska syn på våra så oändligt komplicerade känslor skulle kanske ge historien en helt annan vändning, men sedan tänker jag på mötet, på mina möten. På hur livet kan förändras i ett möte, på en lunchrestaurang, i en föreläsningssal, på en flygplats och på hur jag inte skulle vilja vara utan dem.

Det är när jag hittat sommarens lugn som jag börjar läsa En dag av David Nicholls. Boken får mig att  fundera över just stunden då människor möts och perfektionen som finns i det mötet. Innan vi hunnit smutsa ner kontakten med för många ord, eller ett maktspel, eller en för noggrann redogörelse av vad vi vill med relationen. Det är nästan ett under att bara mötet blir av. Så många variabler kan påverka det, varför är vi från början på platsen, ser vi den andra människan och möjliggör mötet? Stämmer de sociokulturella markörerna i den utsträckningen att vi vågar oss fram? Är vi ens på rätt plats i världen?

En dag blir som en limbo för mig. Kanske är det den kognitiva beteendeterapins praktiska accepterande av sakernas tillstånd som under min utbildning färgat mig och på sätt och vis förstör läsningen av romanen för mig. Jag sträckläser i alla fall, men det blir inte mer än en flyktig strandbok, kanske senare. För i nuläget hade jag hellre stannat i perfektionen när Emma och Dexter möts, med de oändliga möjligheter som ett mellanmänskligt möte innebär, men precis som livet så fortsätter En dag och mötets perfektion varar bara i några flyktiga timmar. Samtidigt sätter En dag fingret på det fantastiska att det bara krävs just en dag, ett möte, för att allt ska förändras.

Svenska Dagbladets recension. Bokhoras.

Läs även andra bloggares åsikter om David Nicholls, En dag, kärlek, möte

Nattliga och dagliga drömmar

June 30th, 2011 § 2 comments § permalink

Jag befinner mig i Östergarns bygdegård på Gotland för att se min morfar Anders Alm spela i föreställningen Kärlek… så in i Norden. Temat är kärlek, men i pausen slår det mig att temat även är något annat. Kärleken som skildras i texterna är nära knuten till drömmar och tankar. För ofta är kanske en kärlekshistoria till större del uppbyggd av de förhoppningar och drömmar som vi har på och om den.

Jag tänker på känslan då du sitter mittemot någon som berättar om en av nattens drömmar. En situation som ofta är obegriplig och långtråkig för den som inte befann sig i drömvärlden. Så tänker jag på något som jag läste i en tjejtidning som tonåring.

Du ska aldrig fråga vad han tänker på

Relationer består till stora delar av tankar om det som varit, drömmar om det som varit eller det som kunde bli, det som aldrig varit. Då vi ibland nästan med tvångsmässighet berättar för varandra över frukostbordet om de oförklarliga händelser som utspelat sig i våra tankar under natten borde vi kanske istället ge tid åt att synkronisera de dagliga drömmarna, berätta om dem, dela dem. Istället behåller vi ofta våra drömmar i vår tankevärld utan att dela dem. Vi sitter där och låter osäkerheten krypa längre och längre in i dem. Ibland är vi så rädda för våra drömmar att vi väljer att skapa nya drömmar att tro på. Tankarna och drömmarna blir som helig mark som vi inte bör närma oss, men hur ska vi då veta?

En man jag känner brukar då vi talar om drömmar säga att människan inte låter bli att förverkliga sina drömmar eftersom hon är rädd för att misslyckas, utan eftersom hon är rädd för att lyckas. Kanske är det samma sak med många av våra relationer. Vi håller dem på säkert avstånd från drömmen, eftersom potentialen i dem är skrämmande. Istället blir det som i visan i föreställningen, Olle Adophlsons Vad tänker hon på?

Vad tänker hon på, vem tänker hon på
Just nu, när hon sitter där och låtsas
Att vi sitter här tillsammans efter middan
Vid en TV-kanna och gör slut på en kväll
Ja, inte är det på mig, det vet jag
I alla fall inte på mig
För det har hon inte gjort sen vem minns när

Vart tänker hon gå, till vem vill hon gå
Just nu, när hon sitter där och låtsas
Att vi sitter här och snart tänker lägga oss
Och snacka lite grann och ha det bra
Ja, inte är det till mig, det vet jag
I alla fall inte till mig
För det har hon inte gjort sen vem minns när

Gör nånting, säg nånting, det är snart försent
Hon har redan hittat någon annan
TV-kväll för TV-kväll klipps trådarna av
Snart finns bara tystnaden och kvällarna kvar

Vart tänker hon gå, till vem vill hon gå
Just nu, när hon sitter där och låtsas
Att vi sitter här och snart tänker lägga oss
Och snacka lite grann och ha det bra
Ja, inte är det till mig, det vet jag
I alla fall inte till mig
För det har hon inte gjort sen vem minns när

Vad tänker hon på, vem tänker hon på
Just nu, när hon sitter där och låtsas
Att vi sitter här tillsammans efter middan
Vid en TV-kanna och gör slut på en kväll
Ja, inte är det på mig, det vet jag
I alla fall inte på mig
För det har hon inte gjort sen vem minns när

Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, kommunikation, kärlek, tankar, visor

Where Am I?

You are currently browsing entries tagged with kärlek at Saga om Sexologi.

  • Twingly BlogRank
  • Twingly Blog Search ShowBlog=NO blog:http://www.sagasexologi.se/ sort:inlinks Most linked posts