Saga om Sexologi

När jag ser om Pretty woman kanske femton år efter det att jag sett filmen första gången är det många tankar som väcks. Att jag inte ens förstod första gången att det handlade om sexköp och sexsäljande är en, vad jag såg var att hon hade spännande kläder och sen blev de kära. Filmen är en intressant resa i olika sociala roller som vi spelar. Jag studerar hur Vivian lutar sig in i bilen med en intention och sedan ändras dialogen och rollerna. Helt plötsligt är det hon som kör bilen och undervisar honom. Sedan skiftas rollerna tillbaka igen när han erbjuder henne den överenskomna summan hundra dollar för att hon ska följa med honom till hans rum.

När de väl kommer till hotellrummet är rollerna oklara. Ska hon vara kvinnan som körde bilen eller kvinnan som han betalar? De liksom dansar fram och tillbaka i sin interaktion. Hon försöker närma sig honom sexuellt – han backar. Slutligen kliver de in i rollerna som sexsäljande och sexköpande och efter en antagen avsugning somnar de tillsammans.

Då jag ser Pretty woman kan jag inte låta bli att tänka på Catherine Hakims forskning kring kapital. Forskningen och teorierna kring erotiskt kapital är en vidareutveckling av Bourdieus teorier om socialt, ekonomiskt och kulturellt kapital. När Edward beställer in alla former av frukost funderar jag på om det handlar om omtänksamhet eller en uppvisning i det kapital som han besitter – socialt, kulturellt och främst ekonomiskt.

Hakim beskriver sex olika former i vilka erotiskt kapital visar sig. Jag definierar fyra av de sex hos Vivian. Hon har skönhet, sex appeal, social kompetens och är livfull. Den första av de två andra formerna, stil, får hon med hjälp av Edward. Den andra, att vara “bra i sängen” visar sig enligt Hakim bara för de som kommer så nära och den kan vi bara spekulera om.

Är kärlek en biokemisk process eller passion, eller båda? Vad som är tydligt är att det är kärlek som ändrar definitionen på vad Vivian och Edward är. De går från rollerna som den sexsäljande och sexköpande till de älskande. Kanske möjliggörs detta av deras tafatthet. Vivian förefaller visserligen vara van vid sin roll som sexsäljande men hon flyter gärna över i tjejen som tandtrådar bort jordgubbskärnor eller skrattar rått åt en gammal film, barfota på golvet. Det är intressant att se paret gå från ett förhållande som ses som ett praktexempel på maktstrukturer till något som räknas som det vackraste vi vet – kärleken. Och kyssen på munnnen som får symbolisera skillnaden. Den symboliska getsen som bekräftar kärleken. Som förändrar dynamiken och leder till något annat. Vad som mer är intressant är hur Vivian genom att inte inrätta sig i rollen som sexsäljande vinner Edwards hjärta. Det är då hon är lite gulligt töntig och ligger med hörlurar och vrålar i badkaret som hans ögon glänser till och vi ser att han faller.

Slutligen kostaterar jag att Vivian i Pretty women genom Edward får tillgång till de andra kapitalformerna; socialt, kulturellt och ekonomiskt. Vad jag undrar är vad som skulle krävas för att Vivian själv skulle tillskansa sig de andra kapitalformerna? Eller är det så att erotiskt kapital fungerar som en antidot till socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital? Att beskriva våra sociala roller utifrån kapital kan synas en smula cyniskt, men inte desto mindre intressant. Att prata om relationer i ekonomiska termer är allt annat än ovanligt; vi satsar på och investerar i varandra. Det är dock sällan som jag upplever att kapitalformerna blir så tydliga som i Pretty woman. Vad är då vårt värde och vem definierar det? Jag vill tro på ett värde i det att du finns till och en möjlighet att själv definiera dig. Oavsett vilka kapitalformer du besitter, oavsett vem som frågar dig om vägen.

Läs även andra bloggares åsikter om Bourdieu, Catherine Hakim, erotiskt kapital, film, kärlek, Pretty woman, relationer, sexköp, sexualitet

Filmen Blue Valentine får mig och min vän att vrida oss i soffan och se chockat på varandra. Vi har länge problematiserat parförhållanden och frågat oss om den monogama tvåsamheten är ett realistiskt alternativ. I snabba skiftningar mellan Dean och Cindys första förälskelsetid och deras nuvarande tillstånd av förakt för varandra och de som de blivit tillsammans så slungas vi in i deras historia. En historia som inte befinner sig i det där mellanläget där vi befinner oss större delen av förhållanden, mellan den nästan psykotiska förälskelsen och den avgrund som förhållanden tenderar att störta ner i om vi inte aktar oss, utan i de två ytterligheterna som förstärker det absurda i att människor som en gång älskat så mycket kan bli så fel tillsammans.

Jag läser på om förälskelse, om känsloläget där signalsubstanserna försätter oss i ett tillstånd där vi utan kritisk blick idealiserar en annan människa och mister förmågan att se personens sämre sidor. Förälskelsen tar ofta mycket energi och varar bara under en begränsad tid. Det är nästan ironiskt att det är tillståndet förälskelse som vi sedan baserar en trygg stabil tillvaro med en annan person på. Jag kan tänka att det nästan hade varit mer logiskt att basera förhållanden på en relation till en person som gör dig riktigt uttråkad. Så blir inte heller alla förälskelser till förhållanden, vissa stannar just där och fyller en funktion i de minnen som de lämnar.

Blue Valentine är fascinerande eftersom den inte bjuder oss på historien mellan de två ytterligheterna. Ibland i parterapi så ber vi partnerna att tänka sig tillbaka till tiden då de var nyförälskade och minnas vad det var som gjorde att de föll för varandra och hur det var att knulla flera gånger om dygnet. Blue Valentine får mig att fundera över det absurda i den idén. Mycket vatten flyter efter det att människor mötts och kanske är det just det vattnet som gör att de stannat med varandra och blivit ett vi. Kanske är det mer logiskt att nyckeln till deras relation finns på vägen än i början, att nyckeln finns i det där ingentinget som inte skildras i Blue Valentine. Ingentinget som är tillståndet mellan förälskelsen och avgrunden, ingentinget där vi definierar vårt förhållande, det som är vi.

Läs även andra bloggares åsikter om Blue Valentine, film, förhållanden, förälskelse, relationer

I Melancholia använder sig Lars von Trier av en av de få ritualer som vi har kvar i den västerländska kulturen, bröllopet. Utifrån bröllopet  bygger Trier kring ångesten över kulturens kontroll. Samtidigt omfattar filmen hotet  från planeten Melancholia som närmar sig jorden och utifrån detta skildras ångesten över vår brist på kontroll över naturen.

Under en av intervjuerna gör Trier en hänvisning till pornografi i förhållande till Kirsten Dunst och hennes roll som Justine, kanske är den hänvisningen inte så långsökt. På samma sätt som kvinnokroppen i pornografin kläs på, kläs av, sminkas, förses med löshår och lösnaglar för att skapa illusionen om perfektionism och sedan används i ett skådespel kring sexualiteten, så tuktas och ansas kroppen inför bröllopet och visas sedan upp. Tuktningen av kroppen är tydlig även i Melancholia, Justine inklämd i sin vita bröllopsklänning och brösten som väller över det smala livet.

Bröllopet och pornografin har också gemensamma ekonomiska nämnare, stora intressen och hög omsättning. Justine och Michaels bröllopsfirande är ett tydligt exempel på den ekonomiska ruljans som existerar kring bröllop. Även äktenskapets möjliga ekonomiska förhållanden synliggörs i Melancholia genom den relationen mellan Justines syster Claire och hennes man. Pornografin säljer idén om sexualiteten som lättillgänglig, het och enkel, bröllopet säljer idén om äktenskapet som grunden för ett kulturellt och socialt sammanhang, ramar för sexualiteten som inkluderar dig i en bekräftad tillhörighet.

Systersagan Claire och Justine är långt ifrån det enda relationella dramat i Melancholia, de romantiska relationerna är minst lika framträdande. Inom sexologin studeras de förändrade former för relationer som tiden bjuder på. Kärleksideologin, där sexualitet och kärlek tidigare vävts samman, blir mer och mer uppluckrad. Ändå är sexuell trohet en norm i förhållande till äktenskapet, baserat på kärlek. Tvåsamheten och monogamin är inte längre självklar, men har fortfarande en stark kulturell status. Hur detta påverkar individerna i kulturen tänker jag att Melancholia kan ge en vink om. Justines psykiska lidande skulle kunna ses som förklaringsmodellen till hela dramat, men det kan också ses som ett symtom.

Fler som skriver om Melancholia.

Läs även andra bloggares åsikter om bröllop, film, Kirsten Dunst, Lars von Trier, Melancholia, pornografi, sexualitet, äktenskap

Planet glider in över de glittrande städerna på Rivieran, Cannes identifieras genom yachterna som ligger som eldflugor kring hamnen. Timmen är sen och Nice flygplats bjuder inte på många resenärer, det tyska flygbolagets plan är halvtomt och jag har en lätt panik i det att jag måste hitta någon att dela taxi till Cannes med. Jag vänder mig till en ung man

–       Ska du till Cannes?

Mannen svarar jakande och jag anar en svensk brytning. I taxin från flygplatsen berättar han att han heter Johannes Nyholm och är regissören bakom filmen där en bebis trashar en bar i Las Palmas, ett klipp som fått över åtta miljoner visningar på YouTube.

Då jag berättar att jag inte har någon ackreditering, d v s jag kommer inte in på det inhägnade festivalområdet och kan bara se vissa av filmerna, ger han mig ett insidertips om hur jag ska komma in på filmvisningarna.

–       Du ställer dig vid röda mattan uppklädd i din finaste klänning, när det kommer en ensam man så viftar du med handen och ropar ”company?”

Johannes Nyholm ger mig tipset med glimten i ögat och berättar att han lurat i en killkompis att det fungerade även för män, det gör det inte. I Cannes fungerar blont hår och en maxiklänning i färgen korall som inträdesbiljett till terrasserna och paparazzifotograferna smattrar efter. I mitt fall kommer ackrediteringen tack vare Johannes Nyholm och jag slipper genomlida ”company-experimentet” för att komma in på filmvisningarna.

Cannes är inte kvinnornas stad. I Le Monde kan jag läsa att kvinnor dock fått större plats i festivalen, i år är fyra stycken med i det officiella urvalet, jämfört med inga förra året. Regissören Vero Cratzborn visar mig en erotisk konstfilm på sin laptop på en av festerna längs strandpromenaden. I filmen kryper en snigel över huvudpersonens bröst och Vero Cratzborn pekar ivrigt på en erigerad hästpenis i bakgrunden.

–       It’s Freud!

Efter min första natt i Cannes vaknar jag med insikten att staden är ljus och lätt att röra sig i, men att det i rollen som innebär inträdesbiljett ingår en risk att männen på Grand Hotells terrass sträcker sig efter dig som brännmaneter. De skenbara fördelarna av att vara kvinna i Cannes omvandlas i natten raskt till motsatsen. Oavsett hur jag får min ackreditering så kvarstår faktumet att det är männens värld jag rör mig i och filmfolket fortsätter dagarna i Cannes med att festa med en intensitet snarlik den som bebisen i Las Palmas uppvisar.

Läs även andra bloggares åsikter om Cannes, film, genus, Johannes Nyholm, Las Palmas, Saga om Sexologi

Imorgon åker jag till Cannes filmfestival. Att sexualitet är ett begrepp som är intressant att analysera utifrån hur det skildras i film är något som jag upptäckte tidigt i den här bloggens historia. I oktober 2009 skrev jag om filmsex och förståelse, om hur en av mina psykologilärare talade kring hur film och skönlitteratur kan användas för att arbeta och reflektera kring empati. Min tanke är att detta skulle kunna kopplas till ett användande av film för förståelse för sexuell mångfald och variation.

Hösten 2010 föreläste jag och filmaren Klara Levin för pedagoger om hur film kan användas i sex- och samlevnadsundervisning utifrån Klaras film Älska med mig. Filmerna Black Swan och Till det som är vackert fann jag mycket intressanta i en feministisk analys av den nutida unga kvinnans sexualitet, som fångades upp av Svenska Dagbladet.

Detta är några av de gånger som film spelat en betydande roll på den här bloggen. När film skildrar sex så att vårt perspektiv vrids något utan att vi egentligen blir medvetna om det, som filmen Apflickorna som jag såg under BUFF, tänker jag att det sker något i vårt förhållningssätt till sexualiteten.

Min förhoppning är att jag under dagarna i Cannes får möjlighet att här på bloggen skildra festivallivet, utifrån den kulturella referensram kring Frankrike som jag har med mig och mina kunskaper om sexualitet och kultur.

Läs även andra bloggares åsikter om Apflickorna, Cannes Filmfestival, Festival de Cannes, film, sex, sexualitet, Till det som är vackert, Älska med mig

I går invigdes BUFF filmfestival 2011 och jag såg filmerna The Last Norwigan Troll och The Liverpool Goalie. Filmfestivalen pågår till lördag 19/3 och biljetter till föreställningarna kan köpas på hemsidan. Jag träffar bland annat Victor Lindgren som deltar med sin kortfilm Var du där då?.

En kvinna jag känner brukar säga att hon ständigt blir förvånad då hon möter sin spegelbild, eftersom bilden av den 60+ kvinna som möter henne inte överensstämmer med hennes upplevelse av att vara 16 år. Under finstämda åtta minuter talar Var du där då? till mitt tonårsjag. Filmens reflektioner kring identitetsskapande, från den tid då vi inte hade något annat val än att vara där i landet mellan barn och vuxen, känns lika mycket i mitt 25-åriga jag som i mitt 13-åriga. Att ställa frågorna kring essensen av identiteten undviker vi kanske helst som vuxna. Eftersom risken finns att resan, att ta sig från punkten där vi är till punkten dit vi vill, känns oändlig. Filmen väcker många funderingar om identitet, kärlek och livet. Var du där då? kommer att användas som undervisningsmaterial, kontaktuppgifter till Victor hittar ni på Filmarbetarns hemsida.

Var du där då? och andra kortfilmer går att se på fredag kl 13.30 på Biograf Spegeln i Malmö.

Läs även andra bloggares åsikter om BUFF, film, identitet, tonår

En av mina lärare i psykologi, Jan-Åke Jansson, menar att ett väldigt bra sätt att utveckla sin empati och förståelse för andra människor är genom skönlitteratur och film. Jag tror att det ligger väldigt mycket i det. Genom film kan vi förmedla känslor och uppmärksamma andras upplevelser av verkligheten. Det finns till och med en gren av terapi som bygger på film, mer om filmterapi här. Jag tror därför att film kan vara ett utmärkt verktyg för att förstå andras och sin egen sexualitet lite bättre. Här kommer tre filmtips från mig om sexualitet:

Mannen som älskade Yngve – prisbelönt film om att skapa sin identitet, både sexuellt och socialt, väldigt omskakande

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=x0mUAgOd8jk]

Choke – film av författaren av Fight Club, med tema sexmissbruk och skruvade familjeförhållanden

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=yMZ3Mi1vT-w]

Kinsey – om zoologen Alfred Kinseys liv och forskning kring sexualitet på 40-50-talet i USA

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ppZwSABxeYE]

Läs även andra bloggares åsikter om Choke, film, filmterapi, Kinsey, Mannen som älskade Yngve, sexualitet, skönlitteratur