Saga om Sexologi

I den andra delen i min serie om hämndporr tänkte jag skriva om de två stora stridande diskurser som jag identifierade kring fenomenet hämndporr.

Den första diskursen, definierar jag utifrån tidigare tankar kring sexualmoral och religion som färgat rättsväsendet och individens attityd till sexualitet. I denna diskurs finns en tydlig uppdelning av mannens mer aktiva roll sexuellt och kvinnans mer passiva. I handlingen att ta en sexuellt utmanande bild eller att låta någon annan ta en sexuellt utmanande bild bryter du mot de normer och konventioner som i denna diskurs omgärdar sexualiteten. Ansvaret för den handlingen ligger hos dig och det verkar finnas en tanke om att du på grund av din oförsiktighet får bära ett visst mått av skam. Sexualiteten ses som något intimt som sker i en relation mellan två personer enligt en heteronorm. Denna diskurs möter jag i de kommentarer som omgärdar bilderna/filmerna på nätet.

Den diskursen har också tidigare varit mer dominerande inom rättsväsendet. Inte i den uttalat känslomässiga form som vi möter i kommentarsfältet utan kanske mer i en praktisk form där den påverkar möjligheten att anmäla kränkningen och hur den faktiska lagstiftningen har sett ut. Min tanke är också att ytterligare en aktör som kan definieras i förhållande till denna diskurs är de kommersiella aktörer som ligger bakom hemsidor som inriktat sig på hämndporr. De ekonomiska vinster som dessa gör på sidorna, på att dela bilderna och få personer att kommentera bilderna och på så sätt öka trafiken eller att helt enkelt utöva utpressning innebär att tidigare moraliska, juridiska och kulturella systemet är något som gynnar dem. Min tanke är dock att den här tredje gruppen skiljer sig från konsumenterna/kommentatorerna och rättsväsendet i det att de inte egentligen överensstämmer i form av värderingar och moraliska ideal, här är det istället en ekonomisk struktur som gör det gynnsamt att fortsätta i den diskurs som tidigare funnits.

Den andra stridande diskursen som jag möter i förhållande till hämndporr är en diskurs ur ett feministiskt perspektiv.  Då bilder också kan ses som en del i en diskurs vill jag exemplifiera med en bild från den amerikanska rörelsen mot hämndporrs hemsida

De aktörer som jag definierar i förhållande till den här diskursen är aktivister som engagerat sig i frågan, vi hittar bland annat den amerikanska rörelsen End Revenge Porn och claims-makers inom svensk media samt politiker och forskare som engagerat sig. I den feministiska diskussionen kring hämndporr finns ett tal om skifte från offrets ansvar till samtycke liknande den diskussion som förs vid andra sexualbrott, exempelvis våldtäkt. Råd om att vara försiktig med vilka bilder/filmer som du delar med dig av jämförs med råd till unga kvinnor för att undvika att bli utsatta för sexuella övergrepp i den fysiska världen. Exempelvis att inte klä sig utmanande, inte vara för berusad och inte gå ensam hem om kvällen. Kanske sker här också en strid i synen på kvinnans sexualitet.

Något som jag upplever i talet om hämndporr är att det parallellt med diskussionen om samtycke finns ett tal om allvarligheten i den kränkning som hämndporr innebär. Allvarligheten i kränkningen betonas i flera av reportagen ”om någon googlar mig så är det ju kört” uttrycker Anna i P3 Nyheters hämndporrspecial (2013). I flera fall möter jag också en känsla av hopplöshet och ett tal om suicid i förhållande till att ha blivit exponerad på internet i ett sexuellt sammanhang.

Läs även andra bloggares åsikter om diskurs, feminism, hämndporr, juridik

Egentligen började jag formulera det här tydligare för mig själv under Fittfestivalen som jag var på i slutet av förra året. Robert Jacobsson visade under sin föreläsning ett klipp från en porrfilm där en kvinna knullar en man som halvligger i en soffa. Hon knullar honom, ganska hårt dessutom. När jag sedan läste om språket och sexualiteten, och hur vi genom språket kan sägas skapa sanningar om sexualiteten så fortsatte jag att fundera över det där med fittan som aktiv och passiv. I engelska språket kartlade feministen Catharine A. Mackinnon hur verb som ‘fuck’, ‘screw’ ‘make love to’ användes i beskrivningar av heterosex i mycket högre grad användes med mannen som subjekt och kvinnan som objekt. När kvinnor sattes som subjekt i förhållande till uttrycket ‘make love’ följdes det i mycket högre utsträckning av ‘with’.

Häromdagen hamnade jag i ett samtal om den aktiva fittan. Vi hade alla fått med oss bilden av att det som tjej är fult att vara passiv när en har sex. I heterosammanhang så talas ibland om tjejer som ‘ligger där som döda fiskar’ och med det menas dålig sex. Så vi har varit aktiva, under flera år har vi satt upp små föreställningar i form av sex. Ofta har vi njutit, ibland inte. Sedan beskriver flera av oss att något förändrades. En formulerar det så här:

– Jag knullar min kille, ja han är inte så bekväm med att jag säger så, han menar att jag inte kan göra det, men det är ju precis det jag gör. Jag knullar honom. 

Catharine A. Mackinnon skrev detta 1982. I den ‘sanningen’ fastnar vi ofta. Innan har jag nog inte riktigt på allvar förstått hur begränsande det blir att fortsätta att tala i termer av att, i heterosex, mannen penetrerar kvinnan. Fittan är i allra högsta grad aktiv, om vi låter den vara det. Den är anatomiskt uppbyggd med möjlighet att vara aktiv, med svällkroppar och muskler. Fittan är inte ett inget, inte ett hål. Vad jag tror blir revolutionerande sexuellt är när vi med fitta skiftar från att vara aktiva sexuellt som en form av skådespel (vi behåller objektsrollen) till att vara aktiva som aktörer, att definiera sig själv som subjekt i sin sexualitet.

I slutet av vårt samtal säger en av personerna

– Ja, men sen kan en ju tända på att vara passiv också.

Och så är det ju också. Och vi ska ha den valmöjligheten och alla alternativen att välja mellan.

Läs också gärna mitt tidigare inlägg Fina flickor knullar lagom.

Källa: Language and sexuality – Deborah Cameron & Don Kulick

Läs även andra bloggares åsikter om aktiv, feminism, fitta, genus, normer, passiv, relationer, sex

Det är tydligt när jag vaknar onsdagen den 12 oktober att Mash Up International och Kakans remix på Veronica Maggios Jag kommer är på god väg mot en hype. I mobilen ligger mess som ber mig att kolla in videon och Sydsvenskan skriver att remixen är höstens syndigaste. Jag ser den en gång, jag ser om den, något skaver. Jag funderar på vad den ska symbolisera förutom att jag vill höra den igen. Den beskrivs som en lesbisk karnevalsremix av Musikguiden i P3. Är den feministisk i sin skildring av sexualitet? Det är något som inte känns rätt för mig och efter några lyssningar faller det på plats.

Hon är ganska ung och hon ligger naken

Reser mig hon kollar RNB-baken

Jag snodde dig från din dj-kille

Han kunde inte ge dig det du ville

Du vill komma i min mun

Skriker för högt i ditt gamla flickrum

Så vad är problemet med de här textraderna? Jo, det är för tydligt för mig att i den här låten blir tjejen än en gång placerad i ett fack där hon inte vet vart hon vill komma med sin sexualitet utan är beroende av andra starkare individer som berättar det för henne.

Hon är objekt i förhållande till sin dj-kille, istället för att se till att få det sex hon vill så får hon sörja att han inte kan ge henne det hon ville ha. Hon måste få sexet av någon, hon kan inte själv ta för sig. Hon är objekt i förhållande till tjejen som snor henne från dj-killen, hon kan alltså inte välja själv att hon hellre skulle knulla tjejer. För mig är inte den här låten höstens syndigaste utan mer lite unken. Än en gång reproduceras det viljelösa sexuella tjejoffret och hon kan inte ens själv bestämma om hon vill ha dj-killen eller dj-tjejen, med reservation för att hon vill komma i tjejens mun. Hon blir dock ägd, och sen blir hon kär, och sen kommer hon, om och om igen för så funkar det.

Så kommer frågan om det spelar någon roll på vilket sätt sexualitet skildras i musik. Jag tror det gör det. Vår syn på sexualitet är inte en isolerad företeelse som bara påverkas av det som vi lär oss under sex- och samlevnadslektionerna. Den är ständigt i förändring och omformas av de intryck som vi får och tar. Vem vi knullar, hur vi knullar, varför vi knullar, var vi knullar, vi omprövar och testar och just den här morgonen var mitt första intryck Mash Up International och Kakans remix och jag var inte helt nöjd.

Videon hittar ni här.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, genus, Jag kommer, Kakan, makt, Mashup International, remix, sexualitet, Veronica Maggio, Youtube

På TV ser jag den dansk-svenska produktionen Bron och fascineras av porträtten av huvudkaraktärerna. En släkting till mig säger “hon är störd” om Saga och en annan menar att Saga är en intressant skildring av den samtida unga kvinnan. Flera av de som recenserat Bron ger kritik mot den nästan parodiska skildringen av Sagas känslokyla, men jag tror att det i porträtten av Saga och Martin ligger en kommentar till moderna könsroller som är minst sagt intressant.

På sexologimastern läser vi Anthony Giddens Intimitetens omvandling, en sociologisk reflektion om hur kärlek och relationer förändras över tid. Giddens beskriver hur vi i den romantiska kärleken letar efter den speciella personen, medan vi i den sammanflödande kärleken letar efter den speciella relationen. I Bron frigör sig Saga från jakten på den speciella relationen, hon frigör sig från jakten på kärleken, hennes nästintill perversa konkretiserande av verkligheten blir svårbegripligt för den äldre mannen som i sin tur vittnar om en manlighet i kris, en manlig sexualitet i kris. Han har steriliserat sig eftersom det får vara nog med barn, han har ont i kuken och hans mjukhet blir förvirrande för den pragmatiska Saga. Giddens kritiserar Foucault och menar att det inte enbart är samhället som tuktar kroppen och på så sätt påverkar individen, utan också det omvända.

I Bron skulle det kunna beskrivas genom Sagas attityd till sin kropp, genom den atityden skapar hon ett motstånd mot en konventionell kvinnoroll i ett patriarkat. Att byta kläder, kränga av sig t-shirten vid skrivbordet, och stå där i bara BH blir en politisk handling. I sin nakenhet är hon inte objekt, hon formulerar sig som subjekt genom sina handlingar och sitt totala ointresse i hur hennes halvnakna kropp tas emot av omgivningen. Hon slutar jobbet åker hem, kör ner handen i byxorna och upptäcker att hon är kåt. Istället för att bjuda på en klassisk onaniscen där vi får se den problematiska unga kvinnanångestrunka så får vi se hur Saga beger sig ut och raggar upp en man som vill knulla. På sitt eget konkreta sätt frågar hon en passande man om han

– Vill ha sex med mig, hemma hos mig?

tydligt för att undvika missförstånd om vad som ska hända mellan dem eller vart de ska gå. Efter samlaget vänder hon ryggen till och somnar. Återigen används kroppen som verktyg för att markera en självständighet och kanske också ett avstånd.

Nils Schwartz på Expressen avfärdar Saga som “en typisk blond kvinnlig svensk feminist- kommissare utan både barn och känslor“. Kanske medvetet, kanske omedvetet, markerar han själv i precis den meningen behovet av skildringar som den av Saga. Han placerar en avsaknad av känslor i sammanhang med en avsaknad av barn. En ung kvinna som till synes inte jagar efter kärleken, den där speciella relationen och kärnfamiljen, antagligen blir det inte mycket mer provocerande än så och i den provokationen är Bron en viktig samhällskommentar.

Fler skriver om Bron.

Bron sänds onsdagar kl 21.00, här kan ni se Bron på SVT-play.

Läs även andra bloggares åsikter om Anthony Giddens, Bron, feminism, genus, kärlek, könsroller, sexualitet, SVT

(I Want to be in Justice’s top playlist, have Gaspard’s hand on my thigh)

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=awL4upLeOQo]

När jag såg den här videon så började jag fundera på de senaste årens debatt kring hur kvinnors kropp används i musikvideor för att sälja. Jag vill fråga er om det här inte är en ganska provocerande, men hoppfull, utveckling av musikvärlden? Tjejerna spelar inga biroller, det är de som har huvudrollen och fokus är starkt och rakt fram. Mathilde, Sarah och Marine är inga nakna offer, och jag tycker att den här  videon väcker intressanta frågor. Det är lite för enkelt att var gång som kvinnor skildras nakna i populärkultur avskriva det som sexism och antifeministiskt. Jag vet inte om det är avsaknaden av män kring brudarna som gör den här videon ok. Kanske är det fortfarande så att en naken brud själv är en sak, ställs hon i samband med en man så blir det en annan. Sen är samtliga brudar smala och snygga, men fuck it, jag gillar det ändå. Jag anser inte att vi kan göra det så enkelt att vi låter utseendet på brudarna avgöra graden av sexism.

Min enda invändning är hur muttan bara säger BABY BABY BABY, lite fantasilöst enligt mig.

Videon hittad på Rebecca & Fionas blogg. Är min för långsam så kolla där istället.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, Frankrike, Justice, musik, Rebecca & Fiona