Saga om Sexologi

Egentligen började jag formulera det här tydligare för mig själv under Fittfestivalen som jag var på i slutet av förra året. Robert Jacobsson visade under sin föreläsning ett klipp från en porrfilm där en kvinna knullar en man som halvligger i en soffa. Hon knullar honom, ganska hårt dessutom. När jag sedan läste om språket och sexualiteten, och hur vi genom språket kan sägas skapa sanningar om sexualiteten så fortsatte jag att fundera över det där med fittan som aktiv och passiv. I engelska språket kartlade feministen Catharine A. Mackinnon hur verb som ‘fuck’, ‘screw’ ‘make love to’ användes i beskrivningar av heterosex i mycket högre grad användes med mannen som subjekt och kvinnan som objekt. När kvinnor sattes som subjekt i förhållande till uttrycket ‘make love’ följdes det i mycket högre utsträckning av ‘with’.

Häromdagen hamnade jag i ett samtal om den aktiva fittan. Vi hade alla fått med oss bilden av att det som tjej är fult att vara passiv när en har sex. I heterosammanhang så talas ibland om tjejer som ‘ligger där som döda fiskar’ och med det menas dålig sex. Så vi har varit aktiva, under flera år har vi satt upp små föreställningar i form av sex. Ofta har vi njutit, ibland inte. Sedan beskriver flera av oss att något förändrades. En formulerar det så här:

– Jag knullar min kille, ja han är inte så bekväm med att jag säger så, han menar att jag inte kan göra det, men det är ju precis det jag gör. Jag knullar honom. 

Catharine A. Mackinnon skrev detta 1982. I den ‘sanningen’ fastnar vi ofta. Innan har jag nog inte riktigt på allvar förstått hur begränsande det blir att fortsätta att tala i termer av att, i heterosex, mannen penetrerar kvinnan. Fittan är i allra högsta grad aktiv, om vi låter den vara det. Den är anatomiskt uppbyggd med möjlighet att vara aktiv, med svällkroppar och muskler. Fittan är inte ett inget, inte ett hål. Vad jag tror blir revolutionerande sexuellt är när vi med fitta skiftar från att vara aktiva sexuellt som en form av skådespel (vi behåller objektsrollen) till att vara aktiva som aktörer, att definiera sig själv som subjekt i sin sexualitet.

I slutet av vårt samtal säger en av personerna

– Ja, men sen kan en ju tända på att vara passiv också.

Och så är det ju också. Och vi ska ha den valmöjligheten och alla alternativen att välja mellan.

Läs också gärna mitt tidigare inlägg Fina flickor knullar lagom.

Källa: Language and sexuality – Deborah Cameron & Don Kulick

Läs även andra bloggares åsikter om aktiv, feminism, fitta, genus, normer, passiv, relationer, sex

På sexologimastern läser vi nu kursen Sexualitet i ord och bild. Flera i klassen har statusuppdaterat på Facebook om den schemalagda tiden för porrsurfning som vi har och reaktionerna har inte varit sena. Porr är ett ämne som reagerar och diskussionerna i klassen är intensiva. Vårt projektarbete handlar om sexualitetsskildrignar på internet.

Min första idé var att skriva om begreppet MILF (mother I’d lik to fuck), eftersom det är ett begrepp som förflyttats från porrfilm till mer populärkulturella sammanhang. Jag har fått tips om att förändringen av värderingen kring begreppet skedde i samband med en relation som visades i serien O.C. mellan en äldre kvinna och en yngre man. Efter att ha surfat runt lite så ändrade jag mig och valde istället att skriva om filmbolaget Puzzy Power, som ligger under Lars von Triers produktionsbolag Zentropa. Initiativet togs av danskan Lene Børglum som startade ett projekt att göra porr för kvinnor. Den första filmen ut var Constance (1998) och den senaste filmen var All About Anna (2005). Totalt har fyra filmer gjorts, Pink Prison (2000) och HotMen CoolBoyz (2000).

Den sajt som jag kommer att skriva om i mitt projektarbete är Puzzy Powers hemsida. Sidan är intressant eftersom den inte ser ut som en “klassisk” sida för försäljning av porr. Det finns inga pop-up fönster eller banners, istället möter oss en bild på ett par ögon. Färgerna är nästintill tråkiga, någon form av smutsgult och Puzzy Power presenterar även sitt manifest. Ögonen som blickar ut över oss är intressanta, den senaste veckan har jag arbetat med ett citat som jag läste i litteraturen till kursen. Citatet kommer från den brittiska författaren, konstnären och konstteoretikern John Berger

“One might simplify this by saying: men act and women appear. Men look at women. Women watch themselves being looked at. This determines not only most relations between men and women but also the relation of women to them selves. The surveyor of woman in herself is male: the surveyed female. Thus she turns herself into an object – and most particularly an object of vision: a sight.”

Kontentan blir alltså att blicken på kvinnan även internaliseras av henne själv och på så sätt reproducerar objektifieringen. Jag tycker att det är intressant eftersom det ger en vink om att maktstrukturer är komplexa fenomen som inte enbart upprätthålls av de som har överläge i dem. Därför är kvinnans blick ut över besökarna på Puzzy Powers hemsida intressant att analysera. Puzzy Powers porrfilmer är skapade utifrån en idé, ett flertal punkter om hur filmerna ska vara där det t ex finns specificerat hur våldtäktsfantasier får skildras, ett manifest. De beskriver kraven på handling och bildspråk. Bilden ovan från filmen All About Anna är typisk i estetiken som finns i Puzzy Powers filmer. Ljuset som faller in över kvinnan och de röda bakgrundstonerna. Följande bilder är från beskrivningen av Constance, från Zentropas hemsida.

I slutet av Puzzy Powers manifest så finns en klausul om att personerna bakom filmerna hatar då kvinnor tvingas utföra oralsex på män

“What we hate… is the oral sex scene where the woman is coerced to perform fellatio, her hair pulled hard, and come is squirted into her face.“

Jag tänker att det är ganska typiskt för idén bakom Puzzy Power, kanske kan det tyckas som ett fokus på oviktiga detaljer, men det kanske är just de detaljerna som skapar känslan i filmen och upplevelsen av kvinnans roll i den. Intressant är att det endast är filmen Constance som är presenterad på Zentropas hemsida. Zentropas vd Peter Aalbaek Jensen ville 2001 stänga ner projektet Puzzy Power med anledningen att det var en ekonomisk belastning. Detta trots att filmerna sålt bra. Puzzy Power stängdes inte, men den senaste filmen kom som sagt 2005.

Puzzy Power är intressant inte bara i det att estetiken skiljer sig från den porrestetik som vi möter i de flesta porrfilmer, vad som också är intressant är att projekten är “långsamma” projekt. Trots att vissa delar av filmerna ser något amatörmässiga ut så märks det att produktionerna har fått ta tid på ett annat sätt än annan porr. Blir ni nyfikna på filmerna så finns de att beställa från Zentropa, de finns också streamade mot betalning från den här sidan. I boken Filmbyen av Thomas Wilhelm finns det mer att läsa om Puzzy Power.

Läs även andra bloggares åsikter om Danmark, genus, Lars von Trier, Malmö Högskola, pornografi, porr, Puzzy Power, Sexologi, Zentropa

Vi går och ser Prins Charles känsla på Malmö Stadsteater. En föreställning som lämnar andra känslor efter sig än jag väntade mig. Jag märker hur jag stora delar av föreställningen sitter och kikar mellan fingrarna, jag känner skam.

Då vi går från teatern liksom delas gruppen känslomässigt efter de som har förhållanden och de som är singlar. En av mina vänner ser på mig nästan skamfyllt och förklarar att hon faktiskt trivs i sin relation och undrar om det är fel. Jag tänker att precis där ligger en av svagheterna i föreställningen. Istället för att motivera oss att inte skapa dysfunktionella små dockhus av heterosexuell tvåsamhet så anspelar föreställningen på känslor av skam och skuld över hur pinsamt vi beter oss. Gränsen mellan att raljera och ifrågasätta blir hårfin och tyvärr tycker jag att Prins Charles känsla flera gånger passerar den och istället för att känna oss starkare så skäms vi. Vi skäms över relationer, könsroller, heterosexualitet och tvåsamhet, skäms över våra tafatta försök att leva med en annan människa och när jag tänker på det blir jag lite arg. Att leva med andra är inte lätt och Prins Charles känsla träffar rätt i många av beskrivningarna av problem som heterosexuell tvåsamhet kan innebära, men att framkalla någon form av kollektiv feministisk skam tror jag inte är vägen till förändring av de delar som inte fungerar. Normer måste ifrågasättas med finess.

Men så, några dagar efter föreställningen, talar jag med en bekant i telefon. Hon berättar att hon inte ska knulla med sin dejt eftersom hon vill vara girlfriend material. Då tänker jag att kanske är det ändå bättre att bära den feministiska skam som jag kände efter Prins Charles känsla än den vardagsskam och skuld som fortfarande förknippas med kvinnor som gillar att knulla. Är vi fortfarande på en punkt där horan knullar och madonnan blir sambo?

Läs även andra bloggares åsikter om flickvän, genus, hora, Liv Strömquist, madonna, Malmö Stadsteater, Prins Charles känsla, skam, skuld, teater

Hej, jag läser dina inlägg med intresse, men lesbiska relationer, feministiska genus-analyser och RFSL/HBT-perspektivet blir ganska begränsat och tröttsamt. Vi heterosexuella män har också behov och intressen.. tex. så ökar andelen ofrivilligt ensamma män (kvinnor) i vårt samhälle. Detta samtidigt som lesbiska/ensamstående kvinnor skaffar barn på egen hand… (som det vore en social rättighet!). Män har sämre psykisk och social hälsa, självmord, ensamhet, hemlöshet etc., män är förlorare på många plan. En blogg som denna borde ha ett mer vidsynt och öppet anslag.

Jag får den här kommentaren från signaturen JF och känner ett behov av självrannsakan. Mycket för att jag senast för någon vecka sedan berättade att jag har ett stort intresse för manlighet/maskulinitet och sexualitet.

Kritiken JF lyfter handlar delvis om att mina inlägg skulle förfördela heterosexuella män. Jag kontrollerade därför vilka de inlägg som är synliga på bloggens första sida, dvs femton stycken, handlade om. De två första inläggen är mycket riktigt inlägg om karaktärer som kan definieras som kvinnor. Vi har tjejen i musikvideon och Saga i bron. Ett inlägg handlar om författaren Michel Houellebecq och artisten Färska Prinzen, båda män. Efter det följer elva inlägg som jag anser är könsneutrala, de handlar exempelvis om den sexologiska professionen, om barns sexualitet, om singelskap och om att ta tid för sex. Ett inlägg handlar om musor och groupies. Sidan avslutas med ett inlägg om just manlighet och sexualitet, utifrån Lars von Triers Melancholia. Ett inlägg där jag självkritiskt resonerar om det fokus som läggs på de kvinnliga karaktärerna i filmen. Så i fråga om utrymme på bloggen så tycker jag inte att heterosexuella män är mer förfördelade än några andra.

Jag tycker dock att JF’s beskrivning av den heterosexuella mannens identitet är intressant. I höst gick ett antal uppsatser på masterprogrammet i sexologi upp till opponering och en av dem kretsade just kring maskulinitet och sexualitet. Jag har hört att uppsatsen beskriver en manlig sexualitet i kris och jag lovar att dela med mig av innehållet när jag läst den. Samma negativa tongångar kring mannens öde hade den artikelserie i SvD som jag refererade till då jag skrev om männens roll i filmen Melancholia. Jag diskuterade för några dagar sedan manlighet och identitet med en kvinna och hon lyfte ett intressant perspektiv. Hon beskrev hur kvinnans identitet under de senaste hundra åren färgats av positiva händelser som ökad frihet och större möjligheter. Mannens identitet däremot har färgats av en förlust av makt och jag tror att det är den förlusten som skulle kunna ligga bakom den negativa utveckling som den manliga identiteten går till mötes på vissa plan. JF beskriver exempelvis männens sämre psykisk hälsa, självmord, ensamhet och hemlöshet. Män beskrivs som förlorare på många plan, men jag tror inte att det är hela bilden. För frågan är om en manlig identitet som var skapad i skenet av kvinnans maktförlust verkligen gav män bäst förutsättningar.

För efter min och kvinnans diskussion kring manlighet och identitet så slår det mig vad som pågick i rummet samtidigt som vi förde diskussionen. På golvet läste min vän för sin dotter och brorsdotter. I rummet bredvid packade brodern ner deras övernattningssaker och jag tänkte att här har vi de positiva konsekvenserna av den stundtals smärtsamma samhällsutveckling som vi mött de senaste hundra åren. Äntligen har vi en generation som får lov att vara pappor med sina barn, inte bara till dem i form av ekonomisk försörjningsplikt och erkänt faderskap. Jag såg dokumentären Han tror han är bäst förra veckan. En dokumentär som till stor del kretsar kring socialt arv och vad det kan innebära för individer. Jag tror att just socialt arv är något som har färgat rollen som pappa längre än vi velat erkänna, bara en eller två generationer bort möter vi pappor som varit föräldrar på avstånd till sina barn och det har tagit tid för papporna att närma sig barnen.

Det beskrivs en manlighet i kris och de senaste månaderna har jag funderat mycket över just ordet kris och vad det innebär. Ofta får ordet bära en negativ innebörd, men en kris, livskris, leder ju ofta vidare. Vi har stått och stampat ett tag, till sist brister det och krisen är det som för utvecklingen vidare. Krisen kanske kommer att kräva traumabearbetning, människor tvingas hitta nya sätt att förhålla sig till varandra och det är komplicerat. När vi inte kan luta oss mot de väl invanda könsroller som tidigare generationer slagit fast tvingas vi själva definiera oss och det kräver arbete och uppfinningsrikedom. Ska vi i vårt förhållande vara monogama eller vill vi ha en annan form för vår sexualitet? Kanske vill vi inte alls leva tillsammans utan fylla livet med människor som vi inte har romantiska kärleksrelationer till?

JF, tack för din kommentar och för att jag fick svara på den. Den kritik som du lade fram om att jag skriver för mycket om homo- och bisexuella gör mig illa till mods. Om min blogg är något så är det för heteronormativ, vilket jag tror t ex beror på att mycket av den forskning jag refererar till är det. Mitt mål är inte att homo- och bisexualitet ska ta de tio procent som befolkningen statistiskt uträknat består av utan precis lika stor plats som heterosexuella tillåts ta i bloggen.

Ensamhet är ett mycket intressant ämne som jag avser att återkomma till. För övrigt får din kommentar mig att tänka på, utan ironi, en låt av Färska Prinzen där texten går så här

“Men det är fan synd om alla idag. Alla borde fan ha tröst, men ingen skriver mitt namn på nått jävla plakat. Och vem ska man skylla på när man är en vit man i sina bästa år, jag får inte ens jobb i handen och för mig finns ingen jävla ombudsmannen. För mig finns ingen jävla kvotering, ingen representant i nån jävla regering, inga debatter som främjar mina chanser till något annat än transport till anstalter. Kolla inga jävla sympatier, inga program på p3 om livet, ingen hjälp med nån jävla blankett fastän man inte fattar ett piss om det än“

För något år sedan hade jag en inläggsserie om heterosexualitet som du kanske skulle finna intressant. Här hittar du de olika inläggen.

Läs även andra bloggares åsikter om Färska Prinzen, genus, heterosexualitet, manlighet, Melancholia, Saga om Sexologi

Det är tydligt när jag vaknar onsdagen den 12 oktober att Mash Up International och Kakans remix på Veronica Maggios Jag kommer är på god väg mot en hype. I mobilen ligger mess som ber mig att kolla in videon och Sydsvenskan skriver att remixen är höstens syndigaste. Jag ser den en gång, jag ser om den, något skaver. Jag funderar på vad den ska symbolisera förutom att jag vill höra den igen. Den beskrivs som en lesbisk karnevalsremix av Musikguiden i P3. Är den feministisk i sin skildring av sexualitet? Det är något som inte känns rätt för mig och efter några lyssningar faller det på plats.

Hon är ganska ung och hon ligger naken

Reser mig hon kollar RNB-baken

Jag snodde dig från din dj-kille

Han kunde inte ge dig det du ville

Du vill komma i min mun

Skriker för högt i ditt gamla flickrum

Så vad är problemet med de här textraderna? Jo, det är för tydligt för mig att i den här låten blir tjejen än en gång placerad i ett fack där hon inte vet vart hon vill komma med sin sexualitet utan är beroende av andra starkare individer som berättar det för henne.

Hon är objekt i förhållande till sin dj-kille, istället för att se till att få det sex hon vill så får hon sörja att han inte kan ge henne det hon ville ha. Hon måste få sexet av någon, hon kan inte själv ta för sig. Hon är objekt i förhållande till tjejen som snor henne från dj-killen, hon kan alltså inte välja själv att hon hellre skulle knulla tjejer. För mig är inte den här låten höstens syndigaste utan mer lite unken. Än en gång reproduceras det viljelösa sexuella tjejoffret och hon kan inte ens själv bestämma om hon vill ha dj-killen eller dj-tjejen, med reservation för att hon vill komma i tjejens mun. Hon blir dock ägd, och sen blir hon kär, och sen kommer hon, om och om igen för så funkar det.

Så kommer frågan om det spelar någon roll på vilket sätt sexualitet skildras i musik. Jag tror det gör det. Vår syn på sexualitet är inte en isolerad företeelse som bara påverkas av det som vi lär oss under sex- och samlevnadslektionerna. Den är ständigt i förändring och omformas av de intryck som vi får och tar. Vem vi knullar, hur vi knullar, varför vi knullar, var vi knullar, vi omprövar och testar och just den här morgonen var mitt första intryck Mash Up International och Kakans remix och jag var inte helt nöjd.

Videon hittar ni här.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, genus, Jag kommer, Kakan, makt, Mashup International, remix, sexualitet, Veronica Maggio, Youtube

På TV ser jag den dansk-svenska produktionen Bron och fascineras av porträtten av huvudkaraktärerna. En släkting till mig säger “hon är störd” om Saga och en annan menar att Saga är en intressant skildring av den samtida unga kvinnan. Flera av de som recenserat Bron ger kritik mot den nästan parodiska skildringen av Sagas känslokyla, men jag tror att det i porträtten av Saga och Martin ligger en kommentar till moderna könsroller som är minst sagt intressant.

På sexologimastern läser vi Anthony Giddens Intimitetens omvandling, en sociologisk reflektion om hur kärlek och relationer förändras över tid. Giddens beskriver hur vi i den romantiska kärleken letar efter den speciella personen, medan vi i den sammanflödande kärleken letar efter den speciella relationen. I Bron frigör sig Saga från jakten på den speciella relationen, hon frigör sig från jakten på kärleken, hennes nästintill perversa konkretiserande av verkligheten blir svårbegripligt för den äldre mannen som i sin tur vittnar om en manlighet i kris, en manlig sexualitet i kris. Han har steriliserat sig eftersom det får vara nog med barn, han har ont i kuken och hans mjukhet blir förvirrande för den pragmatiska Saga. Giddens kritiserar Foucault och menar att det inte enbart är samhället som tuktar kroppen och på så sätt påverkar individen, utan också det omvända.

I Bron skulle det kunna beskrivas genom Sagas attityd till sin kropp, genom den atityden skapar hon ett motstånd mot en konventionell kvinnoroll i ett patriarkat. Att byta kläder, kränga av sig t-shirten vid skrivbordet, och stå där i bara BH blir en politisk handling. I sin nakenhet är hon inte objekt, hon formulerar sig som subjekt genom sina handlingar och sitt totala ointresse i hur hennes halvnakna kropp tas emot av omgivningen. Hon slutar jobbet åker hem, kör ner handen i byxorna och upptäcker att hon är kåt. Istället för att bjuda på en klassisk onaniscen där vi får se den problematiska unga kvinnanångestrunka så får vi se hur Saga beger sig ut och raggar upp en man som vill knulla. På sitt eget konkreta sätt frågar hon en passande man om han

– Vill ha sex med mig, hemma hos mig?

tydligt för att undvika missförstånd om vad som ska hända mellan dem eller vart de ska gå. Efter samlaget vänder hon ryggen till och somnar. Återigen används kroppen som verktyg för att markera en självständighet och kanske också ett avstånd.

Nils Schwartz på Expressen avfärdar Saga som “en typisk blond kvinnlig svensk feminist- kommissare utan både barn och känslor“. Kanske medvetet, kanske omedvetet, markerar han själv i precis den meningen behovet av skildringar som den av Saga. Han placerar en avsaknad av känslor i sammanhang med en avsaknad av barn. En ung kvinna som till synes inte jagar efter kärleken, den där speciella relationen och kärnfamiljen, antagligen blir det inte mycket mer provocerande än så och i den provokationen är Bron en viktig samhällskommentar.

Fler skriver om Bron.

Bron sänds onsdagar kl 21.00, här kan ni se Bron på SVT-play.

Läs även andra bloggares åsikter om Anthony Giddens, Bron, feminism, genus, kärlek, könsroller, sexualitet, SVT

För andra gången ska jag se Melancholia, det är Bergmanveckan på Fårö och bara någon timme innan springer jag in i Hynek Pallas och vi pratar om hur det kommer att vara att se filmen i den här forskrossande vackra miljön. Jag är gripen av Fårö och Gotlands landskap och känner att dess skönhet ibland är nästan outhärdlig. Då ber jag en vän skicka bilder på sin kontorsutsikt från Lund, för att ge mig lite mer verklighetsförankring. Därför är jag lite oroad över att gå från den skönheten in i Melancholias dova och vackra värld. Jag slår mig ner i stolen på biografen i Fårösund och bestämmer mig för att se Melancholia på ett annat sätt den här gången. Jag bestämmer mig för att se filmen med fokus på männen.

I bloggens begynnelse hade jag ofta blicken på männen och maskulinitet, det resulterade också i mitt jobb på Man Magazine. När jag läser serien om hur mannen mår i Svenska Dagbladet så blir jag påmind om vikten att granska även mannens situation, normens situation. I SvD kan jag läsa att lärare förvandlats från ett mans- till kvinnoyrke och att även läkare är på väg att bli det, jag läser också att fler kvinnor pensionssparar och att det är fler kvinnor än män som studerar vid högskola och universitet. Jag funderar på männen i min närhet och hur de får förhålla sig till den kvinnoroll som jag tidigare beskrivit i mina texter om Melancholia, Till det som är vackert och Black Swan. Den nya kvinnorollen, som utan att lägga värderingar i hur den ser ut, ser annorlunda ut än hur vi för bara några år sedan beskrev stereotypa kvinnliga och manliga drag. Även männen i Melancholia får förhålla sig till den rollen i förhållande till Justine, Claire och deras moder.

Efter att ha sett Melancholia en andra gång med blick på männen listade jag hur deras situation ser ut och det genomgående temat är förnedring, sexuellt och socialt förlöjligande och utsatthet.

Vi har Claires man som utnyttjas socialt och ekonomiskt. Justines man som förlöjligas sexuellt och socialt, blir sviken, utnyttjas. Justine och Claires pappa får vara lite mer ifred, han är den fria själen, diffus och flytande, men förlöjligas ändå av sin före detta fru. Justines nya kollega utnyttjas sexuellt, förlöjligas. Justines chef misslyckas med försöket att vara överordnad och förlöjligas socialt av Justine. Lille far servar familjen. Hästarna är hingstar som rids hårt och piskas av Justine.

Vi har även pojken, han är ännu inte könad, han har inte klivit in i maskuliniteten och får därför fortfarande vara nära kvinnorna och skyddas i rollen av barnet.

Svenska Dagbladet frågar sig hur mannen mår. Jag vet inte hur mannen generellt mår, men jag misstänker att männen i Melancholia lider. Ändå vänder recensenter och skribenter, inklusive jag själv, nästan uteslutande blicken mot kvinnorna, Claire och framförallt Justine. Kanske är det en del i den process kring genus som jag tror att vi befinner oss mitt i.

Läs även andra bloggares åsikter om Bergmanveckan, Fårö, genus, Gotland, Lars von Trier, maskulinitet, Melancholia, män

Lars Nilsson, He was an ass man, I guess

Redan tidigare har jag varit inne på diskussionen kring vad som är erotik, erotisk konst och vad som  är pornografi. Frågan är intressant och inte helt enkel att besvara eftersom det finns en mängd aspekter som styr. Vad innebär verket för betraktaren? Vad innebär det för konstnären? Vad gör betraktaren då denne iakttar? I vilken kontext visas verket? Dagen efter årsmötet för Svensk förening för sexologi går jag, likt flera av de andra deltagarna på mötet, på Nationalmuseum och ser utställningen Lust & last.

I anslutning till Jesper Justs verk  A fine romance där en ung man dansar pole dance för sin partner, vars njutning stiger i takt med att filmen fortskrider, så presenteras Susan Sontags citat “Art is seduction”. Fortsättningen på citatet “not rape” är bortklippt och citatet används i en fundering kring just vad som är pornografi och vad som är konst. I diskussionen fokuseras på en delaktighet och ett medgivande från betraktaren, att syftet med konsten är att spela på den estetiska föreställningsförmågan och inte som pornografin, att väcka lust. Att citatet förekommer i samband med Justs installation är intressant eftersom rummet bjuder på en känsla av att kliva in i någon annans intimitet och den erotiska spänningen stegras under den tid som verket varar. Vi står trångt och de flesta stannar enbart några minuter i rummet.

Justine i Melancholia

Det ligger dock en problematik i de verk som utställningen Lust & last bjuder på, en problematik som dras till sin spets i Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbes kommentar till utställningen, Patriarkalt och misslyckat. Blicken som granskar verken granskar främst avklädda kvinnokroppar och den blicken blir inte sällan exploaterande.

Detta lyfts dock i ett verk av Lars Nilsson, Vid mitten av min levnadsbana fann jag mig i en mörk skog, där betraktaren i texten till verket konfronteras med sin egen blick på kvinnan som onanerar i en skogsglänta. Bilderna som förmedlas är för övrigt slående lika en av scenerna i filmen Melancholia, där Justine naken vilar på en klippa. Här får vi konfronteras med vår blick och sättet som vi iakttar, kvinnan beskrivs i bildtexten som trygg och skyddad, och istället är det vårt voyeuristiska sätt som är i skottlinjen. Här är det betraktaren som blir ansvarig för om verket blir pornografiskt eller inte och de flesta hanterar det ansvaret med att vända bort blicken. Hur den handlingen kan sägas definiera verket är intressant för en fortsatt diskussion.

Läs även andra bloggares åsikter om erotisk konst, genus, Jesper Just, Lars Nilsson, Lust & last, Nationalmuseum, pornografi

Planet glider in över de glittrande städerna på Rivieran, Cannes identifieras genom yachterna som ligger som eldflugor kring hamnen. Timmen är sen och Nice flygplats bjuder inte på många resenärer, det tyska flygbolagets plan är halvtomt och jag har en lätt panik i det att jag måste hitta någon att dela taxi till Cannes med. Jag vänder mig till en ung man

–       Ska du till Cannes?

Mannen svarar jakande och jag anar en svensk brytning. I taxin från flygplatsen berättar han att han heter Johannes Nyholm och är regissören bakom filmen där en bebis trashar en bar i Las Palmas, ett klipp som fått över åtta miljoner visningar på YouTube.

Då jag berättar att jag inte har någon ackreditering, d v s jag kommer inte in på det inhägnade festivalområdet och kan bara se vissa av filmerna, ger han mig ett insidertips om hur jag ska komma in på filmvisningarna.

–       Du ställer dig vid röda mattan uppklädd i din finaste klänning, när det kommer en ensam man så viftar du med handen och ropar ”company?”

Johannes Nyholm ger mig tipset med glimten i ögat och berättar att han lurat i en killkompis att det fungerade även för män, det gör det inte. I Cannes fungerar blont hår och en maxiklänning i färgen korall som inträdesbiljett till terrasserna och paparazzifotograferna smattrar efter. I mitt fall kommer ackrediteringen tack vare Johannes Nyholm och jag slipper genomlida ”company-experimentet” för att komma in på filmvisningarna.

Cannes är inte kvinnornas stad. I Le Monde kan jag läsa att kvinnor dock fått större plats i festivalen, i år är fyra stycken med i det officiella urvalet, jämfört med inga förra året. Regissören Vero Cratzborn visar mig en erotisk konstfilm på sin laptop på en av festerna längs strandpromenaden. I filmen kryper en snigel över huvudpersonens bröst och Vero Cratzborn pekar ivrigt på en erigerad hästpenis i bakgrunden.

–       It’s Freud!

Efter min första natt i Cannes vaknar jag med insikten att staden är ljus och lätt att röra sig i, men att det i rollen som innebär inträdesbiljett ingår en risk att männen på Grand Hotells terrass sträcker sig efter dig som brännmaneter. De skenbara fördelarna av att vara kvinna i Cannes omvandlas i natten raskt till motsatsen. Oavsett hur jag får min ackreditering så kvarstår faktumet att det är männens värld jag rör mig i och filmfolket fortsätter dagarna i Cannes med att festa med en intensitet snarlik den som bebisen i Las Palmas uppvisar.

Läs även andra bloggares åsikter om Cannes, film, genus, Johannes Nyholm, Las Palmas, Saga om Sexologi

Jag har tidigare skrivit om både tankar kring bröst, i anslutning till Anna Hellstens krönika om Plura och hans  matlagande bröst, och trashiga bröst, då bland annat Ebba von Sydow problematiserade vilka nakna bröst som är arty och vilka som är trashiga. Hur ett par nakna bröst, i exempelvis konst, film eller mode, möts  förefaller vara kopplat till en mängd faktorer, däribland ekonomiska, sociala och kulturella. Beroende på bärarens sociala och kulturella tillhörighet, på om någon tjänar pengar på att de visas eller inte så kategoriserar vi  dem. Är de frigjorda kanske? Eller förtryckta? Sitter de på någon som är offer i en kultur eller borde de t o m förbjudas?

På min fantastiska vän Matilda Berggrens blogg ramlar jag över Maria och Mettes parodi på Pluras matlagande nakna bringa. Jag sitter där minut efter minut och i magen vaknar en liten glad upprorisk känsla. Bröst på någon som identifierar sig som kvinna brukar inte skildras så här. Mette och Maria kliver med ett bestämt kliv utanför de sociala normer som jag lärt in kring hur kvinnobröst ska skildras och/eller bete sig. Det slår mig att vi kan skriva hur många långa texter som helst och problematisera hur bröst skildras, men det kommer att ta så lång tid. Mette och Maria är tidseffektiva och vrider runt vår bild av kvinnokroppen under några minuter och får mig att le i dagar.

Nu fick det här inlägget fokusera på bröst, Maria och Mette bloggar om mycket annat på gsomigpunkt.wordpress.com. Deras matlagningsfilm hittar ni här.

Läs även andra bloggares åsikter om bröst, genus, normer, Plura