Kvantifierbar sexighet

January 17th, 2012 § 6 comments § permalink

Vi är tre unga kvinnor som sitter runt ett middagsbord. Över pannacottan börjar vi diskutera kroppar. Våra kroppsformer är olika. De två lite större av oss är överens om att med åren så har vår acceptans och vår känsla för våra kroppar blivit större och snällare. Den av oss som väger mest blir numera enbart öppet kritiserad inom sjukvården. Där de ser på siffrorna om BMI och höjer ett förmanande finger. Den enda av oss som blir öppet kritiserad, av både kända och okända människor över sin vikt, är den som väger minst. En smal kropp är på många sätt allmän egendom. Det är exempelvis tillåtet att säga att den smala kroppen hade sett bättre och sexigare ut med lite mer fett.

När bilden möter mig på Facebook stannar jag upp. Tänker oj, och sedan blir jag bekymrad. Det är min uppfattning att problemet inte ligger i vilken kroppstyp personer har. En av förklaringsmodellerna till ätstörningar är ideal. Kroppsideal. Ideal är det som den här bilden förmedlar, inte frihet i förhållande till kroppen. Under en föreläsning jag en gång var på om ätstörningar talade föreläsaren om hur kroppsuppfattningen hos den som har en ätstörning är skev. Ber du personen att rita upp konturerna av sin kropp så ritar de betydligt större än vad de egentligen är. Det är kanske därför högst otroligt att de smala personerna, om de har någon form av ätstörning i någon form skulle vara hjälpta av att omgivningen påpekar att kurvorna på de tjockare kvinnorna är mer attraktiva. Problemet är egentligen inte huruvida någon är smal eller inte utan den fixering vid och uppfattning av sin vikt som personen har.

Det finns ett sätt att tala om smala kroppar som jag tror är högst problematiskt. En av kommentarerna till bilden lyder så här

I used to have a body like Keira and couldn’t understand why guys would say I was hot. I had hardly any boobs, no hips and bony. I thought I looked gross. I think curves are way more womenly and sexy.

Det talas om den riktiga kvinnan. Den riktiga kvinnokroppen som fanns förr. Att den på det sättet blir ett ideal som skapar ätstörningar blundas det för. För allt skulle lösa sig om kvinnan bara var så där riktig och naturlig.

Då och då går jag in på sidan Kroppsbilder och läser människors upplevelse av sina kroppar. Där om någonstans blir det tydligt för mig att problemen finns där oavsett om det handlar om en kropp som klassas som något för smal eller något för tjock. Genom att inte befinna sig i den där mittengräddfilen av perfekt vikt så blir kroppen egendom åt andra. Den får kommenteras och problematiseras. Den får inte vara ifred. Och allra värst verkar ångesten vara hos de personer med kroppar som befinner sig något under medelvikt.

Det finns inget egenvärde i vikt. Det värdet är något som vi konstruerar genom synen på den friska, den sexiga och den attraktiva kroppen. Jag funderar på vad som är lösningen på det problematiska förhållningssätt som vi skapat till kroppen. Min tanke är att ett av problemen har med omvandlandet av hälsa till siffror att göra. Kanske kan en parallell dras till högt blodtryck, eller högt kolesterolvärde. För många personer är blodtryck något som stiger med åldern, ändå är just högt blodtryck en folksjukdom som vi flitigt medicinerar. Kanske behöver vi bredda upplevelsen av kroppen, upplevelsen av en acceptabel kropp. Istället för att på ett nästan matematiskt sätt förhålla kroppar mot varandra kanske vi ska se till individens upplevelse av sin kropp och upplevelsen av hälsa.

Vad som stör mig ytterligare med bilden är att den ger en illusion om förändring. Att vi gått från en punkt till en annan mycket värre. Egentligen kanske ytterst lite förändrats, vi värderar fortfarande människor utifrån kroppar. Personerna på bilden kunde lika gärna varit män. De är lika utsatta i skapandet av den friska önskvärda kroppen. Kroppens utrymme i vår kultur är både för stort och för litet. Det är för stort i den betydelse som vi tillskriver vikt och kroppsform och det är för litet i det utrymme som finns för variationer.

Frågan

When did this become hotter than this?

ställs när vi egentligen kanske har mer nytta av att fråga oss när vi ska sluta skapa ångest kring våra kroppar, ätstörningar och den där känslan av att aldrig vara riktigt nöjd oavsett hur mycket eller lite du väger. När vi ska sluta värdera människor utifrån deras kropp.

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, ideal, Kroppsbilder, vikt, ätstörningar

"Vem vill ha en hårmacka?"

October 31st, 2009 § 2 comments § permalink

Under läsningen av Våtmarker och Sex överallt Typ! har jag börjat fundera över fenomenet intimrakning. För bara några år sedan så var ett helrakat kön något som var avgränsat till pornografins värld, numera är det kotym att ansa åtminstone lite med en nagelsax alternativt helraka eller vaxa.

Även mina mest naturliga vänner ger sig på busken med en sax och jag har hört mina killkompisar beskriva scenarion där de upptäcker att en tjej inte har rakat muttan och vad som följer på det. Just de här grabbarna reagerade med förvåning och visst äckel. Här verkar det handla om en koppling till oralsex, att man tycker att det är ohett med hår i munnen och föredrar när någon gjort visst förarbete. När det gäller manlig intimrakning så verkar det gå i en liknande utveckling som för kvinnor, bara lite långsammare. Männen befinner sig fortfarande på stadiet då det ses som ok att inte ha rakat, men kanske en extra bonus om man har det. Kanske blir nästa ett krav för killar att även raka. Själv tycker jag att det är upp till var och en vad man vill göra, man ska bara vara medveten om varför. Handlar det om en faktisk lösning på ett hårproblem eller ett problem som är skapat av en viss kulturell riktning?

Det finns ett antal sätt att bli av med sin även kallade generande hårväxt. Vi kan då fråga oss för vem den är generande, det är ju inte så att vi visar våra kön för alla vi möter, alltså måste det handla om en genans för sin sexpartner. Det vanligast förekommande är att raka bort håret. Man kan även vaxa, vilket innebär att håret rycks bort med rötterna, då tar det lite längre tid innan det växer ut igen. Vill man ta bort håret mer permanent är laser ett alternativ, där bränns hårsäckarna vilket omöjliggör att håret växer ut igen eftersom hårsäckarna förstörts. De vanligast förekommande komplikationerna vid hårborttagning är utslag och inåtväxta hårstrån, men det finns även en risk att infektioner bildas i de små sår som uppkommer vid rakning. I sällsynta fall kan ännu värre komplikationer uppstå, som i Helens fall i Våtmarker, men även för den här tjejen som Expressen skriver om.

Så, hur vill vi egentligen ha det, ska det vara en liten blank hårlös mutta eller kuk, eller en riktig skog? Jag tror det finns lika många preferenser som folk som har sex. På porrsajter finns det ofta specialavdelningar för människor som föredrar hairy, dvs orakat och mycket hår. Vårt hårlösa ideal krockar också på ett bisarrt sätt med idealet att vara smal, då en effekt av sjukdomen anorexia nevrosa är en ökad kroppsbehåring. En rolig reaktion är min farmors väninnor som skrattande konstaterade att det där håret som vi tillbringar timmar med att ta bort ändå tids nog försvinner, med åldern…

Läs även andra bloggares åsikter om hår, ideal, intimrakning, Våtmarker

Where Am I?

You are currently browsing entries tagged with ideal at Saga om Sexologi.

  • Twingly BlogRank
  • Twingly Blog Search ShowBlog=NO blog:http://www.sagasexologi.se/ sort:inlinks Most linked posts