Saga om Sexologi

Bild från iheartmyheart.tumblr.com.

I början av året var vi många som skrattade år pseudonymen Kommissarie F. Curiosas krönika i The Local om dejting i Sverige. I krönikan beskrivs en dejtingprocess i Sverige som statiskt följer sina steg och verkar mot sin egen omöjlighet. Processen börjar med att ni träffas på en väns fest, mycket alkohol är inblandat, ni hånglar och/eller har sex, byter nummer (förhoppningsvis rätt siffror och namn), ett sms skickas med texten “vad fint det var att ses igår, vill du ta en kaffe någon dag”, smset analyseras till förbannelse, gärna med vänner engagerade, ni träffas igen över en mycket märklig fika. Efter att ha avslutat fikan med en obekväm kram så tillbringar du den närmsta veckan med att ha ångest över vilka ord du ska använda i ditt nästa sms. Efter detta upprepas föregående steg av fylla och sex, konstig fika och efter 20 år av att närma er varandra på något fler sätt så gifter ni er.

När det gäller nätdejting så får jag en helt annan process beskriven för mig. Där är det som att vi förflyttas tillbaka i tiden. Dejtandet börjar inte med ett one night stand utan med att ett textutbyte. Det finns konstiga fikor, men de föregås inte av hångel eller sex, de föregås av ett intellektuellt utbyte. Vi beskriver oss själva som personer och ställer frågor om den andre, skriver om intressen, framtidsdrömmar och egenskaper. Det är inte riktigt möjligt att vara full eftersom du måste hålla uppe nivån på det som du skriver för att intresset ska fortsätta. Efter några mejl fram och tillbaka kan dejtandet ta olika vägar. Antingen kör ni hardcore och ses direkt över en kaffe eller ett glas eller fortsätter ni den virtuella relationen ett tag i olika kanaler. Middag rekommenderas inte av mina vänner som ger följande förklaring; du vill ha en väg ut, på en middag är du fast i flera timmar med någon som du kanske inte ens tycker om. Kroppsspråk, kroppslukt och röstläge är inget som kan förmedlas i mejl. En något mer rutinerad vän förklarar vikten av Facebook för mig. Du vill bli vän med sin nätdejt så snart som möjligt på Facebook för att se hur personen interagerar med sina vänner och kanske inte minst för att få fler bilder, kanske t o m filmer. Genom videochatt är det också möjligt att ta reda på kroppspråk och röstläge, kvar finns då lukt och känsel att utforska.

På vissa sätt blir nätdejtandet som att ta tillbaka något av spänningen som vi kan se i kostymdramer som Downton Abbey. Vi skapar en känsla av distans och onåbarhet som kanske kittlar oss bort från slentrianen i den mängd one night stands som vi annars skulle lyckas få med oss från stadens klubbar och barer. Baksidan av nätdejtande är känslan av ett resonemangsäktenskap, när du inte kan sluta välja och vraka bland de profiler som erbjuds dig. När du letar egenskaper och karaktärsdrag för att hitta perfektion i det som i slutändan är varma, fysiska människor med lika många fel och brister som du själv har.

Oavsett hur de eventuella relationerna föds så kanske slutprodukten är den samma? Det skulle vara intressant att se forskning på utfallet i förhållande till sättet som relationer börjat. Påverkas en eventuell relation av att ha börjat i en fysisk process triggad av signalsubstanser påverkade av sex och alkohol? Händer det andra saker om den börjar med de belöningssystem som nätdejting triggar? Som individer i samhället är vi i full gång med att utforska det här. I forskning från 2010 så hade 23 % av 1100 tillfrågade svenskar träffats på internet, 13 % träffades på krogen. Min gissning är att andelen som träffats på nätet idag har ökat. Det väcker också frågan om det är möjligt att bli förälskad på nätet och om det finns en virtuell kärlek vid första ögonkastet?

Läs även andra bloggares åsikter om dejting, Downton Abbey, förälskelse, internet, kärlek, nätdejting, relationer, The Local

Bild från http://cutegaycouples.tumblr.com/.

Ni som känner mig vet att det här är en av mina svagheter, jag sitter ihop med min iPhone, därför tycker jag också att det är ett så otroligt intressant ämne. Påskhelgen tillbringar jag till stor del med te, choklad och TEDTalks. Det första som jag ser heter Connected, but alone? av Sherry Turkle och handlar om hur relationer, särskilt romantiska sådana, påverkas av att att ständigt vara uppkopplad. Du är inte längre på en middag, i ett samtal eller på en bar, du är ofta samtidigt på internet i en annan konversation eller kanske tio stycken andra konversationer och ett Wordfeudspel.

Förra sommaren bad Helsingborgs Dagblad mig att dela med mig av tre romantiska tipsa. Mitt första tips var

“Logga ut. Stäng ibland av tekniken, datorer och mobiler och var koncentrerade och närvarande i stunden. Sociala medier som Facebook kan användas för att skapa bra förutsättningar för passion, men det kan också vara bra att prova på hur det känns att bara vara i sina känslor utan yttre stimulans och ständig informationsinput.”

Ibland känns saker som vi skriver inaktuella efter bara några månader. Särskilt när det handlar om sexualitet, teknologi och förhållningssätt till internet. Jag tror att det är ämnen som är föränderliga i en liknande utsträckning. Ändå känner jag i skrivande stund att reflektioner kring vårt användande av internet känns mer aktuellt idag än det gjorde när jag skrev mina romantiska tips.

Jag tänker på en dejt jag var på, efter en kvart stod personen med blicken i sin mobil, iPhoneblicken som den ibland kallas. Och konsten att hålla ögonkontakt samtidigt som du messar, som Turkle talar om. “Jag måste sköta om mina sociala medier” var kommentaren, som om det handlade om en liten kennel med hundvalpar som krävde kärlek och näring. Turkle talar om “The illusion of companionship without the demands of friendship“. Ska vi vara krassa så är det lite så, i kommunikation i form av sms, mms och chatt så är vi i kontroll. Vi kan logga ut, sitta och fundera på våra formuleringar, styra på ett helt annat sätt än i det direkta fysiska samtalet. Turkle talar om den fysiska relationen som kladdig och krävande och att den går att tvätta med teknologi, så den blir lite mindre besvärlig. Den blir bekväm. Att människan är ensam och samtidigt rädd för intimitet och att teknik erbjuder ett förförande alternativ, där du själv, till viss del, kan designa dina relationer. Turkle betonar skillnaden på att vara själv (alone) och att vara ensam (lonely). Hon menar att vi måste lära oss att vara själva, annars kommer vi att finna oss ensamma i en illusion av relationer som inte riktigt når fram.

Som jag skrev i början så är mitt förhållningssätt till min telefon inte helt oproblematiskt. Det tar inte lång tid förrän ni hittar mig i min mobil. Dagen då jag såg Turkles TEDTalk hade jag innan jag ens lämnat sängen sett tre Youtubeklipp, kollat mejl och sociala medier, sett på en bild på någon jag tycker om och startat en diskussion. Turkles ord om relationer och kommunikation får mig att fundera. Fundera på att skaffa en analog väckarklocka och göra ett “sacred place” av mitt sovrum, ett rum hos mig utan ett ständigt flöde av information. Att logga ut för att vinna något annat. Jag tror inte att det är den totala avhållsamheten som är målet, jag älskar internet och de rum som det bjuder på. Vad jag tror på är frågorna och diskussionen, en medvetenhet i användandet av teknik, att inte klicka oss vilse och stanna i de kladdiga och något krävande relationer som omger oss. Och att som Turkle talar om, skapa fristäder i vårt hem. Jag vet inte vilken relation just du kan sägas vårda genom att logga ut, kanske enbart en, otroligt viktig relation. Relationen till dig själv.

Tidigare texter om sexualitet & teknologi:

Till sängs med iPhone 

Som en virtuell bikt

Den sexuelle medelålders mannen och Facebook

Vad är en nakenbild på internet?

Att sexsurfa

Läs även andra bloggares åsikter om internet, kommunikation, mindfulness, relationer, sex, sexualitet, Sherry Turkle

Bilden kommer härifrån. 

En gång träffade jag en kärlek på en flygplats i Sydfrankrike. Det var natt, försommar och luften så där tung och fuktigt tropisk som den är när man åker utomlands. När vi, jag och mina vänner, utforskar internetdejtandets jaktmarker funderar jag över det där med miljöer, virtuella och fysiska. Föreställningar som finns om vilka som är fina och vilka som är fula, vilket får mig att tänka på Gayle S. Rubins välsignade cirkel. Kanske skulle vi kunna lägga till en tårtbit för internet/inte internet i cirkeln?

Varför det sitter längre in att säga att jag träffat kärleken på en dejtingsajt än på ensydfransk flygplats? Varför tänker jag att miljön där de där första minuterna utspelar sig ska vara avgörande för hur vi kommer att bli? Jag hör talas om människor som mörkar att de träffats på nätet. Som konstruerar romantiska flygplatshistorier för att skriva om sin historia. Jag som älskar internet borde inte ha några problem med det som miljö för romanser. Jag tänker att jag kanske är en generation för tidig. Att det ser annorlunda ut bara några år efter mig, eller tio år kanske. De som fötts in i en digital era. Som lever integrerade med internet på ett annat sätt än vad jag gör.

Fast ändå tänker jag, är det vi som skapar historierna. Här och nu. Kanske i samspel med kontexten, men inte enbart beroende på den. Svek och smärta gör ont även på den vackraste platsen i världen och jag tänker att internet också kan vara min flygplats.

Läs även andra bloggares åsikter om dejting, förälskelse, internet, kärlek, nätdejting, relationer

Under veckan har det talats mycket om hår. Jag har dragit mig lite för att skriva något om det här eftersom jag känner ett stort obehag inför den massa av hat som möter mig på Facebook. Så, vad var det då som hände? Under ett euforiskt ögonblick fångar tv-kameror en kvinna som valt att inte raka sig under armarna. Bilden sprids sedan av en privatperson på Facebook. Många människor delar bilden och flera av kommentarerna handlar om hur äckligt det är att kvinnan valt att inte ta bort håret under armarna. Hanna Fridén fångar upp händelsen och skriver en kritisk replik. Efter det startar ett motstånd i form av personer som lägger upp bilder på sina mer eller mindre håriga armhålor. Detta för att visa sympati med kvinnan vars bild ofrivilligt blivit delad av över tusen människor. I gruppen Ta håret tillbaka! rör sig grupper mot varandra. Jag möter en person som gör mig uppmärksam på att kommentarerna till bilderna ofta handlar om huruvida personen på bilden är vacker eller inte med sitt hår. De handlar om utseende. Kommentarerna kan på så sätt sägas förstärka den struktur som till en början lett till en problematik. Problemet med att definiera människor utifrån deras yta, utifrån deras utseende. Särskilt kvinnor. Istället menar jag att vi borde belysa det fria valet, och möjligheten att bara vara. Utan att bli bedömd eller kommenterad. Utan att känna att blicken riktats mot ditt utseende och inte mot din person. Att själv få välja hur mycket eller hur lite hår, utan att behöva värdera det.

Diskussionen kring de håriga armhålorna kan också handla om hur vi förhåller oss till våra medmänniskor. Om vi visar dem den tolerans och värme som de behöver. Det är min uppfattning att ett samhälle inte enbart byggs uppifrån. Det är vi, samhällets medborgare som anger tonen och skapar den miljö där vi ska finnas. Det privata och personliga är det politiska, det privata och personliga är samhället. Internet är inte ett undantagssamhälle, Facebook är på riktigt.  Jag tror att vi i högsta grad påverkas av den virtuella miljön. Det borde inte finnas specialregler för hur etik och moral fungerar på nätet, en strävan efter respekt och tolerans borde finnas även där.

Ibland upplever jag att det finns en rädsla för att tala om etik och moral. I diskussion på en av mina utbildningar lyfts en fråga om det handlar om att etik och moral förknippas med religion, något som vi aktar oss för att röra i vårt sekulariserade samhälle. Ändå är frågorna i högsta grad aktuella. Problematiken där människor gömmer sig i massor för att kunna uttrycka hatiska åsikter är långtifrån ny, den har bara förflyttats till en ny plats. En plats som ännu inte riktigt omfattas  av ett system som kan främja ett respektfullt bemötande av varandra.

Före det att jag skrev den här texten arbetade jag med en text om hur mycket jag tror att internet betytt för mig och mitt förhållande till sexologi. Den positiva roll som internet spelar i många sammanhang är också viktig att komma ihåg. Internet är inte dikotomt gott eller ont, det finns betydligt fler nyanser i användande av internet. Därför behövs en flexibilitet i förhållningssättet och ett kritiskt tänkande, inte bara i förhållande till den information som du möter utan även i förhållande till dig själv och den del av internet som är du.

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, Hanna Fridén, hat, hår, internet, näthat

I februari 2010 använde jag mig av forskningsmetoden naturlig observation för att undersöka hur det var att gå på en fetischfest. Jag har länge intresserat mig för fenomenet nätdejting, jag hade dock en känsla av att det var svårt att bilda mig en uppfattning om fenomenet utan att veta hur det fungerar. I veckan använde jag mig därför av forskningsmetoden deltagande observation för att undersöka hur nätdejting egentligen fungerar. Det som kännetecknar en deltagande observation är att forskaren själv går in i de processer som studeras. Metoden används exempelvis av antropologer och ger en möjlighet att studera ett fenomen inifrån och få insikter som kanske skulle varit svåra att få som en passiv iakttagare.

Jag startar, med hjälp av en vän, upp ett konto på en gratis nätdejtingsida. Vi väljer tillsammans ut vilka bilder som jag ska ha på min profil och utifrån hennes presentationstext formulerar jag några ord om mig själv. Sedan fyller jag i vem jag letar efter. Det finns oändliga möjligheter att styra vad jag ska söka efter för personer, utseende i form av kroppsbyggnad, hårfärg etc, barn, husdjur, ursprung, personlighetsdrag, sysselsättning, åsikter, värderingar och intressen.

Först är jag försiktig i mitt kontaktsökande, min vän hånar mig när jag lägger egna kommentarer (osynliga för mottagaren) till profiler som jag tycker är intressant.

– Här skriver jag “kanske?”

Efter någon timme blir jag modigare. Helt plötsligt är min vän som uppslukad av sin dator, jag sneglar mot hennes skärm.

– Men du är ju på Facebook!

– Ja, men jag chattar ju med min vän som hade en sida på nätdejtingsidan!

– Men det här är ju till för att träffa nya spännande människor, inte de vi redan känner.

För helt plötsligt slår det mig, där är ju min vän, och en till vän, en gammal stamkund, ett ex, stora delar av mitt sociala nätverk har börjat nätdejta, men få talar om det. Jag läser deras profiler och det blir tydligt för mig att de varit med ett tag. De har koncisa och charmiga texter, väl valda profilbilder och efter ett tag sitter även jag och chattar på Facebook med en vän som har en profil. Eftersom jag hittar flera av mina Facebookvänner på nätdejtingsidan så funderar jag på vad som är skillnaden mellan forumen. En tydlig skillnad är att på nätdejtingsidan ser du vem som varit inne på din sida och hur många gånger de varit inne. Det är en avslöjande funktion, men också en funktion som möjliggör möten.

Så plötsligt börjar det lysa vid min inkorg, jag får mejl. Många mejl. Vissa kortare om mitt utseende, andra längre om min påstådda intelligens och välformulerade frågor om min personlighet. Jag besvarar något och bara någon minut efter lyser det rött igen. Han har svarat. Jag vänder mig mot min vän

– Här har vi suttit och väntat i dagar på svar på mess från olika personer, så finns det alla dessa människor som svarar på bara någon minut

Hastigheten är dock också en stressande faktor med nätdejtingsidan, allt går så snabbt, en av hos ger kommentaren

– Det känns som om jag konsumerar män

Efter ett tag upptäcker jag att jag inte är ensam om den stressande känslan. All kommunikation ska gå snabbt, svarar jag inte tillräckligt snabbt på mejl får jag inget svar. Här finns ingen tid för eftertanke eller att spela svår. Efter några timmar letar jag och min vän snabbt och kallt igenom 100 profiler och klickar iväg mejl till de fem som väcker intresse. Det blir tydligt för mig att det är viktigt att veta vad du letar efter och vad du vill, annars är du vilse. Det finns inte plats för funderingar om våra katter skulle tycka om varandra eller varför killen har en bild på en manet i sitt fotoalbum.

Jag får en negging “du är snyggare utan hipstamaticfilter” och jag får ett mycket otrevligt mejl. En kille som skrivit att jag är snygg skickar några minuter efter ett mejl där det står att jag, min otacksamma fitta, borde tacka för komplimanger. Jag anmäler honom och nätdejtingsidan upplyser mig om att han fått en varning och att jag kan blockera honom.

Morgonen efter min nätdejtingoskuld är tagen lyssnar jag på Loney Dear och textraden

all I want is a state of hope

får en helt ny innebörd för mig. För det är just den funktionen som jag tror att nätdejting fyller för många, det är en sysselsättning som till motsats från sliriga krogkvällar erbjuder någon form av hopp, ett hopp om att inte behöva vara ensam när du egentligen vill vara nära någon.

Läs även andra bloggares åsikter om dejting, internet, kärlek, nätdejting, relationer

Under hösten kommer jag att påbörja arbetet med min masteruppsats i psykologi vid Karlstads Universitet. Jag behöver därför er hjälp. Min tanke är att skriva om begreppet vita äktenskap (dvs romantiska förhållanden/relationer, inte enbart äktenskap, där parterna inte har sex, sex kan än så länge definieras ganska brett som samlag, hångel, kyssar, närhet etc). Jag behöver därför tips om internetforum där romantiska relationer utan sex diskuteras, i stil med exempelvis Familjeliv. Vill ni inte kommentera här så kan ni mejla mig på saga.alm.martensson@gmail.com . Jag är enormt tacksam om ni ville hjälpa mig med det här/sprida efterlysningen.

Jag är också intresserad av tidigare forskning, tidigare skrivet om ämnet.

Robert Heide’s The Bed (1965)
(Photo: Billy Name) från http://www.warholstars.org/caffe_cino.html

Läs även andra bloggares åsikter om Familjeliv, internet, Karlstads Universitet, master, psykologi, Saga om Sexologi, sex, Sexologi, uppsats, vita äktenskap

Min helg tillbringade jag till stor del med att prata med olika människor om sociala medier. Alla var överens om att Facebook, Twitter och andra communities spelade stor roll i deras liv, men också om att det inte fanns så många strategier för hur de använde sig av dem. Många var ständigt uppkopplade i sina telefoner och samtal med andra avbröts ofta av att de kollade sin iPhone. Vissa hade bestämt sig för att ha mobil- och datorfria kvällar, och hade en tanke om att sådana lösningar skulle bli allt vanligare i deras förhållningssätt till internet. Jag har tidigare varit inne på att internet kanske kan ses som vårt nya offentliga rum, men på många  sätt är internet även ett privat rum. Gränser mellan offentligt och privatliv suddas ut och det som man trodde var privat är offentligt för andra. Kanske är vi helt enkelt nya på spelplanen och lite okunniga om reglerna fortfarande. Det tror jag även gäller internet i sexuellt syfte.

Sydsvenskan intervjuar doktoranden Pernilla Nigård angående ungas aktivitet på erotiska communities som exempelvis porrigt.se. Slutsatserna efter Pernillas intervjuer blir att tjejerna är ute efter bekräftelse och killarna efter sex. Man har också sett ett könsstereotypt mönster i hur bilderna ser ut, tjejerna uppmärksammas för bröst och blottade kön och killarna för spänst och muskler. I ett samtal med Ina Alm (mediepedagog på Pedagogiska centralen i Malmö) får jag en bild av att många unga inte säger sig lägga upp lättklädda bilder om man frågar dem. Ina menar att det kan handla om att de helt enkelt inte ser sina bilder som “nakenbilder”, kanske har deras intentioner från början inte varit att ladda upp en “naken” bild utan nakenheten kan förklaras med ett allt mer avklätt bildspråk i reklam och kultur. Kanske är definitionen av en mer eller mindre avklädd bild svår att göra, vad är naket och vad är lättklätt. Är lättklätt ett blottat kön?

Jag funderade lite på hur man kan förhålla sig till behovet att lägga upp mer eller mindre nakna bilder på internet. Jag kan se minst tre olika förhållningssätt som drivs i media, på bloggar, i tidningar, gemensamt är att vi nog måste börja förhålla oss. Frågan om uppladdning av lättklädda bilder gäller inte bara unga människor, kanske är unga människor de som har de mest välutvecklade förhållningssätten i det att de är uppväxta med internet och har internet som en del av sitt vardagsliv.

1. Motverka att bilderna läggs upp på nätet

De som går på den här linjen menar att individen har mycket liten eller ingen kontroll över bilder som laddats upp på internet. Bilder kopieras och sprids även om du ställt in att de bara ska vara tillgängliga för ett begränsat antal individer. Hur många kan säkert säga att ingen av deras 300 Facebookvänner skulle sälja vidare bilder på dem? Vissa menar att explicita bilder kan förstöra framtida karriärer och utbildningsmöjligheter. Genom att upplysa om negativa konsekvenser av att ladda upp lättklädda bilder så hoppas man kunna motverka det.

2. Informera om hur man kan lägga upp bilder på ett smart sätt

I artikeln nämns att många av de som laddar upp lättklädda bilder själva har strategier för hur de gör det. Att inte visa både ansikte och kropp på bilderna. Att försöka reglera och begränsa vem som ser bilderna samt att pixla ansikten och ta bort födelsemärken som kan göra individen mer identifierbar. Någon nämner även att göra bilderna svart/vita skulle vara ett sätt att göra dem mer konstnärliga och på så sätt mer ok. Om det är du som laddar upp bilderna så har du också en möjlighet att styra hur de ska se ut. Kanske skulle man kunna sammanställa råden i en guide, att tydliggöra kunskap om bildspråk på internet för fler? Jag tror att det hade varit utmärkt att vända sig till ungdomar för att få hjälp med hur den guiden ska se ut. Kanske är det en bra idé att erotiska forum på internet innehåller en sådan guide? Att prata om det på it-undervisningen i skolan kanske också är en bra idé.

3. Det spelar ingen roll

Att hävda som exempelvis Johanna Sjödin gör att det inte spelar så stor roll om det florerar nakenbilder på en. Att mena att det är en kulturyttring av vår tid som inte innebär några begränsningar för den som är naken utan är något som alla unga mer eller mindre gör. I det att det är så många som laddar upp bilder ligger att det inte längre kommer att förstöra jobbchanser eller utbildningsmöjligheter.

Sydsvenskans artikel är en i en serie.

Läs även andra bloggares åsikter om internet, Johanna Sjödin, naken, Pernilla Nigård, Sydsvenskan

I höstas kom en undersökning från World Internet Insitute som visade på att 17 % av de vuxna internetanvändarna tar del av sexuellt innehåll på nätet. En artikel i Svenska dagbladet berättar om hur formuleringen i undersökningen ändrats från pornografiskt innehåll till sexuellt innehåll. Jag tror att detta säger något om hur vi ser på sexsurfande, kanske att acceptansen ökar för att göra det.

Under mitt arbete i sexologin väcktes frågan vad internet egentligen har för inverkan på sexualiteten och hur vi använder internet i sexuellt syfte. I ett sökande efter mer kunskap gällande frågorna så hittade jag artikeln The Internet’s impact on sexuality: A critical review of 15 years of research (Döring, 2009). Efter en granskning av ett antal artiklar rörande internet och sexualitet så definierar Döring sex underrubriker i hur människor använder internet till kopplat till sexualitet. Dessa är pornografi, sex shops, säljande av sex, sexualupplysning, sexuell kontakt samt sexuella subkulturer. Detta visar ytterligare på hur bilden av porrsurfande = sexsurfande inte längre stämmer.

Sexualupplysning via internet innebär enligt Döring två olika arbetssätt. Det handlar om att sprida och få information om sexualitet, men också om att uppmärksamma och förändra attityder och beteenden gällande sexualitet.

I artikeln  konstateras också att då datorer spärras för pornografi så spärras de också i stor utsträckning för information om sexualitet. Tänk exempelvis på filter som ska skydda barn från porr, i och med dessa filter så skulle man alltså också kunna sägas förhindra ett spridande av information gällande sex.

En viktig aspekt av spridandet av information angående sexualitet på internet är den att informationen ska vara korrekt. Internet kan användas för att sprida redan existerande felaktiga påståenden angående sex som exempelvis ”homosexuality can and should be cured” eller att sexuell avhållsamhet är ett bra preventivmedel för tonåringar. Men spridandet av felaktig information på internet är givetvis inte enbart avgränsad till information gällande sexualitet, de flesta vet att det krävs ett kritiskt granskande när det gäller internet precis som av litteratur.

Studien lyfter även fram att bloggarna likt Lillaxtras som jag tidigare nämnt också kan fylla en sexualupplysande funktion i det att bloggarna genom att dela med sig av sitt eget sexliv visar på en mångfald inom  sexualitet, det skulle kunna bidra till att läsare känner mindre skam över sitt eget sexliv. Möjligheten till anonymitet är också något som betonas i artikeln, som tidigare nämnt så valde jag att inte vara anonym, men visst kan anonymiteten ha en funktion i form av att den kanske bidrar till en större öppenhet gällande sexualitet . Denna punkt tycker jag är intressant eftersom man sällan talar om positiva effekter av “sexbloggande”. Ofta ligger fokus på ett självutlämnande och de problem som man ser att det skulle föra med sig.

Dörings artikel är intressant eftersom den ger en helhetsbild över internet och sexualitet. Forskningen visar på att internet inte enbart är sexuellt i form av porrsurfande utan att det finns en mängd andra aspekter att väva in. Kanske kan man på många sätt se internet som det moderna offentliga rummet. Vad vi möter där måste vi kunna diskutera och ifrågasätta. Precis som de sociala medierna som Facebook och Twitter har en inverkan på mångas vardagsliv så färgas även sexualiteten av det som vi möter och gör på internet. Sydsvenskan skriver om “Kollektivt kvittrande” och jag tror att man kan dra liknande paralleller till skapandet av individens sexualitet på nätet.

Att sexsurfa kan innebära att söka efter porr, men det kan också innebära ett sökande efter information, kunskap och kontakter med koppling till sex. Den sexsurfande svensken är inte längre någon främmande fågel utan twittrar för full hals.

Läs även andra bloggares åsikter om Döring, Facebook, internet, Lillaxtra, sexualitet, Skånska Dagbladet, Sydsvenskan, Twitter

I en fransk studie från i våras läser jag att sex av tio personer som anser sig ha problem med sitt sexliv inte söker professionell hjälp. Detta trots att de är medvetna om att hjälpen finns och kontakt lätt hade kunnat tas. Som skäl anger människor att de inte vill ta hjälp av något som inte är naturligt, de är rädda för eventuella biverkningar av läkemedel samt att de ska bli beroende av hjälpen för att fungera sexuellt. Många av våra sjukhus i Sverige idag har fina sexologiska mottagningar och kunskapen om hur många somatiska sjukdomar som exempelvis diabetes påverkar sexualiteten finns bland sjukvårdspersonalen. Ändå verkar många välja att inte söka hjälp professionellt utan posta sina frågor i olika forum på internet. Terapisnack är ett exempel på ett sådant forum. Människor frågar om deras fantasier är normala, hur de ska berätta för partnern att de vill testa BDSM eller hur de ska bli av med slampastämpeln. Ungdomsmottagningar går också online, en positiv utveckling och fantastiskt att flytta hjälpen och göra den mer tillgänglig för de som är intresserade av den. Jag tycker dock att det är viktigt att internetbaserad hjälp håller samma kvalitet som verklig, samt att den öppnar upp för att knyta de kontakter som man kan behöva för att lösa sina problem.

Läs även andra bloggares åsikter om internet, sex, terapisnack, ungdomsmottagningen