Saga om Sexologi

(I Want to be in Justice’s top playlist, have Gaspard’s hand on my thigh)

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=awL4upLeOQo]

När jag såg den här videon så började jag fundera på de senaste årens debatt kring hur kvinnors kropp används i musikvideor för att sälja. Jag vill fråga er om det här inte är en ganska provocerande, men hoppfull, utveckling av musikvärlden? Tjejerna spelar inga biroller, det är de som har huvudrollen och fokus är starkt och rakt fram. Mathilde, Sarah och Marine är inga nakna offer, och jag tycker att den här  videon väcker intressanta frågor. Det är lite för enkelt att var gång som kvinnor skildras nakna i populärkultur avskriva det som sexism och antifeministiskt. Jag vet inte om det är avsaknaden av män kring brudarna som gör den här videon ok. Kanske är det fortfarande så att en naken brud själv är en sak, ställs hon i samband med en man så blir det en annan. Sen är samtliga brudar smala och snygga, men fuck it, jag gillar det ändå. Jag anser inte att vi kan göra det så enkelt att vi låter utseendet på brudarna avgöra graden av sexism.

Min enda invändning är hur muttan bara säger BABY BABY BABY, lite fantasilöst enligt mig.

Videon hittad på Rebecca & Fionas blogg. Är min för långsam så kolla där istället.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, Frankrike, Justice, musik, Rebecca & Fiona

En av myterna som finns är att man som sexolog, sexterapeut eller sexualupplysare måste vara sexuellt aktiva med de sina klienter, så är inte fallet. För mig är det enormt viktigt att gång på gång poängtera vikten av professionalitet även i möten som rör sex. Det finns ett fint grenverk av regler, etiska och moraliska att följa i möten med personer angående sex. Precis samma regler gäller det dessa möten som för andra terapeutiska eller undersökande möten. Det är inte meningen att du ska sluka dina klienter eller låta dem sluka dig.

I en studie (La Profession de sexologue en Europe: diversité et perspektives communes) som rör skillnader och likheter mellan sexolog som profession i Europa finner jag att det främst är kvinnor som arbetar som sexologer, det är också stora skillnader på hur många sexologer det finns per miljon invånare. Sexologtätast är vårt grannland Finland 109 sexologer per 1 miljon invånare medan Frankrike har enbart 13 stycken per miljon invånare och Sverige 22 stycken. Det är dock mer vanligt i Frankrike att man verkligen kallar sig sexolog och inte psykolog med inriktning på sexologi eller barnmorska med inriktning på sexologi. Det är också värt att notera att de flesta sexologer i Europa inte är läkare (gynekologer?) i grunden utan har annan bakgrund.

Så varför vill man inte kalla sig sexolog? Utstrålar själva epitetet sexolog oprofessionalitet? Måste man ha en annan utbildning att luta sig tillbaka på, jag uttalar mig i egenskap av sjuksköterska eller barnmorska och inte sexolog? När jag började läsa till sjuksköterska så blev jag fascinerad av alla de positiva reaktioner som jag fick på mitt utbildningsval, åh vad fint! utbröt alla från medelålders akademiker till dagisfröknar och grabbarna poängterade gång på gång det heta i mitt yrkesval. Jag får nog säga att reaktionerna på att vara sexologistudent är lite mer spännande. Det finns de som snörper ihop munnen och sänker blicken, men jag får också veta så otroligt mycket om människors tankar om sex. Mitt utbildningsval gör det kanske lite mer naturligt för mina vänner och bekanta att prata om sex med mig och det uppskattar jag enormt mycket. Jag är djupt imponerad av alla kloka tankar och synpunkter som de kommer med på det som jag skriver och hur nyanserat och skönt de kan prata om sex. Det kommer att göra mig till en stolt sexolog.

Läs även andra bloggares åsikter om Finland, Frankrike, sex, sexologer, sjuksköterska

Den här bilden är från filmen Le Mépris av Jean-Luc Godard, en av mina favoritfilmer. Den behandlar bland annat känslorna av förakt som kan väckas när du upptäcker att den du älskar inte alls ser på samma sätt som du gör på monogami. Min vän berättade för mig om en teori om det där med just monogami. Nämligen, att människor som biologisk varelse hemskt gärna vill se sig som monogama men när vi får en chans så smyger vi iväg och knullar med någon annan än vår livspartner, bara vi vet att vi inte blir påkomna. Vi är alltså sneaky fuckers.

Under mina två perioder i Frankrike har jag på ganska nära plan kommit i kontakt med otrohet. I Frankrike finns ett helt annat system för otrohet än i Sverige. Där är det relativt vanligt att kvinnorna och männen har älskare och älskarinnor. Det är allmänt känt att vissa sexuella saker, som ex analsex är något som man gör med sina älskare och älskarinnor, inte med sina makar och hustrur. Det finns en tanke att de ska skonas från de fula sexvanorna som inbegriper både anal- och oralsex. Det verkar som är systemet djupt religiöst rotat och det finns oskrivna lagar för hur de sociala koderna för älskare och älskarinnor fungerar. Hur mycket tid som man kan spendera med dem och vad man gör tillsammans. I jobbsammanhang har älskarna och älskarinnorna ingen plats medan i vissa sammanhang med vänner är det helt ok att ta med sig sin älskare eller älskarinna. Det är dock viktigt att fruarna och makarna aldrig utsätts för det som det innebär att träffa på sin man eller kvinna med dennes älskare eller älskarinna.

I Sverige har utrymmet för att vara otrogen växt betydligt sedan internet klev in i svenskarnas vardagsrum, även mobiltelefoner har bidragit en hel del. På forum som Facebook eller Myspace skapas helt andra möjligheter att ha kontakt med personer utan att din man eller fru vet om det. I sin tur skapas även förutsättningar för svartsjuka fruar och män att tillbringa timmar med att virituellt spionera på sina makar och makor. Hur hanterar vi då det som vi eventuellt hittar? Hur allvarligt ska det vara för att vi ska ta steget och erkänna att vi läst någons mess och konfrontera dem med vad vi hittat?

Jag tror att de flest som levt i längre förhållanden kan skriva under på att ibland blir man attraherad av någon annan än sin partner, det i sig är helt ofarligt och något som man bara får acceptera. Svårigheterna blir när vi agerar på attraktionen, när vi handlar utifrån det intresse som väckts. Är sedan otrohet mer förlåtligt och förståeligt om vi varit ihop längre eller är det rent av allvarligare då? Vad händer i vårt psyke när vi har sex med en annan människa, det är en annan fråga. Är sexuell aktivitet annorlunda än att exempelvis spela biljard med någon som vi tycker är väldigt attraktiv. Här blir det en fråga om intimitet, den ena sysselsättningen kräver detta i större utsträckning.

Och hur blir det när vår partner är medvetna om vår otrohet, som ofta är fallet i ex Frankrike. Är det då otrohet eller bara en annan sorts förhållande?

Jag undrar också om man skulle kunna säga att det finns positiva undantag av otrohet? Situationer som tillåter att vi vänder oss till någon annan än vår partner för att få något som vi saknar i vår relation. När en kultur tvingat oss till äktenskap, är otrohet mer rumsrent då?

I frågespalter på internet ber människor om hjälp med hur de ska hantera att de varit otrogna, för visst kan det vara en sak i stundens hetta, men en helt annan när vi ska integrera synen av oss själva som otrogna i vårt vardagsliv. För i Sverige är det kanske mer så än i Frankrike, att otrohet är något som sker i stundens hetta och inte något som vi har som en del av vårt liv. Ett undantag.

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, Frankrike, Jean-Luc Godard, Le Mépris, Myspace, otrohet